Seriespel och tillbaka i karusellen

Jag och Vickan kastades in i seriespelet med två dagars varsel och hade inte spelat med varandra sedan i somras.  Men det kändes ganska skönt också, väldigt prestigelöst. (Även om det gick över efter ungefär tre spelade bollar...) Jag hade tänkt ägna hösten åt fysträning och nöta teknik och en och annan träningsmatch men igår kväll körde vi höstpremiär i seriespelet trots allt. Vi värmde upp med ståspel och ett kortare set mot Näva och Charlotte och det kändes riktigt bra (vi vann). Sen spelade vi två matcher och vann tre set av fyra och jag ger oss med beröm godkänt!

Efter första set i andra matchen tror jag dock att jag hade dragit på mig lite vätskebrist. Jag mådde galet illa och hade nästan kramp i magen. Jag ville allra helst lägga mig raklång ner i sanden vilket jag också gjorde 30 sek mellan seten. Första set var riktigt jämt och till en början låg jag och Vickan under, men vi jobbade ikapp bra och vann till slut med siffrorna 17-15 tack vare ett bra försvar då vi tog flera poäng på egen serve. I andra set var tröttheten och den eventuella vätskebristen ett faktum. Det funkar liksom inte att lida av sömnbrist och prestera bra fysiskt, det är slående vilken skillnad det gör! Vi förlorade andra set med riktigt dåliga siffror. Laget vi spelade oavgjort mot hade precis klättrat upp en division och var bättre än vi trodde. Stabilt försvar och hela tiden bra passar vilket gjorde att vi behövde ha någon framme på nät hela tiden, annars sa det schmack ner i sanden. Kvällen i sandlådan var enkelt jobbigare än spinning intensiv och jag var kräktrött, bokstavligen.

Intervallträning i sandlådan och tre poäng av fyra möjliga efter första omgången summerar gårdagen!

Jag och Vickan på Mälarbadet i somras efter
semifinal i Open