RAID Uppsala 2012: Race report

”Körde fyra mil multisport. Genom djupaste j*vla träskmark. På mountainbike. Kom i mål, badade bastu, återuppstod.” Det var bildtexten till min målbild på Instagram i lördags. Loppet präglades onekligen av lera, träskmark, sankmark, kärr och sjöar. Det vanligaste kommunikationsordet mellan mig och Jens var akta KÄRR!!! Jag är lite besviken över att jag inte har någon bild som helt gör leran rättvisa. Vi var lera. Cyklarna var lera. Allt var lera. Men trots leran var det även galet roligt, ganska förvirrande, nog rätt jobbigt och vädret bjöd på både sol och regn.

Klockan ringde klockan 07 hemma i Stockholm. Vi laddade med gröt och ägg och stuvade in oss och cyklarna i bilen tillsammans med Vitargo, ombyte och kompass. Vår plan var att komma fram två timmar innan starten klockan 11 för att registrera oss, göra iordning vårt växlingsområde och kika på kartorna. Till skillnad från t ex AIM får man kartorna på RAID i förväg och kan planera sina rutter. Orienteringen är inte svår utan präglas snarare av att göra rätt vägval. Vi kom fram 90 minuter innan start och hann förbereda allt i lugn och ro men inte kolla särskilt länge på kartorna. Vi kikade igenom första mountainbike-orienteringen men hann inte mer med utan begav oss mot starten. Vart den nu låg. Informationen från RAID var minst sagt undermålig och det fanns ingen att fråga om nånting. Eller jo, men när vi fått svaret ”Ja, jag tror det” på fyra olika frågor började det kännas osäkert.

Till att börja med fanns det inga skyltar till tävlingen, alltså tillfälliga som det stod RAID på. Nu hittade vi till Fyrishov ändå eftersom vi har spelat mycket beach där. När vi skulle placera ut våra cyklar kunde vi inte hitta vårt startnummer någonstans. Det visade sig till slut att man skulle dela flera stycken och att vi skulle leta efter ett helt annat nummer. Vi hade lusläst start-PM flera gånger men visste alltså ändå inte detta.

Tävlingen inleddes med en 3,5 km lång prolog löpning. Löpningen är som ni trogna läsare vet min akilleshäl, mitt träningskomplex. Jag är en så dålig löpare att jag ibland funderat på om jag ens har rätt att skriva en träningsblogg. Det ni… Sen att vi inte hade tränat grenspecifikt på nån enda av delarna i RAID gjorde inte saken bättre, särskilt inte när det gällde löpningen där jag har dåligt självförtroende. Vi kom i mål med exakt 5-minuterstempo vilket jag inte tyckte var dåligt presterat från min sida, ändå var vi bland de sista tillbaka när det var dags för 5 km paddling.

Vi sprang förbi växlingsområdet – det var också oklart, om vi skulle passera det innan paddlingen eller ej, stressande att inte veta det – drack lite vatten, satte på oss vantar och mössa och sprang mot kanoterna. Jag har paddlat mycket kajak, men kanot, tillsammans med någon annan särskilt, är en helt annan grej. Jag tycker ändå att vi gjorde ett väldigt bra jobb med de förutsättningarna och paddlade faktiskt om flera lag. Lag som dessutom hyrt snabbare Acron-kanoter! Kanotorienteringen var sen lätt. Det var bara att räkna broar, stämpla och paddla vidare.

Sen väntade första delen mountainbike-orientering. 9,4 km fågelvägen men givetvis längre i verkligheten beroende på vägväl. Med tanke på att hela skogen var en enda stor sjö var det smartast att ta större stigar och vägar. De var nog leriga vill jag lova. I alla fall inledde vi vår MTBO med att Jens glömde vår stämplinspinne då han bytte vantar! Jag ville bara dö och hade det varit vilken annan dag som helst hade jag tappat humöret fullständigt. Men det hjälper ju knappast under en tävling och det var bara att vända tillbaka till växlingsområdet och börja om. Behöver jag säga att vi låg långt bak sen?

Orienteringen gick i alla fall verkligen över förväntan. Vi valde bra vägar och gjorde inga misstag, typ som i att cykla för långt, behöva stanna och vända osv. Cred till Jens. Det var han som låg i täten och höll i kartan och han visade sig vara en grym orienterare! Jag har cyklat mountainbike typ en gång på riktigt förut, under AIM Challenge, och det kändes väldigt slirigt i leran i början. Men det är ungefär som att paddla. Det är lättare att hålla balansen om du paddlar/trampar så jag gjorde just det, trampade, använde vikten och försökte att inte bromsa så mycket. Vartefter kilometrarna försvann under oss blev det roligare och roligare att cykla! Vad man kunde ta sig fram med de där däcken!

Bara en gång gjorde vi ett misstag och det var när vi valde en sträcka genom skogen istället för att cykla runt. Det var så dyigt att vi fick springa mer än cykla och inte gick det fort genom kärren. Plus att det går åt krafter. Tyckte ändå att det på det hela taget flöt på väldigt fint. Enda missen var väl att jag borde ha börjat äta och dricka lite tidigare. Klassiskt misstag. Jag var lite för nära energy fail vid ett tillfälle.

Nästa moment var vanlig orienteringslöpning. Kortaste vägen var 5 km men jag tror vi sprang ca 6-7. Det var segt. Fruktansvärt jobbig terräng. Antingen bara dy och kärr, djupa kärr! Eller så branta berghällar. Upp och ner, klättra och hoppa och vada. Det dröjde inte lång stund innan mina knän började klaga rejält. Och att ha ont tar mer energi än nånting annat. Det vet alla som har haft ont på riktigt. Det gick inte ett dugg fort och på de ställen där det gick puttade Jens på. Men det hjälpte ju tyvärr inte mot smärtan. Men jag stannade upp, mentalt, och tänkte – vill jag bryta här, lägga av? Svaret var ett självklart nej och då var det ju bara att bita ihop och fortsätta springa. Det gjorde ändå lika ont att gå. Vi mötte ett damlag som såg extremt modfällda ut. De verkade ha givit upp helt och lunkade fram. Det känns hemskt att säga men det motiverade mig. Ett sånt lag ville jag inte vara och där ville jag inte hamna mentalt så jag peppade mig själv massor och försökte springa med lätta fötter. Och ja, det hjälpte! Jag och Jens hade ju iaf väldigt KUL! Vi hann till och med pussas vid någon kontroll. Och snart var vi klara med löpeländet också.

Sen var det dags för sista delen MTBO. 8,6 km fågelvägen och något färre kontroller. De sista låg inne i Fyris längs med asfaltsvägar så det var bara att köra för allt var traktordäcken höll. Vi hade inte hunnit kolla igenom den här kartan i förväg men det var enkel orientering för Jens och det kändes som att kontrollerna kom tätare och tätare. Det var faktiskt först nu jag kände att jag var trött. Riktigt trött. Och i en uppförsbacke fick jag gå. Men det var ju bara sista rycket kvar så jag trummade på. Faktiskt ganska skönt med asfalt efter all lera. Jag fattar inte varför arrangören väljer att lägga banan genom SÅ blöta områden. Man vill ju kunna cykla. Varför inte få köra på lite shyssta barrstigar över sten och rötter och kanske några diken. Och kanske lite lera. Men inte bara lera och träsk hela tiden? Jag tror flera undrade samma sak.

Sista delen i tävlingen var en labyrint. Jag hade fått kramp i min ena vad på slutet och haltade och ömsom sprang mot den avslutande delen. Jag hade knappt kollat klart på kartan innan Jens hade löst den och vi gjorde den på en tredjedel av arrangörernas uppskattade tid. Sen sprang vi över gräset och genom lervällingen in i mål! När vi stämplade ut fick vi direkt beskedet att vi var godkända och att alla kontroller var tagna i rätt ordning. Yay!!! Flera lag i varje klass diskades på grund av att ha tagit kontroller i fel ordning så det kändes riktigt fint när det var vår allra första tävling.

Vi tryckte snabbt ner alla grejer från vår växklingsruta i plastpåsar. Allting hade blivit dyngsurt av en oväntad regnskur och sen skyndade vi mot bilen. Vi svepte in våra lermonster till cyklar i lakan och tog väska med rent ombyte och gick ner till Fyrishovs simhall. Där väntade varm dusch, ångbastu och lite medhavd matsäck. I omklädningsrummet spred sig misstänkta högar med både torr och blöt lera men vad göra. Bara en sak hade jag glömt – rena skor! Således fick Jens bära mig ut till parkeringen. En ganska härlig avslutning för lagkänslan!

Vi åkte raka spåret hem till pappa på födelsedagsmiddag och åt älgstek. Vi höll igång hela kvällen och somnade först senare på natten. Kroppen måste ha gått på något slags högvarv. Men igår var det andra takter. Vi var som förstörda båda två med träningsvärk i hela kroppen och med en känsla av bakfylla. Vi åt frukost och började med att tvätta den ena cykeln. Sen åt vi lunch och sov två timmar till. Vi vaknade till liv och gick ut för att tvätta nästa cykel innan vi åt middag. Avslutade gjorde vi med tårta hos Jens föräldrar på kvällen.

Slutsatsen blir värsta grymma helgen! Nästa år vill vi köra igen och tävla mot oss själva. Målet i år var att lyckas genomföra tävlingen och bli godkända på samtliga kontroller. Till nästa år tänker vi framför allt slipa på paddeltekniken där vi tror att vi kan tjäna mycket tid. Båda är sugna på en egen mountainbike också så kan man träna lite innan. Löpningen tror jag inte kommer gå väldigt mycket snabbare men vi tänkte ändå träna löpning i riktigt kuperad terräng. Det tror jag är bra.

Saker att ändra på till nästa år:

• Komma 2,5 timma innan start. Minst. Jag vill ha ca en timma till att i detalj kolla igenom alla olika kartor.
• Om RAID har lika dålig information på plats om olika saker behöver man även mer tid till att ta reda på själv vad som gäller.
• Ta med rena skor till hemfärd.
• Kanske även extra par skor ut på banan för att slippa frysa om leriga fötter på vägen tillbaka mot mål.
• Ta med fler platspåsar att packa blöta och leriga saker i efter hemfärd.
• Packa bikini/baddräkt för att kunna bada efteråt också.

Det här med målbild och synen på sig själv

Det här med visualisera sig själv göra saker på ett visst sätt. Det var något jag låg och tänkte på en stund i natt.

Jag och Jens är anmälda till RAID på lördag, en multisporttävling med löpning, mountainbike, kanot och orientering. Idealtiden enligt arrangörerna är tre timmar. Detaljerad information om bansträckningen dök upp i helgen och jag har såklart gått och funderat på utförande, utmaningar, packning, mat och annat. Jag ser inte mig själv som en ”riktig multisportare”. Jag är inte särskilt bra i någon av grenarna (särskilt inte i orientering…) men tycker att det är kul att vara utomhus och att kombinera olika moment. Och så är det kul att göra sakerna i lag och med Jens. Jag har räknat med att vi hamnar max någonstans i mitten av resultatlistan, om ens det. Jag menar, jag kan till att börja med alltså över huvud taget inte orientera (det hänger på Jens) och vi har ju knappast tränat inför loppet eftersom vi anmälde oss bara två veckor i förväg. Jag äger ingen mountainbike utan ska hyra en. Allt det här ä helt okej för mig men så började jag kolla banan.

Tävlingen börjar med en prolog med 3,5 km löpning. Liksom för att sprida ut startfältet inför de riktiga momenten. Det står att man ska ta det lugnt och visa hänsyn. Men ingen kommer ju att ta det lugnt. Alla vill vara först. Jag har sprungit, cyklat och åkt (skidor) lopp förut. Det kommer bli spurt i 3,5 km och jag (och därmed även Jens som egentligen är en vit kenyan) kommer att hamna långt efter redan från start. Löpning är ju inte min gren. Om man i alla fall hade fått börja med cykling eller paddling. Det kändes bara sååå deppigt!

Men så i natt tänkte jag att den här synen och den här inställningen kan jag inte starta ett lopp med så nu har jag börjat tänka om. Jag är fortfarande ingen utpräglad multisportare, men, jag kommer ha roligt ändå. När starten går kommer ett stort gäng förmodligen att rusa iväg men jag kommer att starta i det tempot som jag tycker är bekvämt och sen öka så mycket som känns lagom. Det kommer kännas kul, jag kommer känna mig glad och jag kommer känna mig stark – oavsett vad som händer runt omkring mig. Det är målbilden, snarare än att jag kämpar mig fram, trött och långt efter alla andra. Genom hela tävlingen ska jag verkligen bara fokusera på mig och mitt lag och tävla utifrån våra förutsättningar. Inte sucka uppgivet när någon rejsar om på cykeln över hala rötter och stenar. Snarare tänka att kan hon eller han så kan jag – utifrån den träning som jag har i ryggen. Paddlingen ska bli spännande. Paddla kajak kan jag men en kanadensare? Det är ju som ett slagskepp. Lillebror gav mig en crash course via sms i morse och nu ska jag försöka behålla inställningen att det här blir en rolig och äventyrlig dag oavsett hur snabba de andra lagen är! Vi har nämligen inte hyrt en av de extra snabba kanoterna heller men det är väl som bara att hugga i. Nånting har jag i alla fall och det är envishet, vilja och pannben.

Plötsligt har den där prologen utvecklats till en spännande utmaning där jag får sätta mig själv på prov!

Anmälda till RAID Uppsala

Igår anmälde sig jag och Jens till RAID i Uppsala, en multisporttävling som innehåller löpning, cykling (mountain bike), paddling (kanot), hinderbana och orientering. Vi har ju inte direkt någon lång träningsperiod framför oss - tävlingen är den 13 oktober - eller ens vana av att cykla mountainbike men hey, vi är rätt uthålliga och starka ändå. Och cykla kan vi ju som bekant. Vårt mål är att ha roligt, bli leriga och trötta! Tanken är att vi kör nästa år igen och då kan vi försöka slå årets tid istället. Jag har spanat på RAID ganska länge och var faktiskt anmäld för ett par år sedan men kunde inte vara med på grund av förkylning och benhinneinflammation.

Tävlingen låter så himla kul! Den innehåller flera olika moment och dessutom hinderbana och något som kallas för ”specialbana”. Mycket vuxenlek med andra ord. Det är egentligen inget som bekymrar mig mer än löpningen. Jag har inte alls sprungit mycket och har så mycket känslor av att jag inte är någon löpare. Men vi tänkte sätta en lina mellan oss, på allvar, och så kan Jens dra mig när det blir jobbigt! Sjukt bra grej.

Om vi håller sams (tror jag absolut) och får ordning på karta och kompass tror jag det blir superkul! Orientering är ju inte heller min grej egentligen så jag litar på Jens även där. Men jag äger i alla fall en kompass!

Svalbard Skimarathon 2012

Jag har gått i mål i Svalbard Skimarathon. Kan inte riktigt begripa var jag faktiskt har åkt skidor i dag. Sista land innan Nordpolen med isbjörnar runt knuten. Fick åka vindstilla bland maränger i solsken som var så vackert att jag var i himlen ett tag medan svetten lackade, dimma och snö med absolut ingen sikt och några andra olika väder. Totalt tre olika outfits längs med vägen. Utförlig race report och många fantastiska bilder kommer sen! Fotograf: Katten!

På lördag åker jag Svalbard Skimarathon

Känns som att jag kommer vara low hanging fruit för den här nallen på lördag ...

I fredags skakade jag och Katten hand på att åka loppet tillsammans. Katten hade velat fram och tillbaka och ett tag var även jag osäker på om jag verkligen ville göra det här.* I alla fall inte utan henne! Men i fredags taggade och peppade vi alltså över några glas vin. Vi bestämde oss för att åka tillsammans som i att ta våra systemkameror i ryggsäckarna och stanna och fota så ofta som vi vill, vänta på den andre så fort någon är trött, fika ofta och gå i nedförsbackarna om någon vill det. Tillsammans. Ingen prestige. Men igår morse fick jag sms:et jag var rädd för - Kattens förkylning är tillbaka och loppet är väldigt hotat. Jag är alltså on my own i detta äventyr och ska mest sannolikt skida fram genom marängerna (som någon beskrev landskapet som) utan min Katt. Det känns ärligt talat sådär. Nu är det tydligen fler i gruppen som tänker ta det lugnt och vänta på varandra men jag har inte lust att begära att de ska vänta på mig också. Jag vet att jag och Katta är ungefär lika talanglösa på längdskidor och jag vet att de andra är bättre på att åka. Det senaste dygnet har jag med andra ord fått börja tagga och peppa ännu en gång.

Känslan av glädje och "det här blir faktiskt kul ju" har jag inte riktigt hittat tillbaka till och jag kommer nog inte att göra det på samma sätt heller. Däremot har jag bestämt mig för (ännu en gång - nu i nytt format) att komma runt och åka det där #"%&/% loppet även om jag får göra det ensam. Jag får skämmas i nedförsbackarna utan vapendragare och jag tänker banne mig släpa med mig systemkameran! Vädret ser sådär ut men några eventuella Kodak moments ska icke missas. Förhoppningsvis kommer jag tycka att det är ganska coolt om än grisjobbigt och efteråt kommer jag att vara oerhört stolt! Och så har jag ju saknat tuff träning på senare tid. Det kommer jag garanterat att få på lördag. För att förtydliga: Jag är inte rädd för att jag inte ska orka, jag litar på min form, men jag har ju för sjutton ingen teknik!

Just nu är jag bara glad om min roomie kommer med till Svalbard alls. Vi ska trots allt göra en heldagsutflykt på egen hand också så lappsjukekänslan kan ju bli väl påtaglig utan hennes sällskap annars. Som tur är följer ju även Ulrika med och en annan hög med människor så jag får i alla fall frukost- och middagssällskap bland marränger och isbjörnar! Vi har även en gemensam hundspannstur inbokad så har jag inte blivit uppäten innan måndagen så ser jag väldigt mycket fram emot den!

Har gjort någon slags preliminär packlista i alla fall, kollat att jag har de prylar jag behöver ha med mig och siktar på att höja peppkänslan rejält kommande dygn. Jag menar - jag ska trots allt till S v a l b a r d. Så coolt.

*Är ingen vass längdskidåkare och har inte haft möjlighet att träna som förväntat i vinter och jag vill gärna att loppet ska vara i alla fall delvis njutbart!

Vätternrundan 2011 – min race report!

Långt inlägg! Hoppa ner till inlägget under det här om ni vill bara vill se riktigt grymma bilder!

När man kliver in i min hall i dag anar man en omisskännlig doft av liniment. Dofter för med sig väldigt starka minnen för mig och framkallar ofta olika känslor, starka känslor. Men jag vet inte riktigt hur doften av liniment får mig att känna. Det är blandad, härlig och lite pirrig känsla. Helt säkert är att doften av Linnex och Ormsalva starkt förknippas med Vätternrundan 2011. 30 mil runt Sveriges största sjö och dofterna hänger kvar i kläderna i tvättkorgen och min väska.

Vi kom fram till Motala flera timmar senare än planerat på grund av trafikkaos ut ur Stockholm. Olyckor och avspärrad E4:a. Jag var stressad och min ursprungsplan började ruckas. Vi åkte från Stockholm vid halv ett och var framme i Motala först vid 17. Kön för att byta starttid och kön till nummerlapparna gick dock fortare än jag hade trott och ganska snart var det klart att jag och Maja skulle starta 04:48 istället för 06:00. Lite lugnare. Vätterrundan har två stopptider man måste klara av, samma tid oasvett när man startar (?) och vi var rädda att det skulle bli tight för oss om något oförutsett skulle inträffa. När vi väl var framme för att byta grupp var det dock väldigt fullt och det enda vi kunde välja på var 04:48. Det visade sig senare vara en perfekt tid!

Maja ägnade en hel del tid och shoppingtältet och istället för att få massage och testa cykeln gick jag och Hans och rekade restauranger. Inte riktigt min tanke med kvällen och jag var inte helt nöjd. Tiden gick men till slut hamnade vi i alla fall på O’learys. Jag hade tänkt äta pasta men var så urless på det att det blev en hamburgertallrik och två stora glas vatten istället. Smaskens! Vi köpte frukost och vid 20-tiden mötte vi upp pappa som körde oss till huset där vi skulle bo. Jag trodde jag skulle ha flera timmar på mig att varva ner men nu var vi alla fall ”hemma” äntligen. Jag fixade det sista med cykeln, drack Resorb och la mig på kudden. Packningen var minutiöst förberedd och det enda som behövde göras nästa dag var att fixa sportdryck. Väskorna var packade och nummerlappen fastsatt. Vi hade turen att bo hemma hos några riktiga cykelproffs visade sig och våra cyklar var väl omhändertagna! Jag fick flashbacks till att vara ute i världen med ryggsäck och träffa nya människor och få nya erfarenheter när mannen i huset från Australien pumpade mina däck och justerade Majas växlar. Lugnet började äntligen lägga sig.

Klockan var strax efter 02 när jag vaknade till. Då hade jag inte sovit mer än tre timmar. Klockan var ställd på 03:30 och jag började stressa upp mig över att det var för lite tid. Allt hade ju tagit längre tid än planerat. Maja är något av en tidsoptimist och det är inte jag som verkligen vill ha god tid för allting, särskilt en sådan här gång. Låg och tänkte på hur olika vi var och hur jag skulle hinna allt utan att stressa (motsägelsefullt!) och vid 03 gav jag upp och klädde på mig och kokade gröt.

Strax efter 04 var vi all set, hade cyklarna på bilen och blev skjutsade till starten. Jag hoppade upp på min cykel och tänkte att det är ju verkligen att ha is i magen att inte testcykla den efter en transport från Stockholm … Vi kom i alla fall fram till startområdet i god tid och jag hann gå på toa och så vidare.

04:48 släpptes grupp 280 iväg. Jag väntade mig någon form av euforisk känsla men var mitt vanliga lugna jag. Vår startgrupp drog iväg ganska snabbt. Min camelbak började genast läcka som en galning och jag fick börja med att stanna och fixa den! Sen var vi ensamma i soluppgången jag och Maja. Vi höll redan från början ett ganska bra tempo. Efter en stund märkte jag att det låg en tjej bakom oss och hon frågade om vi ville köra ihop. Jag och Maja turades om att dra. Det kom några klungor som vi försökte haka på men de var för snabba. Sen kom en i mera måttligt tempo när Maja drog som hon hakade på. Jag låg sist och vår nya tjej hängde inte med och därför hamnade vi efter. Jag hade tänkte köra förbi henne när min ena vattenflaska hoppar av cykeln! Shit. Bara en flaska med sportdryck plötsligt. Men jag stannade inte. Det var cyklister bakom och det skulle bli för rörigt.

Jag bromsade dock in och nästan stannade först och tappade därför min draghjälp. Det var motvind. Jag minns den dock inte som så farlig som den beskrivits i efterhand men jag kanske är härdad av Färingsö? Jag trampade på för att komma ikapp de andra och efter en stund trots ett till snabbt stopp var jag ikapp den nya tjejen. Pust! Hon hade dock tappat Maja och vi körde ensamma. Jag lät henne dra eftersom jag var rätt trött efter min spurt.

Vid depån vid Hästholmen efter 4,4 mil svängde hon och en annan klunga in men min flaska och camelbak var nästan fulla, i alla fall halvfulla, och jag bestämde mig för att köra vidare och stanna först i Gränna efter 8 mil. Jag kände mig riktigt pigg i benen, ryggen var bra och huvudet var med. Jag kände ett litet lyckosrus och tänkte att jag kommer att greja det här! Det kommer inte vara några problem. Efter en stund dök pappa upp vid vägkanten. Mera energi!

Sen började jag fundera om jag mindes fel. Borde inte Gränna-depån dyka upp snart? Jag letade efter min lilla inplastade karta men den var borta! Skit! Insåg dock att jag memorerat kartan fram till Hjo (17,7 mil) ganska bra men stopptiden kl 16 visste jag inte var den var. Nåja, det borde inte vara några problem och jag cyklade på.

Den första stora klungan passerade mig och långt innan hörde jag ett vrålande HÅÅÅLLL HÖÖÖÖGEEEER! Hade hört att det kunde vara läskigt när de stora klungorna på 50-70 pers passerade i hög fart men jag tyckte det var sjukt härligt!

Men den jäkla depån vid Gränna ville ju aldrig dyka upp. Jag cyklade in i Gränna (kullersten wtf!) och ut igen. Gnagde på en bar och undrade var depån var. Nästa stopp efter Hästholmen kunde inte vara Jönköping (10,7 mil) det var jag 100% säker på. Och plötsligt visade sig depån sig. Och pappa med sin kamera!

Jag hoppade av cykeln och var lite förvirrad. Var fanns vattnet? Jag vill inte ha saltgurka? Jag måste ju gå på toa. Fixade i alla fall mera sportdryck, fyllde på vatten när det var lokaliserat och irrade tillbaka till cykeln, sa hejdå till pappa som försökte ge mig fil och så stack jag iväg igen. Pappa tyckte jag var snabb till Gränna!

Passerade den första tidsmattan. Piip piip! Några glädjetårtar letade sig fram. Kändes skitlöjligt men jag blev helt varm. Jag visste att det pep i pappas mobil och i mammas som var hemma och i Kattas. Senare under loppet fick jag veta att det även pep i Ulrikas. Fick otroligt mycket energi av att veta det! Hade inte trott det innan men det var lycka och glädje. Ni var med mig där på cykeln och det var fantastiskt.

Nu var det bara 2,5 mil ca till Jönköping. Enkelt! Började känna av ryggen lite mer. Men mest var det stelhet i nacken och mellan skuldrorna, inte där jag hade mitt ryggskott i sidan. Och stelhet kan jag cykla med så det kände samtidigt bra. Men tänk om det blir värre och flyttar ner? Hade ingen aning om utgången. Dock slappnade den av bara av väldigt korta ”sträck-stopp” vilket kändes lovande. Jag tänkte ändå att jag skulle ta en Dikoflenak i Jönköpings-depån. Där serverade de köttbullar och mos och det var ingen kö där heller som väntat. Det märks att arrangörerna har rutin. Vätterrundan var ett otroligt bra arrangerat event. Allt flöt på och var genomtänkt. Jag slevade i mig min ”mosbricka rätt fort” med en lättmjölk och drog vidare. 10, 7 mil avklarade. Insåg uppe på cykeln att jag aldrig tagit någon Dikoflenak.

Nu började det gå uppför och jag mindes att det stått något om ”Habobackarna” på banskissen. Jo man tackar. Det var grymt långt uppför. Segt som sjutton. Många gick upp och jag älskade min cykel. På ett lite flackare parti kom en kille upp bakom mig och frågade om han fick haka på. Visst sa jag. Han hade tydligen startat en timma innan mig, med en sub 9-grupp (?) och nu hade han problem att hänga med mig (!) och klagade över mjölksyra i backarna. Jag slapp den, lättaste växeln på minsta klingan och tuffade långsamt uppåt. Insåg efter ett tag att den här killen aldrig skulle hjälpa till att dra och i en av backarna tog jag därför i lite. Snart var jag av med honom och susade utför istället. Funktionärerna viftade med gula flaggor. Sakta ner. I Jönköping var det många som hejade. Applåder har en fantastisk effekt. Det var publik här och där längs hela banan men förhållandevis få som hejade. Tråkigt!

Jag pratade med vänstersidan av ryggen som började göra lite ont nu. Jag sa att åt den att bara slappna av och hänga med. Benen skulle göra grovjobbet och högersidan skulle kompensera för vänstersidan. Och jag hade ju mage och ländrygg. Jag pratade med den om och om igen och sa att häng på bara. Ligg där bak och vila så gör vi andra jobbet. Och banne mig det hjälpte! Så otroligt. Jag lyckades förmodligen få de musklerna att slappna av.

I Bankeryd rullade jag över nästa matta. Återigen glädje! Jag stannade snabbt i Fagerhult och fyllde på med sportdryck, vatten och tvångsåt en banan. Bet i min ena bar. Jag hade med mig sju bars och hade inte ens gjort slut på EN efter nästan 14 mil. Små-drack Vitargo och vattten då och då men barsen var jag sämre på att äta. Däremot åt jag kardemummabullar i nästan varje depå att bädda med i magen. Så sjukt goda. Åt två stycken i alla depåer jag stannade i tror jag.

Depån i Fagerhult dök upp efter 13,8 mil och här nån gång hittade jag kartan jag trott att jag tappade. Minns inte mer av den depån. Nu börjar allting blanda ihop sig. Efter mitt första depåstopp i Gränna började jag dock i förväg tänka ut nästa stopp och hur jag skulle lägga upp det. Först kissa, sen fylla på Vitargo och hämta vatten till det och Camelbacken. Lämna vid cykeln. Hämta släta bullar och dricka lite saft. Iväg. Snabbt gick det på rutin.

Nu kom banans roligaste del som jag minns det. Jag var på väg till Hjo och cyklade bakom två tjejer. Ibland drog jag lite men ofta körde de om. Den ena tjejen var ganska lång och stor och alltså tung. Den andra tjejen var inte så lång men överviktig. Det funkade ganska bra på flacken men uppför drog jag hela tiden om och utför drog de om. Jag hade redan innan dess konstaterat att jag har starka ben. Det visste jag innan Vättern men fick det återigen bekräftat. Mycket muskelmassa i förhållande till mina 65 kg på 177 cm tydligen. Jag tycker varken det är lätt eller tungt men på Vättern kände jag mitt lätt! Jag var tvungen att besöka skogen vid ett tillfälle och glömde bort min halvgamla bristning i baksida lår. Kan inte dunsa ner på huk bara sådär. Aj. Som tur var kändes det inget på cykeln sen ändå. Tjejerna som jag tappat var jag snart i kapp. Två killar dök även upp under den här sträckan som jag la mig bakom. Jag cyklade om och märkte att de hakade på. Det blev lite tungt efter en stund och de la sig före igen. Trodde de skulle sticka men tempot var perfekt. Bakom mig hade jag tjejerna och vi blev en liten klunga på fem. Det gick fort, fort, fort! Kändes som att ha en hand i ryggen när vi öste fram. Det gick lätt och var skitkul och jag var nästan besviken när vi rullade in i Hjo efter 17,7 mil. Det var en stor depå och jag tappade bort alla direkt. Innan depån låg tidmattorna. Piip piip! Glädjetårar!

I Hjo serverades lasagne men jag var absolut inte sugen på att klämma varm mat och framför allt inte pasta eller lasagne. Jag var väldigt uppe i varv. Istället åt snabbt jag fil, crunchy, socker och sylt. Hade aldrig trott att jag någonsin skulle ha socker i fil. Haha. Folk låg i gräset och solade (?!) men efter en kardemummabulle drog jag vidare. Kände hur höger lårmuskel där jag har en gammal sträckning och en ärrbildning började bli stum. Stenhård faktiskt. Stannade efter 100 m och drog ner brallorna (hade korta under!) men det kändes ändå sådär att stå med brallor i knävecken på en gata i Hjo framför ett gäng 15-åringar. Jag rollade på Linnex. Nöden har ingen lag. Sen var jag var ensam. Verkligen ensam. En lång rak väg och få andra cyklister. Cyklade om en kille som klagade på kramp. Nöta, nöta, nöta. 

Jag närmade mig 20 mil och det var första gången som det faktiskt började kännas lite segt. Eller om det var efter Karslborg när 20 mil passerats precis. Jag minns inte. Jag hade kollat på klockan tidigare och konstaterat att det var många (absurda) timmar kvar men bara lagt bort det direkt. Det mentala var i högform! Det var inte ens svårt. Men nu började jag känna mig uttråkad. Stannade till i vägkanten och åt en halv bar och funderade lite. Insåg att nu räckte det med att stanna 15 sek för att det skulle krävas en del för att få igång höger lår igen. Jag visste att det bara handlade om cirkulation, men jag behövde kunna stanna ibland och i nästa depå i Karlsborg bestämde jag mig för att skulle be om massage.

20,7 mil avverkade i Karlsborg. Massagen hjälpte verkligen men stoppet blev hela 45 minuter inklusive fika och gå på toa två gånger.  Det hade jag inte räknat med och började cykla på. Det kanske låter som att jag var modfälld nu men så var det inte. Jag hade fortfarande väldigt roligt under mitt "lilla projekt", alltså Vättern runt, och slutet närmade sig fortare än jag trott. Det var bara 10 mil kvar! I timmar räknat kändes det längre och återigen absurt med tanke på när jag började så jag fokuserade på att räkna mil. Däremot hade ryggen i princip sluta göra ont helt. Hade inte ens ont i nacken. Minns inte när det släppte men efter Jönköping blev det gradvis bättre. Eller så vande jag mig? Helt otroligt hur som helst. Jag förstår inte hur det kunde gå till!

Bestämde mig för att hoppa över nästa depå i Boviken och cykla direkt till Hammarsundet. Dit var det 6 mil och jag hade fullt med vätska, flera bars och var nymasserad. Kunde stanna snabbt ute på vägen nånstans istället. Folk såg allt tröttare ut. Jag var lite seg och höll ett långsammare tempo och det gick mycket uppför. Men eftersom jag kommit så långt och slutet var så nära kände jag mig ändå peppad. Fick tre trötta killar på släp och som uppenbarligen inte tänkte dra någonting. Ändå var det lite skönt med sällskap tyckte jag. Jag misstänkte att de skulle stanna i Boviken och det gjorde de också. Jag var ensam igen. Men det var skönt det med. Jag gillade faktiskt att köra loppet i princip ensam. Jag behövde bara ta hänsyn till mig själv.

Jag närmade mig Hammarsundet efter 26 mil som skulle bli min sista depå. Sista depån i Medevi tänkte jag hoppa. Jag insåg att tiden inte såg tokig ut trots mitt långa stopp i Karlsborg. Cyklade över en tidsmatta och cyklade ännu fortare och laddade fram till Hammarsundet. Jag behövde egentligen bara kissa. (Man dricker ju som en gris hela tiden!) Stoppet gick fort och jag bedömde att vätskan skulle räcka de sista fyra milen.

Nu la jag i högsta växeln. Jag cyklade på max, vad nu max är efter nästan 30 mil..! Men det gick ganska fort. Det var mycket backigare än jag trott men jag gav mig inte och cyklade förbi fler än på hela rundan hittills. Det gick mycket utför också. Jag var taggad till tusen på målet. Ge mig en 3:a! Ge mig en 2:a! (Mil kvar att cykla). I toppen av en backe tryckte jag en gel just in case. Ville inte råka ta slut pang bom. Jag cyklade för allt jag var värd när jag började inse att jag hade chans på sub 15. Jag tänkte komma in på 14 nånting trots mitt långa massagestopp. Jag kände mig helt vild och stirrade ömsom på klockan och ömsom på asfalten. Då och då var jag trött och tänkte att jag från början tänkt att det säkert kunde ta 17 h med stopp, massage och kanske punktering. Efter halva loppet tänkte jag att det blir nog 16 h och nu kunde det bli under 15! Egentligen hade tiden aldrig varit det viktiga och skulle jag ge mig själv slack och lugna ner tempot? Nej! Jag hade ju krafterna. En tid på 14 vore wow! Jag ville ha den så jag körde och körde.

Jag började se Motala och undrade om jag aldrig skulle komma fram. Det var en mil kvar och jag skulle bara hinna. Jo, jag kollade klockan och det skulle gå! Öste in över den sista tidsmattan med ett jätteleende och där stod Pappa och Maja som kommit i mål en stund innan. 14:48 ropade Maja och höll fram mobilen med alla tiderna. Va! Jag fattade ingenting? Hade jag så mycket tid till godo?! Wow! Jag var glad och hög på endorfiner. Är det redan över? Vad fort det gick plötsligt?

Jag var yr i huvudet och hela kroppen darrade. Jag hade svårt att böja mig fram och ta av mig chipet på foten och fick vänta en stund för att inte rasa omkull. Hackade fram ord och skrattade. Stelheten sköljde över mig direkt. Har aldrig varit med om liknande. Lämnade cykeln, drog på mig dunväst och mössa och hämtade mat. Hans var också där och alla pratade och chitchattade. Jag var yr och trött och okoncentrerad. Jag frös men var glad och efter att ha petat i pastasalladen och ätit en liten tugga av kycklingen stapplade vi upp och hämtade våra diplom med medaljer runt halsen. Vi åkte direkt hem till huset och jag duschade, drack Resorb och la mig under täcket.

Kroppen var stel och värkte och jag frös. Har jag feber tänkte jag. Jag kunde inte slappna av. Jag tog på mig en tröja och svalde en halv sömntablett som verkade på några minuter. Kände hur hela kroppen slappnade av och jag sov drömlöst i 10 timmar.

Nästa dag var kroppen helt annorlunda. Ryggen mådde ”bra” och bara knäna var stela. Lite stumma ben men inte värst farligt. Jag var törstig och trött men hade väntat mig något mycket värre. Särskilt efter hur jag kände mig vid läggdags. Jag verkar ha någon enorm återhämtningsförmåga. Jag åt gröt, ägg, juice och te och en korv med bröd och en drickyoghurt. Sov i bilen, sov i soffan hemma och firade på kvällen med en storslagen middag på B.A.R. Grillspett, pommes, bea. Grillade grönsaker; sparris, tomater i ugn, lök i ugn, granatäpple och massor av annat gott. Och Coca Cola. Men jag undrar hur mycket vatten jag drack igår? 10 liter? Jag drack kopiösa mängder. Kroppen var okej men jag var dödstrött och väldigt förvirrad och okoncentrerad.

Vättern var en otroligt rolig upplevelse! Jag hade jätteroligt hela vägen. Jag njöt och det gick mycket enklare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag räknade väldigt sällan totalt antal mil som var kvar. Jag räknade milen till nästa depå eller eget stopp. Ibland i mil, ibland i uppskattad tid. Ibland kom jag på att klockan är 08 på morgonen (eller någon annan tidig tid) och att jag kommer vara i mål klockan 20 ikväll. Men tanken var så absurd att jag släppte den direkt. Jag hade ont i knäna hela loppet men aldrig så att det blev ett problem. I dag känner jag ingenting. På träning hade jag oroat mig men i lördags körde jag bara. Nu sitter jag på kontoret utan att ha ont någonstans. Jag levde större delen av loppet på sportdryck – och vetebullar. Förutom det åt jag 1,5 bar, en halv banan, köttbullar och pulvermos, fil och flingor.

Jag startade 04:52 och kom i mål 13:48 h senare. Att ha startat 06 hade inte varit några problem heller. Jag gissar att jag cyklade effektivt drygt 11 timmar. 30 mil. Jag jäklar i mig gjorde det!

Vätternrundan 2011 i bilder

04:00 på morgonen. Start om 48 minuter. Cykeln på bilen och dags att åka.

Jag och Maja i väntan på starten.

11 grader "varmt"...

I väntan på startsignal

Starten på Vätterrundan 2011!

Gränna

Andra depån och mitt första stopp. 8,1 mil och strax efter Gränna.

I mål 14:48 timmar senare och ca 12 h effektiv cykling plus depåstopp och nöd-massage.

14:48

I mål efter 14:48 h inklusive depåstopp och en massage. Jag säger bra trampat!

På plats i Motala!

 Ny starttid 04:48! Nu pasta! Träffade precis Malin från Craft, kul! All set.

Körschema

Inplastat körschema att ha i bakfickan. På lö håller jag enkelt koll på var alla depåer ligger utefter de 30 milen och vad som finns i dem; dryck, banan eller mat! Sjukvård, cykelservice och massage finns i alla depåer. Jag tror förberedelser är min grej.

Nedräkning #2

Går omkring i någon slags konstig uppladdningsdimma. I vanliga fall har jag ett fullspäckat schema men den här veckan har jag med flit hållit helt tom för att få plats med den sista avstämmande träningen, packandet och eventuella inköp av Vitargo och regnkläder och bara för att ta det riktigt lugnt, äta antioxidanter och inte stressa. Jag har haft gott om tid till allt.

Det känns jättekonstigt att komma hem från jobbet och bara skrota omkring hemma och inte göra ett dugg. Pappa fixar lyse till cykeln och regnkläder så det kan jag stryka från listan. Resten är avbockat. Allt som ska packas ner la jag fram igår kväll och allt är egentligen helt klart. Matlådorna väntar i kylen och pälsbollen har passning till helgen. Jag hade trott att jag skulle skriva en massa blogginlägg om hur taggad jag är, hur jag förbereder mig, vad jag äter och helt enkelt Vätternspamma min blogg! Men jag känner mig lugn som en filbunke, har kontroll på allting och går mest och väntar i lugn och ro. Äter lasagne som jag lagade i helgen och ser till att inte missa något mellis. Men utan någon som helst hets utan med en väldigt självklar känsla. Snudd på uttråkad!

Jag är fylld av förväntan på samma gång och vill bara sätta igång. Och jag längtar till målgången, hoppas att jag får uppleva den och känna glädjen av att ha lyckats. Och hur sköna kommer inte mina nerpackade mjukisbyxor vara den kvällen och nästa dag? Dit längtar jag. Men med samma känsla som tjuren Ferdinand i kroppen. Och så tänker jag att jag kanske inte kommer runt på grund av ryggen eller något annat men då blir det väl så då. Med det där märkliga lugnet glider jag fram och det enda träningspasset förutom cykladet till jobbet blev till sist mina intervaller i måndags. Hade tänkt röra på mig i dag men det blev inte av. Lugn mera lugn. Cyklar ju ändå till jobbet fram och tillbaka varje dag. Igår fick jag idrottsmassage och musklerna ömmar som att någon bankat med en klubba på dem men jag är inte lika stel. Skönt att känna. Kan inte föreställa mig hur stel jag kommer vara på lördag och nästa vecka dock.

Det är onsdag och jag är all set inför lördag. Jag tror man kan sammanfatta det som att jag har förberett mig otroligt bra med att träna, utrusta mig, testa kläder och energi, fixa maten som jag ska ladda upp med och göra en noggrann packlista som jag redan hunnit bocka av två gånger. Därför har jag tid att ta det lugnt och bara vänta in lördagen.

Genrep!

Vättern är riktigt nära nu och i dag blev jag för första gången nervös när jag låg utslagen på balkongen och läste Cykla om alla tips och förberedelser. Jag blir sällan nervös. Jag kanske har nerver av stål men jag är sällan nervös, jag är jordnära. Och jag gillar kontroll. Exempel: I dag intervjuade jag Antonia Ax:son Johnson. Jag har längtat! Det skulle bli grymt roligt och jag var förberedd till tänderna med research och frågor. Det blev ungefär så grymt som jag trodde. Alla trodde jag var nervös innan och jag fattade ingenting. Jag svävade tillbaka efter intervjun och beskriver nog känslan efteråt bäst som "fett nöjd". Eller "succé". 18 juni cyklar jag Vättern. Jag har försökt förbereda mig men har ingen aning om ifall det räcker. Jag kan lista tusen oväntade saker som kan dyka upp längs vägen och som jag på förhand inte vet hur jag löser. Att det löser sig gissar jag men att inte ha full kontroll på hur gör mig nervös.

På torsdag tänkte jag genrepa. Genrepa innebär att cykla 14 mil och göra dem till Vätternrundans första 14 imaginära mil. Jag tänkte dricka sportdryck och äta bars ungefär så ofta som jag tror att jag behöver under mitt långlopp, jag tänkte stärka mig med en gel på slutet och efter de första 10 milen tänkte jag käka precis som att det är då det serveras mat under Vättern. Och sen cykla vidare och se hur det känns. Jag har tänkt ut en rutt jag ska köra och tycker det ska bli ganska kul och spännande. Har försökt få med mig sällskap men hittills har ingen nappat. Kanske är det lika bra så kan jag lägga upp tempo och pauser precis som jag vill. Det enda är att pauserna blir lite långtråkiga. Jag kommer säkert vara ute i 6 eller 7 timmar.

Ska det vara ett riktigt genrep borde jag ha ätit bättre i dag. Jag kommer inte att kolhydratsladda inför Vättern utan bara äta lite större portioner de sista dagarna och dricka extra mycket. I dag blev det lite tokigt med middagen men jag tror egentligen att jag äter ganska bra. Imorn laddar jag med bra mat och mycket vatten. Efter Vätternrundan hoppas jag vara fett nöjd!

Jag ska till Svalbard!

Jag tänkte bara tala om att jag spontant har bokat en fem dagars-resa till Svalbard nästa vår. Jag ska tydligen åka Svalbard Skimarathon, spana in isbjörnar och åka hundspann på Spetsbergen. Typ. En dröm jag haft länge och det kom på tal i... fredags? Så nu har vi bokat flyg och boende. Crazy.

"Det är väl inget som är svårt, du paddlar från Svinesund till Haparanda"

Här är mina gener och min inspiration. Kanske inte så konstigt att jag tänker cykla runt en sjö mitt i natten trots allt.Sydsvenskan skriver om min pappa som på somrarna ofta ägnat sig att paddla Sverige runt. Läs om när Sydsvenskan träffade honom utanför hans tält här.

Bilden är lånad från Sydsvenskan

Mental träning

Även om Vätternrundan (hur kan det heta runda? Låter ju som piece of cake! Borde heta Vätternäventyret eller liknande) kräver en hel del fysisk träning tror jag inte att man ska glömma bort det mentala. Som i vilken fysisk utmaning som helst kommer det någonstans vara pannbenet som måste ta över och göra jobbet. Därför har jag de senaste dagarna funderat ganska mycket på hur jag ska tänka under loppet, inte så mycket på hur jag ska cykla. Jag har föreställt mig den där värsta blodsmaken, värken i ryggen och dimmiga huvudet och funderat på vilka tankar jag ska plocka fram då.

Runners World listar följande tio punkter som mental träning. Anpassat för långlopp men applicerbart på andra tävlingar också.

1. Börja med att titta på hur banprofilen ser ut och att du har en inre bild av hur banan går.
2. Lägg dig ner, blunda samt andas långsamt och lugnt.
3. Skapa din tändande målbild av loppet. Bestäm dig först för hur nöjd, stark och lycklig du ser ut när du sträcker armarna mot skyn när du passerar målinjen.
4. Dela sedan upp loppet i tre stora delmål utifrån kilometerpasseringar. Visualisera och använd alla dina sinnen när du nu "hör" startskottet. Du ser dig själv springa iväg i ditt eget tempo tillsammans med alla andra entusiastiska löpare. Du hör hur du andas lugnt, känner hur lätt det går och vilket härligt stöd du har av publiken längs banan. 
5. Se den första hälften av loppet som en skön och avspänd uppvärmning. Dela även i den här delen av tävlingen i några ännu kortare, jämnlånga delsträckor. Trigga dig själv med ord som "lätt", "stark" och "studsar".
6. När du sprungit hälften är det lättare att att se målet och att det inte är så långt kvar. Dags att börja räkna ner antalet återstående kilometrar.
7. Känn hur du delar upp den sista sträckan av loppet i kortare, mer hanterbara, delar. Exempelvis hur de sista nio kilometrarna under ett halv- eller helmaratonlopp egentligen är tre korta 3-kilometerslopp. 
8. Känn hur stark du är när du passerat en given punkt på väg mot målet. Det är nu som din mentala styrka blir det som verkligen gör skillnaden. 
9. Se hur du närmar dig målet och svänger in mot upploppet där du ger det sista krafterna innan du sträcker upp armarna mot skyn och går i mål.
10. Avsluta med att ta ett djupt andetag, slå upp ögonen och ta med dig alla positiva tankar, bilder och känslor som du har skapat till din kommande tävling.

Jag skulle vilja addera några fler jobbiga tankar likt dem jag var inne på ovan. Visst ska man föreställa sig att det kommer gå bra, att man kommer greja det här och så vidare. Men det kommer ju göra ont. Och det är väl när det där onda kommer man behöver ha en plan.

Faktiskt så kan jag inte föreställa mig hur det känns att cykla 30 mil. Förmodligen för jävligt. Kommer jag kunna stå i mål? Hur ska jag orka ta mig hem till villan vi bor i med cykeln, äta, duscha? Prata? Ändå känns det så himla roligt och spännande!

Man bah yez

I dag smet jag tidigt* från jobbet och mötte upp Katten och lite annat hopkok av folk på Rival. Det blev både vin, cola och club sandwish. Rival får fem stora solar för sin service. Jag fick bestick osv i baren när jag beställde maten men dem glömde jag kvar och kom tillbaka till vår soffa med enbart vinglaset. Det var full snurr och mat delades ut till höger och vänster. När det var min tur kommer en ung kille svängades med maten - och bestick. "Du glömde tydligen att ta med dig dom här". Bra koll och plus i kanten!

Jag och Katten brejkar från Coltingpannkakor och intervaller
och dricker vitt på Rival. Två helger på raken med vin måste
vara nytt rekord för mig på ganska länge.

På vägen hem mötte jag spinning-Adam som jag inte har sett på ett bra tag. Han har slutat instruera på Friskis men avslöjar att han kör "hemliga pass" på söndagar. De kör tre timmar långa spinningpass och laddar för sommarens långlopp och triathlontävlingar. Jag är välkommen att vara med att testa. "Kom på söndag!" föreslår Adam. Låter strålande tänker jag. Tre timmar, då är det lägre intensitet och mer fokus på långpass dubbelkollar jag. Nej alltså det är sju (!) stycken intensivpass, säger Adam. Samma intensitet. Åh... Med skräckblandad förtjusning lovar jag att dyka upp inom kort. Det är SPIF Triathlon som träffas och cyklar. Jag är lite rädd samtidigt som det låter väldigt spännande. Jag lyckas haspla ur mig (så typiskt mig) att jag i ett svagt ögonblick lovat en kompis att köra olympisk distans i triathlon (och nu vet ni också om det) i sommar och Adam tycker att bra, då kan jag vara med och simträna också. Nu har jag sagt det på Facebook, i bloggen och till Adam. Verkligen smart.

Prioriteringar Erika, prioriteringar. Det kan eventuellt bli svårt att cykla Vätternrundan, köra olympiska triathlondistanser, spela beach flera dagar i veckan och turneringar på helgerna och hinna med ett SM, hänga med hästarna och hinna med crossfitten, klämma in simning, löpning och självklart kajaken. Och semester och jobb och äta. Och allt annat. Och sova. Men jag känner mig laddad! Det får nog bli mest mineralvatten på Rival dock. Prioriteringar.

*En definitionsfråga...

Från akrobatik till Bulgarian Bags

När min klocka ringde klockan 07 i morse, en lördag morgon, funderade jag allvarligt över mitt sätt att ta beslut. Redan kvällen innan hade jag lust att ställa in lördagens yogaplaner som ingick i dagens konvent på PlanetFitness. Men 1) Jag hade bestämt med Ulrika och man lämnar inte sin kompis i sticket för att man "inte är sugen" 2) Särskilt inte när kompisen hakat på IntervallFlex fast att samma kompis träningsvärk gjorde att hon inte kunde röra armarna eller någon kroppsdel alls direkt 3) Så min egen träningsvärk fick jag helt enkelt leva mig igenom. Att det var lördag morgon och att mina tidiga morgnar avlöser varandra i ett rasande tempo var bara att acceptera.

Väl framme på PlanetFitness var det så dags för en timma AcroYoga med Sofia Brorson. Jag kan tillägga att jag inte riktigt hade kopplat att "acro" stod för akrobatik när jag anmälde mig. Det man inte har i huvudet får man ha i benen gällde alltså i allra högsta grad. När Sofia började prata om att stå på händer och lyfta sig själv ville jag krypa ur mitt eget skinn. Kliva ut ur sin comfort zone! Bah. Varför då? Varför göra saker man inte vill? Till vilken nytta? Jag resonerade irriterat med mig själv.

Vi värmde upp med ganska tuffa yogaövningar som jag tror påminde om Ashtangayoga och som sen allt mer började likna Rocket. Sen var det dags för akrobatik och minsann, nog stod jag på händer och nog "flög" jag ovanför Ulrika som var den mest avancerade positionen. Det var jäkligt kul och med facit i hand kom jag ihåg precis varför man ska kliva ur sin comfort zone! Man lär sig en jäkla massa om sig själv och att lyckas med en svår utmaning och dessutom ha roligt under tiden skapar massor av energi och glädje.

Efteråt blev det fika och lunch framför skid-vm innan vi körde igång med Bulgarian Bags i kombination med TRX för Patric Westerlund. En riktigt tuff genomkörare som kombinerade både styrka, kordination och rörlighet - och så lite puls förstås! Fick tips på några riktigt bra TRX-övningar som jag ska plocka med mig till gymmet. Ett jättekul pass jag gärna hade kört fler gånger. Mitt i passet kom Patric på att han kände igen mig sen jag var på Planet Fitness med Sofy för ganska exakt ett år sedan och omnämnt honom som en läskig indian i min blogg. Grattis Erika. Läs om min första bulgariska upplevelse här.

Eftersom jag redan innan allt det här hade träningsvärken from hell och precis kommit igång igen efter skada och sjukdom valde jag att skippa vatten-crossfit, stretcha länge, äta en banan, duscha och basta. Det ni! Efter The Nike Blast landade jag hos naprapaten och är inte helt fri än. Inga upprepningar av det tack så mycket. Patric om du läser det här, jag kan i normala fall göra jumping squats med en bulgarian bag på ryggen. Jag vill bara inte utmana ödet just nu...

Om PlanetFitness låg närmare skulle jag definitivt överväga att träna där. De har massa nya, spännande klasser på vårschemat. Tyvärr får konventet som hade grymma instruktörer och riktigt bra klasser (fem av fem stjärnor!) ett riktigt stort minus för lunchen som ingick. Några ängsliga små kycklingbitar, närmare bestämt två stycken, låg tillsammans med en klick bulgur och några försiktiga blad isbergssallad i en platsförpackning. Tycker PlanetFitness att det är en bra lunch för en dag fylld av tuff träning? Lägg hellre på 50 spänn och ge deltagarna vettig mat! Det där gav riktigt dåliga signaler om vad PlanetFitness tycker att man ska äta till lunch när man tränar. De tycker säkert att man ska komplettera med egna grejer men som sagt. Inga bra signaler om man frågar mig.