Du å jag Zilvano. Du å jag.

Det är som jag redan har varit inne på kaos i trafiken i stan just nu. Vägarbetena avlöser varandra på löpande band och om det är svårt att cykla ska man inte tala om hur det är att köra bil. I måndags satt jag i bilkö från Sankt Eriksplan till Fridhemsplan i drygt 30 min. En sträcka som normalt sett tar fem minuter, eller kanske tio i rusning. Jag var på väg ut till stallet och Färingsö och tänkte, är det här värt det? Att cykla hem från jobbet, äta och byta om, plocka upp bilen och sen börja en blodtrycksjöjande resa ut ur stan. Det var ingen idé att stressa just där och då men jag funderade på hur jag skulle lösa det framöver. Det stod helt stilla. Alla korsningar var blockerade och folk tutade irriterat och uppgivet. Inte ens cyklarna kunder komma emellan. Jag andades. Jag borde bo på landet tänkte jag. Fast det skulle egentligen bara vara ännu värre eftersom jag skulle få hålla på såhär varenda dag då hemska tanke. Att bo utanför stan om man jobbar i stan varje dag är inget alternativ. Drygt 60 minuter (!) senare var jag framme i stallet och det var en befrielse att kliva ut på ett tyst och stilla Färingsö.

Smällen från min bildörr åts upp av tystnaden och det luktade gräs. Inne i stallet stod hästarna och mumsade utom Zilvano som halvsov. Jag plockade ut honom direkt och satte på honom hans grejer. Jag ville hinna med solen och ljuset. Vi skrittade iväg upp mot skogen med siktet på fältet bakom. Jag andades in kall höstluft som luktade ett äpple. Jag högg ett från träden längs vägen att ha till Zilvano efteråt. Han var på sitt allra finaste humör och rörde sig med stora steg och stark rygg. Jag hade ingenting i handen när vi galopperade längs åkerkanten och just då ägde vi världen. Jag var ett med min häst. Han gjorde finfina galoppombyten i varje krok på åkern bara jag flyttade min vikt litegrann. Vilken otrolig häst! Han frustade nöjt och jag red in i skogen igen och ner till sjön. Drygt 60 minuters jobb blev det innan vi skrittade hem till stallet och äpplet i min ficka. Zilvano var svettig och fick duscha. Medan han torkade fixade jag mat och pysslade. Ute var det kyligt men i stallet varmt och ljust.

Om det är värt det? Gissa.

Phew!

Har känt mig lite desorienterad i träningsväg ett tag. Okej jag cyklade Vätternrundan och det var aldrig något fel på det fokuset men förutom det har jag inte riktigt veta vad jag helst vill ägna mig åt. Jag har varit borta från beachen ett tag på grund av skador och har lite hunnit tappa gnistan. Jag hann precis börja med crossfit och det vill jag inte riktigt lägga av med. Fast på sommaren vill jag vara ute. Bikramyoga är något nyupptäckt som jag vill fortsätta med. Löpning är inte min grej och jag stryker triathlon. Hästarna. Jag vill inte stryka hästarna. Men en egen häst kostar mer tid, pengar och energi än ovan nämna aktiviteter tillsammans. Jag hade min egen häst i nästan 15 år men de senaste sju åren har jag bara ridit på mina kompisars hästar i olika utsträckning. De senaste två åren nästan ingenting!

     Jag är hemma från Montana med en viss tomhetskänsla. Kanske inte så konstigt. En resa som jag drömt om i åratal och som dessutom överträffade mina förväntningar. Kunde jag så skulle jag flytta dit. Men nu är jag hemma igen och bara ännu mer desorienterad. Jag vet bara en sak och det är att jag vill rida igen. Inget lämnar mig med samma fullkomliga känsla. Jag ska inte vara utan hästar. Och jag ska åka tillbaka till Montana nästa sommar.

     Medan jag snudd på håglös vankar runt hemma i sann post semester blues-känsla (trots att semestern inte alls är över) försöker jag ändå att inte växa fast i någon möbel eller flygplansstol under tiden. Jag har knappt rört mig på fyra dagar och därför knatade jag med måttlig entusiasm ner till gymmet. Jag tror vädret i dag är perfekt för löpning men jag tänker inte göra om det misstaget utan hoppade istället upp på crosstrainern. Gymmet var ödsligt. Inomhusträning på sommaren s u g e r och jag vände nästan ut igen för att hoppa ner i kajaken istället. Skulle tänkt på det tidigare!

     Istället blev det dryga fem minuters uppvärmning och sen fem stycken snabba intervaller, vardera på en minut med 30 sek vila emellan, i botten av pulszon fem. Det var rätt jobbigt. Kroppen verkade en aning chockad över denna plötsliga intensitet efter 8 timmar på hästryggen, oftast i ett lugnt tempo med några rivstarter och snabba galopper här och där. (Jag hade träningsvärk i ryggen och magen dock!) Pulsen ville inte riktigt sansa sig mellan intervallerna och kände mig något ur form! Varvade ner fem minuter och körde en sista intervall innan jag skrittade av mig själv. Hästifierad på nytt... 30 minuter senare släppte jag ut mig själv igen och tänkte att jag nog slagit rekord i kortast tid på gymmet om personalen i repan räknade. Men jag var i alla fall svettig! Men aldrig mera inomhus på sommaren.

     Hemma rotade jag runt efter GymGlams core-dvd som tydligen har fått fötter. Istället körde jag samma donnas "Träna hela kroppen på 17 minuter". Hade inga direkta förhoppningar men den tog ju bra den där! Eller så är det jag som har tappat stinget... Det blev i alla fall utfall och knäböj, armhävningar och träning för rygg och mage och jag hoppas att jag snart ska känna mig som mig själv igen!

Jag kände mig förvisso som en överkokt spagetti i dag men riktigt sådär tunna armar har jag inte. Fågelperspektiv!

Sju mil i världens vackraste land

Ibland är inte ord tillräckliga för att beskriva hur vackert något är. Jag har rest över hela världen. Jag har besökt alla världsdelar men i slutändan är Sverige alltid vackrast. Vet ni vilket otroligt vackert land vi bor i? Igår kväll stod jag en lång stund i hänförelse och tittade ut över gröna ängar, gula blommor, blommande äppelträd, blå himmel och ett rött hus med vita knutar. Enda sorgen var att jag inte hade min riktiga kamera med mig. Det är en bra motivationsfaktor allt det där vackra. Ju längre ut på Färingsö man cyklar desto vackrare blir det. Så man vill liksom aldrig vända hem utan bara cykla lite till och vips har man cyklat sju mil.

Det var ännu vackrare i verkligheten!

 Jag hade planerat att cykla 8 mil efter jobbet igår kväll men det blev ”bara” sju. Tydligen är sju mil efter jobbet hyfsat imponerande av sms och Facebook-kommentarer att döma. Jag tycker inte att det är så farligt. Jag ska ju cykla 30 sen! Men pappa tror inte att det kommer vara några problem om jag cyklar sju mil en kväll efter jobbet.

Det känns som att jag kan ligga och cykla ganska länge i ett jämnt tempo. I början känner jag ofta av knät men sen släpper det (när jag blir varm?) I backar dyker det ofta upp igen och ibland annars under mina mil för att sen försvinna igen. Ibland är jag trött och seg och plötsligt går det lätt igen. Det var en tokig motvind på vägen ut och det kändes som att jag inte kom nån vart trots tungt trampande. Därav det sju milen istället för åtta. På vägen hem bara öste jag istället. Det är nåt att komma ihåg på Vättern. Ibland har man ont men det går nog över ibland, ibland är man trött men man blir pigg igen. Bara övre delen av ryggen och nacken är knepiga. Det blir stelt onekligen!

Cykelturen hade kunnat sluta illa. På vägen ut insåg jag att jag skulle synka ganska bra med Fredrikshofs grupper men valde ändå att köra själv. Dels är det faktiskt ganska skönt och så var jag lite osäker på tempot. Jag passerar Brostugan där de samlas och ute på Föringsö blir jag omkörd av deras snabbaste grupp som kommer i belgisk klunga (tror jag? Gick ganska fort!). (Lite förvånad över att de inte dök upp tidigare!) Efter fiket på Svartsjö sluttar det nedför samtidigt som det är en 90 graders-kurva som man får ganska bra med fart i. Jag ser att snabba gruppen har stannat och ser det inte ut som att en cykel ligger ner? Hinner inte fundera så mycket mer innan jag hör tio killar vråla GRUUUUUS! Mellangruppen är strax bakom mig så jag törs inte slå på nån tvärnit precis innan gruset och plötsligt är det under mig. Jag rullar igenom gruset väldigt försiktigt. De andra är lite modigare men jag är inte sugen på att få sladd. Tack för varningen Hofvet! På vägen hem igen möter jag massor av cyklar på rulle från Fredrikshof och de ser inte alls ut att cykla lika fort. Kanske man skulle följa med dem nån gång i alla fall? Nån som hakar på?

Väl hemma stretchade jag på balkongen med pälsbollen och konstaterar att kylskåpet börjar bli tomt. Äggröra och gröt eller grekisk take out? Äggröra är så fantastiskt gott men jag tänker att jag kanske behöver nåt annat efter sju cykelmil. #villinteblisjuk. Så jag knatar ner till Kolgrillen som håller extra öppet för mig och beställer en gyros med klyftpotatis. Att somna gott en timma senare trots en liter sportdryck, en bar och en gyromiddag var inga problem. Fattar inte allt snack om socker även om det makes sense. Verkar bara inte stämma på mig just.

Tänker att jag skulle vilja ha ett hus på Färingsö. Att jag ska köpa ett. Fast på vintern? Jag tror Svartsjö är riktigt svart då. Och inte har de någon kolgrill med take away heller. Eller 7 Eleven. Kanske sommarhus? Så kan man bo där maj-okt och planera mathandlingen lite noggrannare just då. Annars är det ju cykelavstånd från Stockholms innerstad. Lyx!

Mental träning

Även om Vätternrundan (hur kan det heta runda? Låter ju som piece of cake! Borde heta Vätternäventyret eller liknande) kräver en hel del fysisk träning tror jag inte att man ska glömma bort det mentala. Som i vilken fysisk utmaning som helst kommer det någonstans vara pannbenet som måste ta över och göra jobbet. Därför har jag de senaste dagarna funderat ganska mycket på hur jag ska tänka under loppet, inte så mycket på hur jag ska cykla. Jag har föreställt mig den där värsta blodsmaken, värken i ryggen och dimmiga huvudet och funderat på vilka tankar jag ska plocka fram då.

Runners World listar följande tio punkter som mental träning. Anpassat för långlopp men applicerbart på andra tävlingar också.

1. Börja med att titta på hur banprofilen ser ut och att du har en inre bild av hur banan går.
2. Lägg dig ner, blunda samt andas långsamt och lugnt.
3. Skapa din tändande målbild av loppet. Bestäm dig först för hur nöjd, stark och lycklig du ser ut när du sträcker armarna mot skyn när du passerar målinjen.
4. Dela sedan upp loppet i tre stora delmål utifrån kilometerpasseringar. Visualisera och använd alla dina sinnen när du nu "hör" startskottet. Du ser dig själv springa iväg i ditt eget tempo tillsammans med alla andra entusiastiska löpare. Du hör hur du andas lugnt, känner hur lätt det går och vilket härligt stöd du har av publiken längs banan. 
5. Se den första hälften av loppet som en skön och avspänd uppvärmning. Dela även i den här delen av tävlingen i några ännu kortare, jämnlånga delsträckor. Trigga dig själv med ord som "lätt", "stark" och "studsar".
6. När du sprungit hälften är det lättare att att se målet och att det inte är så långt kvar. Dags att börja räkna ner antalet återstående kilometrar.
7. Känn hur du delar upp den sista sträckan av loppet i kortare, mer hanterbara, delar. Exempelvis hur de sista nio kilometrarna under ett halv- eller helmaratonlopp egentligen är tre korta 3-kilometerslopp. 
8. Känn hur stark du är när du passerat en given punkt på väg mot målet. Det är nu som din mentala styrka blir det som verkligen gör skillnaden. 
9. Se hur du närmar dig målet och svänger in mot upploppet där du ger det sista krafterna innan du sträcker upp armarna mot skyn och går i mål.
10. Avsluta med att ta ett djupt andetag, slå upp ögonen och ta med dig alla positiva tankar, bilder och känslor som du har skapat till din kommande tävling.

Jag skulle vilja addera några fler jobbiga tankar likt dem jag var inne på ovan. Visst ska man föreställa sig att det kommer gå bra, att man kommer greja det här och så vidare. Men det kommer ju göra ont. Och det är väl när det där onda kommer man behöver ha en plan.

Faktiskt så kan jag inte föreställa mig hur det känns att cykla 30 mil. Förmodligen för jävligt. Kommer jag kunna stå i mål? Hur ska jag orka ta mig hem till villan vi bor i med cykeln, äta, duscha? Prata? Ändå känns det så himla roligt och spännande!

Vänskap i en liten ask

Utled. Det var nog vad som bäst beskrev mig när jag klev innanför dörren ikväll. Igår var det nämligen dags igen. Att skada sig. Jag hade bara hunnit runt hörnet med cykeln på väg till jobbet när jag får sladd efter att ha kört över en slang som ligger dragen över cykelbanan. Jag vet att man inte kan cykla över snett, man måste korsa hinder tvärts över, men cykelbanor är smala och en städbil var dessutom ivägen. Cykelbanor är ju nån slags extra parkeringsplatser i den här stan... Pang sa det med andra ord. Mina nya jeans gick sönder och de är slut i min storlek nu. Och jag älskade dem. Knät gjorde ont nåt så in i h*lvete och blod och grus blandade sig på väl utvalda ställen. Killarna med slangen kom med första förband och ville ringa ambulans (!) och trodde jag brutit i alla fall tre ben. Men jag försäkrade dem bölandes på marken i en blöt grushög att det var lugnt och haltade efter en stund hem. Då insåg jag att skadan från skidbacken var uppdragen igen och bölandet nådde nya nivåer.

Resten av dagen var jag dödstrött, hade skitont och orkade inte skjuta undan deppigheten mer. Jag försökte tänka positivt i stil med att jag har ju inte brutit något i alla fall och jag kunde ha skadat mig mycket värre yadi yadi men det hjälper liksom inte riktigt. Att man står sig själv närmast är väldigt sant. Och jag tappar träningssuget av alla skador. Har haft några planerade vilodagar och gjort en massa andra roliga saker men nu var det liksom dags och återigen var jag helt handikappad och kan egentligen inte träna det jag faktiskt skulle vilja träna. Kvällen innan hade jag premiärcyklat på min nya racer och helt ärligt kändes det inte helt enkelt. Bockstyre, sitta fast i pedalerna och slicksdäck. Alltså hjälp. Jag trodde inte det skulle vara så svårt? Min approach har dock alltid varit och är att kan alla andra så måste väl jag kunna. Men efter den där vurpan var humöret inte top notch precis.

Men så kom jag hem ikväll med tusen olika känslor, mentalt trött och allmänt osugen på allt utom min säng oavsett att stod intervaller + styrka i kalendern. I brevlådan hittade jag en liten pappkartong med oklar avsändare. Säkert reklam tänkte jag och lät den ligga en stund. Efter en stunds deppande tog nyfikenheten överhanden och inuti hittar jag en ask chokladpraliner och en hälsning från Ulrika! Choklad som plåster på alla sår och skador och gulliga rader med ord från en underbar vän. Hela mitt känslotillstånd ändrades direkt. Det var kul med racer, jag ringde ett halvjobbigt samtal, jag lagade mat efter det nya receptet jag hittat och sen hoppade jag i träningskläderna och körde ett pass på gymmet.  Intervaller (i pulszoon fyra på gränsen till fem i varje intervall) och styrka (rygg och mage). Det gick strålande och jag känner mig boostad mitt i deppandet.

Tänk vad en ask choklad kan göra. Tack Ulrika!

The little things in life #2

Ljudet av vågor som nöjt  kluckar mot kajen. Solen som kastar sig i ansiktet och vinden som river i håret. Det var guldlockar överallt och en härlig känsla av vår. Längst ut på Kastellholmen sitter en skylt som pekar ut mot vattnet och säger "Öppet hav". Jag hoppade över några blöta fläckar på marken och studerade svanarna och de få snöfläckarna som ligger kvar på gräset med en härlig känsla inombords.

Det är när du vilar som du känner hur du egentligen mår

Rekommenderar alla att läsa det här kloka blogginlägget om träning och vila, om överträning och endorfiner. Eller som jag själv kallar det - träningsberoende. Som vilket beroende som helst skapar det kickar. Såhär sa Per Elofsson till Erik som varit på väg mot överträning i Mitt liv som Hellner. 

"Kroppen lurar dig Erik. Endorfinerna du får om du tränar medan du egentligen är för sliten gör att du känner dig ganska pigg under träningen, det är när du vilar som du känner hur du egentligen mår, när endorfinerna kickar ur igen."

Det är samma sak som med en skada. Det är inte alltid under träning som det gör mest ont eftersom adrenalin är en perfekt smärtdämpare, men efteråt, då känns det... Talar av egen erfarenhet.

Men läs Ulrikas kloka ord också!

Mycket träning kräver mycket vila. Jag är den där högen
i bakgrunden av bilden....

Obs: Inte att blanda ihop med hjärnans kamp mot kroppen under ett svettigt träningspass. Den strejkar oftast före benen och ska inte ges för mycket utrymme.

Måndagen som blev lite som lördag

Det är måndag och klockan har passerat 22:30. Gästerna har gått hem och diskmaskinen är laddad. Mitt löfte om att sova tidigt har spruckit. Det känns mer som en skön lördag än en måndagkväll. Ändå gilla på det!

Jag och Katten har svettats en dryg timma på gymmet i afton och avslutat med middag, massor av snack och dessert hemma hos mig. Som det ska vara! Katten har bytt gym och det är ju värt att fira alla gånger.

Kvällens program har sett ut enligt följande. Tre grymma axelmördande övningar a la Frida, sittande rodd, latsdrag, core träning i alla tänkbara varianter med pilatesbollarna (djupa coremuskler och sixpack-byggarna), rygglyft, helikopter och en final i chinsräcket med chins, dips och pullups i superset. Kvällens mest häpnadsveckande var nog ändå min final med rehabvarianten av knäböj. Det funkade och gjorde inte ont! Jag var helt bragd ut fattning men Katten som nog inte insett vidden av mina smärtor verkade inte lika exalterad.

Katten i chinsräcket medan Erika dokumenterar sina (trots allt fortfarande) starka ben...

Efteråt landade vi alltså hemma hos mig och lagade Meatzza, pizza utan pizzadeg. Jag kan avslöja att jag var mycket skeptisk men vår pizza med botten av lammfärs toppad med tomatsås, svamp, lufttorkad skinka och parmesan satt riktigt fint! Några gröna blad till och det hade varit ännu bättre. Till dessert blev det kiwi, hallon och mango ströslat med kokos!

Over and out! Kattens inlägg med shyssta chinsbilder kan ni läsa här!

Jag äger!

God damn vilket kul pass det var ikväll! Burpees, styrkefrivändningar, stångrodd och pullups i tabataintervaller på CrossfitNordic. Richard som hade passet får alla plus i kanten man kan få och jag och Ulrika har svingat oss som apor i räcken och lekt oss igenom 60 minuter intensiv träning. Passet kan ni läsa om i inlägget nedan.

Jag är på ett irriterande gott humör och det är tur att det bara är pälsbollen hemma. Ingen annan skulle stå ut med mig just nu. Det är liksom bara jag är bäst, livet leker och energin flödar på samma gång. Det var länge sen jag kände mig såhär stark - fast att jag inte är ett dugg stark. Men jag tuffar omkring här hemma och känner mig som super woman, steker omelett, tvättar och lyssnar på musik. Märkligt att man känner sig som absolut starkast när man borde vara absolut tröttast. Träning är fantastiska grejer och Erika är crossfitbiten. På riktigt.

Livsglädje faktiskt

Forcerat kreativ hela vägen in i tisdagskaklet. Är det bara tisdag? Jobbet bjuder på just massor av jobb kommande månader, stora och roliga projekt men som vanligt med för snäva deadlines och en övertro på vilket resultat man kan prestera på en viss tid. Jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv under tiden och ha som ambition att sova väl och träna och äta bra under tiden. Jag har sagt att tidsramar och resultat hänger ihop och jag kan bara göra mitt bästa. Och det kommer jag göra. Jag försöker bestämma mig för att det är good enough!

Igår vilade jag, skönt, och i dag balanserar jag upp det med träning. Båda delar behövs ju för att må bra och man behöver olika saker olika dagar. Kom från jobbet trött och stressad men var ganska säker på att den här kvällen skulle rensa min skalle. Been there done that. Jag och Katten körde ett effektivt helkroppspass med knäböj, utfall, marklyft, drake, chins, dips och pullups. Jag kände mig ganska stark i dag och det var roligt att ha med sig Katten! Men trångt var det förstås. Alla som ska träna en eller två månader i år var såklart där ikväll. Man får inte tycka så men jag tycker ändå det är aningens irriterande...

Knäböj check!

Varmt på gymmet ikväll säg... Katten körde på bra!

Efter en snabb vända upp för dusch och kesokoll skubbade jag över till Katten där Eric hade lagat älgfärsbiffar och spaghetti till oss. Fruktansvärt gott! Med lingonsylt. Sen styrde Katten upp fruktsallad med massa goda saker i, nötter, kanel, kokos osv. Man blir alltid bjuden på goda grejer hos grannen.

På väg hem mötte jag Soheil i trappen, min naprapat, och han delade som vanligt ut lite klok livscoaching. En mycket bra finish på en kanonkväll och jag är som ny igen!

Jul i Fjällnäs - några av ögonblicken i bilder

De flesta av bilderna har tagits av min mamma med hennes Nikon D700.

Bastu och spa med utsikt över vintern och isen. Magiskt!

-28 i luften och +39 i vattnet.

Min favorithörna

Åker spark! Man har väl norrländsk påbrå.

Äntligen bara minus 11. Mot backarna!

Häst och släde på julafton. Bjällerklang, glögg och renskinn.

God jul från Fjällnäs!

På väg upp för fjället. Knäpptyst och bländande vackert.

Jul, jul strålande jul!

Imorgon bitti kliver jag upp tidigt och packar in oss, skidorna och julklapparna och styr mot fjällen (jag har bara ganska många to do's ikväll...) Med i bilen finns även snöskyffel och mycket varma kläder. I år är vi inte hemma som vi brukar utan vi firar jul på det fantastiskt mysiga fjällhotellet Fjällnäs i Funäsdalen. Förutom julskinka och pepparkakor blir det häst och släde, julotta, gran, gröt, längdskidor och utförsåkning i Tänndalsfjällen. Sen vilar vi och återhämtar oss i Fjällnäs eget spa. Mii Gullo Spa.

Condé Nast, den amerikanska resetidningen, har med Fjällnäs på listan “The hottest hotels in the world in 2009". Fjällnäs finns även med på The New York Times topplista. Fjällnäs rankas som #6 när de presenterar ”The 44 places To Go In 2009”.

God jul allihopa!

Mentalt närvarande

Det är mörkt ute och vägen och snön susar förbi utanför fönstret. Jag sitter i baksätet och dricker blåbärssoppa. Jag är varm och lite trött. Allra mest är jag nöjd. Bruce Springsteen spelar från bilstereon och killarna sitter i framsätet och pratar, om vad hör jag inte. Jag kommer på mig själv med att vara väldigt lycklig just här och nu. Eller vänta, det rätta ordet kanske är nöjd? Och nöjd är en väldigt bra känsla. Alldeles nöjd med saker precis som dom är. Ibland tror jag vi lurar oss själva och gör saker onödigt svåra i den ständiga jakten på lycka. Vad är lycklig? Vad gör den där livslånga strävan efter lycka med oss som vi kanske inte vet vad det är ens? Jag tror ibland att vara nöjd är att vara lycklig. Tillfreds. Men så tror vi att det krävs mer för att vara lyckliga, att det krävs andra saker. Saker. Jag vet inte varför men den här nöjdheten är oerhört stark. The little things in life. Jag smakar på känslan. Just den här känslan jag egentligen inte riktigt kan beskriva, den infinner sig inte så ofta och därför blir den så speciell. Jag är lite rädd för att den ska försvinna när jag börjar iaktta den men det gör den inte. Den vilar lugnt i mig. Inget som har hänt känns så viktigt just nu och vad som ska hända i framtiden spelar inte så stor roll. Jag är bara här och nu. Mindfulness kallas det visst och ska jag vara ärlig är det ytterst sällan jag känner total närvaro och inte är någon annan stans än i nuet, om jag verkligen ska vara helt sann mot mig själv,  oförberett dessutom. Vet inte vad det beror på. Kanske att Brucan spelar så bra bra. De små sakerna.

Jag är hemma nu. Ligger i min soffa och dricker te. Det gäller att ta vara på de där ögonblicken som uppkom i bilen. Nu är jag som vanligt igen. Jag är nöjd och glad nu med men det är något annat den där närvaron som man inte bara kan beställa, i alla fall inte jag. Blir man lycklig av närvaro? Tror det. De där minuterna i bilen tidigare ikväll har i alla fall gett mig massor av mental kraft.

Skidgång runt Långholmen

Det finns dåligt väder och det finns bra kläder. Adderar man en bra kompis och en söt vovve är man laddad för en långpromenad en duggregnig novembersöndag!

Maja och Zelda på Långholmen

Maja ska åka Vasaloppet och jag ställde villigt upp på lite skidgång med stavarna för att få om inte solljus så i alla fall dagsljus. Plus fyra grader och duggregn var utmärkta ingredienser för en två timmar lång skidgångs-powerwalk runt Långholmen.

Lyckas njuta lite längs transportsträckan till nästa
sommar.

Jag var kittad med olika funktionsplagg från Craft. Underställ, fodrade löpartights som står emot novemberväder väldigt bra, lager två-tröja, löparjacka, strumpor och vantar. Skorna är från Adidas och mössan från Houdini. Massor av favoritplagg på!

Grymma tights!

På Västerbron på väg hem till Kungsholmen igen.
Tänk att jag cyklade i Stockholm Triathlon här i somras!

Nu blir det indiska köttbullar kryddade med garam masala, vitlök och gurkmeja och ris innan jag byter outfit och sticker till sandlådan!

Om att vara nån annan stans än där man är

I morse liknade tunnelbanan som vanligt en sardinburk. Jag gled in genom dörrarna och ställde mig i startposition för att balansera "hela vägen" till Kungsträdgården. Det tar typ 7 minuter. Det finns helt klart bra och mindre bra sätt att positionera sig på. Vi åkte iväg och för ett ögonblick var jag tillbaka på surfbrädan på Bali där jag var för snart ett år sedan. Fötterna ditåt, lagom brett isär. Blicken åt det hålet. Balans. Det blir roligare att åka tunnelbana om man omsätter sina surfskills en regnig fredagmorgon vid 08-rycket. Bara ett tips sådär.

Min nya terapi

Jag har som bekant (i alla fall för de som känner mig) svårt för att göra ingenting. Ingenting som att ligga och glo på tv eller strosa omkring helt planlöst. Jag vill gärna åstadkomma något, producera något, göra någon nytta, utnyttja tiden! Osunt jag vet men strunt i det just nu. Min nya terapi är att baka!

Jag är inte precis någon matlagerska av rang men jag har börjat tycka bakning är allt roligare och har hittills bakat eget bröd och matmuffins, gjort egna bars och müsli och idag, vilodagen till ära, tyckte jag det var dags för något sött. Det blev kokoskakor! Kokos är något av en passion för mig.

Terapin i alla fall. Man gör något, men i lugn och ro. Det tar den tid det tar och är inget man direkt kan skynda på. Degen ska jäsas, degen ska bakas ut, jäsas igen, vara i ugnen och så vidare. Man kan inte baka effektivt. Man har lugn och ro men har samtidigt producerat något - med sina händer. Händer är viktigt för terapin, att få göra något praktiskt när all min kreativitet på dagarna måste ske framför en datorskärm. Vad är InDesign jämfört med en kaksmet? Det är som att stå i stallet och mocka medans hästarna äter frukosthö - om någon skulle ha testat det.

1 dl havregryn
2 dl kokos
1 dl socker
100 gram smält smör

Rör ihop de torra ingredienserna och rör sist ner smöret. Klicka ner i bullformar (halvfyllda). Grädda ca 20 min i ugnen på 200 grader eller tills de fått fin färg!

Jag lyckades inte skrapa ihop 100 gram smör och slängde i ett ägg som komplement. Vet inte om det är för att jag har varmluftsugn men topparna blev i alla fall klara på 10 min. Så passa dem... Tror det blir en liten kokoskaka efter seriespelet imorn, ägg, havregryn och socker?

God morgon Stockholm!

Nog hade man kunnat spela beach utomhus den här morgonen? Sandsocks och mössa och man är kittad och klar. Vad ljuvligt det hade varit och jag blev lite varm i hjärtat av bara tanken. Jag började min dag med pälsboll och levande ljus, en lång promenad till jobbet och ett alltid lika vackert Stockholm. I väskan hade jag min frukostsmoothie och en god macka med leverpastej. I öronen hade jag lurar med Maria Akrakas sommarprat. Rekommenderas! Hon pratar i sitt program om hur man blir den man är och såklart om träning och idrott, prestation och resultat. Samtidigt tänkte jag på min naparapat Soheils kloka ord från gårdagskvällen som också handlade om träning, prestation och om vila och att ge sig själv lite slack. Han kan snart titulera sig som livscoach istället för bara naprapat. En update kommer säkert längre fram. Nu jobb!

Walkie and talkie

Förstår ni att det är den 1a  n o v e m b e r  i dag! Helt otroligt med tio varma grader och strålande sol från en knallblå himmel. Jag promenerade* till jobbet i morse medan det fortfarande var grådisigt ute och fick mig en riktigt skön start på dagen trots punktering på cykel. Och naturen är liksom alltid vacker oavsett väderlek. Frukost på jobbet och morgonmöte med tema "November månad". Nu strålar som sagt solen och jag och Louise har varit ute och gått en fantastiskt vacker lunchpromenad runt Kastellholmen och häpnat över att det kan vara november. Jag vill bara promenera mera!

Solig lunchpromenad den 1a november!

*Jag vill kalla det för powerwalk i morse men 4 km på 45 minuter kan knappast kallas för något annat än en skön promenad.

Jag måste ha en av Stockholms
bästa och vackraste promenader
till jobbet! Vatten hela vägen.

Alltså de knallröda höstlöven, solen och det vita gräset, vattnet och så hovklapper mot asfalt på det med en svag, söt hästdoft. Kan man begära mer av en tisdagsmorgon i Stockholms innerstad?