Lite nöjd med extremsportandet nu

I omklädningsrummet på jobbet - ännu lyckligt ovetandes...

Nä fy fan nu räcker det. Jag gillar inte att svära i bloggen, eller nån annan stans i det offentliga rummet egentligen, men fy fan är det enda som rättvist beskriver min kväll, eller framför allt vädret.

Efter jobbet cyklade jag till Årsta och min naprapat. Förra gången hade jag ju ett sjå att hitta dit via Gullmarsplan, ett mecka för biltrafik men en plats Gud glömde när det gäller cyklister och fotgängare. Nu skulle jag testa en ny väg. Jag är fortfarande sliten sen tävlingen i helgen och var inte supersugen på ett cykelpass i eftermiddags men vad göra. Jag visste att det skulle spöregna så jag hade laddat med regnbyxor, goretexjacka, goretexvantar och damasker till skorna. Det finns inget dåligt väder bara dåliga...  Generellt tycker jag folk ofta är rätt mesiga och lämnar cykeln hemma lite för ofta - jag gör det i princip aldrig. Men det var faktiskt rejält blött, kallt och dålig sikt. Inte skitmysigt. Hittade i alla fall fram utan problem idag. Fick en smärtsam men förhoppningsvis välgörande behandling innan det var dags att cykla hem igen. Och visst vet ni hur det känns att dra på sig blöta regnkläder. När mörkret lagt sig. Och det börjat blåsa. Och så är du trött. Och hungrig. Ensam ute på Årsta IP.

Jag kände opeppen alla sju kilometer hem och den ökade i takt med att både skorna och vantarna blev dygnsura och jag iskall. Och som vanligt blev jag prejad både en av två gånger av bilister som hatar cyklister och tar alla chanser att visa det och skrämmas. Livsfarligt och fullständigt galet. Har man lyse fram och bak, reflexer runt benen och reflexväst syns man! Men jag stretade över en kolsvart och dygnsur Västerbro med bara ett sikte, hem!

Känslan att senare kliva innanför dörren och dra av sig alla blöta grejer, kliva in i duschen och trycka i sig tre vetebullar och en kopp te innan middagen. Den känslan! Det var nästan värt att lida lite innan då. Nästan.

Medan jag skrev det här inlägget sa för övrigt ABC:s nyhetsankare till väderkollegan att "jag ska ju cykla hem, hur bliv vädret". Han fick ett "hahaha då får du nog vänta lite" till svar. Kom igen! Kan jag, kan ni!

Sensommarcykling på Färingsö

Nä - det är inte höst än fast att det är september nu och vädret lite gråmulet. Men visst märker man att det är sent på sommaren. Många åkrar är skördade medan vissa fortfarande ligger och väntar på att det ska bli dags. Men alla gröna försommarfärger är oavsett borta från fälten - även om om löven fortfarande är gröna och den där kyliga, lite krispiga höstluften inte är här än.

Regnet hängde lite i luften i förmiddags men jag och Jens bestämde oss ändå för att utnyttja sommarens sista dagar och sticka ut med cyklarna på Färingsö. Mälaröarna bjöd som vanligt på en frisk motvind på vägen ut och mörka moln tornade upp sig. Vartefter vi kom längre ut märkte vi fler tecken på att det håller på att skifta säsong. Fler och fler rullskidåkare börjar dyka upp och det var färre cyklister ute. Kan förstås ha berott på vädret också.

Vi tog sikte på Svartsjö Café och tog vägen förbi FRA. Istället för att följa Färentunavägen raka spåret ut sen cyklade vi på insidan genom Kumla by. Älskar den vägen och vi passerade massor av söta får. Njöt av att vara ute på landet i naturen bland gräs och djur och att det var mulet gjorde inte ett dugg. Framme vid Svartsjö slott började solen kika fram men vi åt ändå paj och kanelbulle inomhus idag.

Vi vände hemåt och fick både medvind och sol. Faktiskt började det kännas lite som höst när solen plockade fram massor av fina färger. Totalt blev det ca 6 mil i dag med ganska bra tempo i benen.

Hemma igen avslutade jag med ett kortare corepass, lite rörlighetsövningar och... amerikanska pannkakor som fanns kvar sen vår brunch! Nu blir det rådjursbiffar till middag. Känns toppen med en helg som bara bjudit på vegetarisk mat eller vilt kött!

Bästa tricket mot punka

Jag har precis pumpat däcken på min transportcykel, min hybrid. Medan racern är ren och vit och knappt får stå utomhus får hybriden utstå det mesta, alla sorters väder och parkering lite varstans. Just nu på balkongen. Däcken på racern pumpar jag varje gång jag ska använda den – inte så mycket för cyklelglädjen (well den med förstås!) utan mer för rädslan att få punka 6 mil hemifrån. Att ha dåligt tryck i däcken ökar nämligen risken för punktering väsentligt. Så om du också har börjat jobba igen och tar cykeln till kontoret är det ett hett tips att investera i en bra cykelpump och att använda den ofta. Jag har en JoeBlow från Topeak – en finfin investering för några hundralappar! I många år hade jag bara en handpump. Milde tid vilken skillnad. Vet inte hur jag överlevt riktigt…

För övrigt förtjänar min hybrid en rejäl rengöring snart. Jag vet inte när jag ska hinna men jag har cyklat mer eller mindre varenda dag sedan vintern 2011 utan att den har fått bada… Och jag vill ju att min trotjänare ska hålla länge! Är inte lika bra på tvätt som ¨på pumande? Kan man använda grönsåpa eller vanligt diskmedel? Överallt utom på kedjan och spola av efteråt? Tvättips mottages tacksamt!

Välkommen vardag

Välkommen vardag stod det när jag klev in på ICA tidigare ikväll. Jo men visst är det så. Imorgon är semestern slut och jag börjar jobba igen. Och inte hur som helst utan på nytt jobb! Jo men visst. Precis innan midsommar landade jag ett nytt jobb och sa upp mig från dåvarande. Jag ville ha nya utmaningar och jobba ännu mer med det jag vill och kan: att skriva. Det ska jag göra nu! Jag har sugit på karamellen en stund och inte skrivit något här men så är det. Det ska både bli väldigt kul och väldigt nervöst. Man vill ju framstå som begåvad, driftig och ambitiös och ja, liksom slå alla med häpnad redan första veckan när man heter Erika... Hrm.

Förutom besöket på ICA har jag i dag laddat med att packa upp från landet, tvätta och fixa matlådor. Helspännande. Pälsbollen har flyttat hem igen också. Vi återvände till stan igår natt med en riktigt landetbil full av prylar, smutstvätt och med cyklar på taket.

Apropå cyklar blev semesterns sista träningspass just ett cyklande sådant. Jag och Jens brände av fyra mil till på Klarälvsbanan, den här gången norrut och i högre tempo. Sög fint i benen i det konstant svaga uppförslutet. Vi snittade en sådär 30 km/h tror jag. Det var vackert som tusan och kvällen utanför huset innan vi åkte var sval med vindstilla och helt enkelt bländande. Svanarna speglade sig i sjön, skogen var tyst, mörk och luktade gott. Bastun hade svalnat. Kvällen innan eldade vi som bara den, tände ljus och blickade ut i kvällen och natten innan vi dök ner i vattnet. Fint semesterslut. Riktigt fint!

Cykling på Klarälvsbanan

Igår åt vi frukost på en solgassig veranda och tyckte att dagen verkade perfekt för cykling. Cyklarna låg redan i bilen så det var bara att byta om, fixa lite fika och ge sig iväg. Vi tog sikte på Munkfors för att cykla på Klarälvsbanan, en gammal banvall som har asfalterats och är snudd på himelriket för landsvägscyklister. Spikrak och utan backar. Det säger bara swosh.

Några molntussar dök upp under dagen med det var ljummet och skönt ute när vi susade fram. Eftersom vi skulle grilla på kvällen, bor på landet och hade råkat glömma pengarna hemma hade vi lite ont om tid för att hinna tillbaka, åka iväg igen och handla och svänga in på systemet efter vår utflykt. Vi nöjde oss med drygt fyra mil cykling och pausade för fika och lite fotostopp, hejade på hästar och kor som betade längs med vägen. En riktigt fin tur! Och vi hann handla.

Klarälvsbanan tillsammans med Klarälvsleden utgör hela 220 km (!) cykelled genom Värmlands vackra natur. Lederna sträcker sig från Hammarö, Karlstad, Forshaga, Deje, Ransäter, Munkfors, Hagfors, Uddeholm, Ekshärad, Stöllet och ända upp till Sysslebäck. Från Vänern i söder, längs Klarälven och upp till bergen och skogarna i norr.

Själva Klarälvsbanan är 90 km bilfri asfalt på en gammal, nedlagd banvall, från Karlstad till Hagfors. Här kan man till exempel cykla, åka rullskidor och inlines. Vid Klarälvsbanans norra entré tar Klarälvsleden vid. Den består av 120 km cykelled på landsväg och grus, från Hagfors till Sysslebäck. Leden lämpar sig för cykel (inte med slicks) och vandring.

På't igen?

Jag har nog bestämt mig. Jag vill cykla Siljan runt nästa år igen! Jag vill cykla loppet i fint väder och på en bättre tid. Jag vill stanna och fika en bulle och kisa mot solen. Jag vill cykla loppet så som det egentligen var tänkt! Bansträckningen kommer bergis att vara vackrare då också. Undrar om Sara och Katten (på racer?) följer med då med?

För jag vet ju att ju 12 mil egentligen är en baggis. Jag har cyklat 30 som längst och river av 10 på Färingsö utan egentliga problem.

Nåt jag lärde mig efter helgen...

Dagen efter

I dag känner jag mig lite bakis. Törstig, sugen på pommesfrites och i behov av frisk luft. Det senare kanske lite märkligt med tanke på att jag fick ganska mycket av den varan igår. Jag sov inte så länge som jag hade hoppats i morse men njöt ändå av min hotellsäng i natt. Och istället hann vi äta frukost i två timmar, läsa tidningen och surra. Jag hann med både äggröra, rostat bröd, färskpressad juice, yoghurt och pannkakor. Innan hemresan tänkte jag och Sara ta en liten promenad för att få röra på benen innan våra biltimmar. Men vi hann i princip bara ner till vattnet (läs: den där jäva skön!) innan det började hällregna även i dag. Knäppte ett kort på en dalahäst och hoppade in i bilen. I Uppsala blev det hamburgare, pommes, "lyxshake" och äppelklyftor på Max. Det fina med sånt ätande är att det alltid löser sig av sig självt. Till middag är jag sugen på sushi eller sallad liksom. Man kan med andra ord moffa lugnt i samband ett lopp runt en sjö. Och så är jag hur törstig som helst. Det var jag efter Vättern också. Vet inte om det beror på all stärkelse (klart möjligt), loppet igår (spelar säkert in en del) eller att jag suttit några timmar i bil (jo men det tror jag). Bakis känner jag mig och ikväll blir det powernap, promenad och nån bra middag!

Jag och min Dalahäst. Mitt pris efter att ha cyklat i 18 sekunders motvind och spöregn.

Blöt dalahäst vid Siljan

Race report Siljan runt

Katten, Erika och Sara

Dalarna är vackert och många gånger när jag har passerat med bil har jag tänkt att här skulle jag vilja kliva av ett tag. Så efter Vättern förra sommaren bestämde jag mig för att jag skulle cykla Siljan runt den här sommaren. Framför mig såg jag skön junisol, en vacker väg och bra sällskap. Siljan runt levde tyvärr bara upp till den sista förväntningen 2012. Dagen bjöd på fyra plusgrader, hällregn, och konstant motvind. Och tallar!

Resan hit igår gick bra. I alla fall för mig och Sara. Katten hade en mer stressig resa och det blev som sagt lite hönstema även här. Vem åker med vem och när och var och hur. Men vi kom fram, alla tre, och laddade med indiskt. En ganska tidig kväll lyckades vi med också och 05:30 ringde klockan nästa dag. Man kunde välja att starta någon gång mellan 07 och 09 och eftersom väderprognosen senare under dagen såg allt annat än lovande ut siktade vi på att starta tidigt. Efter en redig hotellfrukost kl 06 en lördagsmorgon (man är ju knäpp egentligen) var vi på plats vid starten strax före halv åtta. När vi fått på alla framhjul och förberett våra skor med damasker (regnet come hit us!) knatade vi upp till starten och möttes av en jättelång kö. Som tur var gick den snabbare än man trodde och strax efter 08 var vi iväg.

Våra 12 mil började med en lång utförslöpa och det var bara att trampa och le. Men ganska snart visade det sig att mina och Saras racerars utväxling skulle få Katten att slita på sin hybrid. Vi blev omkörda av en klunga och jag tänkte perfekt och la mig bakom. Ännu enklare cykling. Men sen märkte jag att Katta och Sara blivit avhängda och jag ville ju hellre cykla med dem!

Vi rullade förbi röda, gulliga hus och midsommarstänger men i övrigt väldigt mycket tallar. Väntade otåligt på sjön och fantastisk utsikt och så vidare. Var övertygad om att det blir nog inget regn idag ändå för himlen såg skaplig ut även om det var kallt. Famous last thought.

Första depån dök upp snabbt och vi fikade kardemummabullar och sportdryck. Men det blev kallt med en gång vi stod stilla och vi var snabbt iväg.

När jag cyklade Vätternrundan var jag väl förberedd. Jag hade mycket cykling i benen och hade tänkt igenom hela loppet med mat, utrustning och framför allt mentalt tänk. Jag minns Vättern som ett enda långt och roligt lopp med behagligt väder och där allting stämde. Visst är det jobbigt att cykla 30 mil men det var bara jobbigt på rätt sätt. Till det här loppet hade jag inte cyklat lika mycket vilket var okej - det var bara 12 mil - men jag hade också bara ögnat igenom banskissen och insåg när vi var ute att jag inte visste var depåerna låg eller vad som skulle finnas att äta och dricka riktigt. (Dessutom var det riktigt dåligt skyltat så där får arrangören stort minus). Med mig på cykeln hade jag sportdryck, vatten och choklad (en äggmacka hade nog varit smart också!). Och nån gång efter den där första depån skulle en annan avgörande skillnad infinna sig - vädret!

Satan vad det blåste. Hur kan man ha (så jäkla mycket!) motvind (18 sekundmeter!) hela vägen när man cyklar runt något? Och det var inte precis så att det hettade från asfalten. Dalarna bjöd på några försiktiga plusgrader och efter halva loppet (tror jag) så kom regnet. Först några tveksamma droppar men som snart övergick till hällregn. Och vinden, den bara stormade oss rakt i ansiktet som en meterologisk höger. Såhär i efterhand känns det som två olika lopp och tyvärr gjorde det senare mer bestående intryck.

Och så en helt annan grej, det såg inte alls ut som jag trodde! Bitvis cyklade vi genom några gulliga samhällen - som var svåra att se eftersom jag försökte hålla cykeln upprätt i sidvinden där - men mesta tiden var vi omgivna av tallar. Raksträcka efter raksträcka på landsväg inklusive överdrivet många sugande backar kantade av tallar. Var var sjön? Den såg man då inte ofta. Vätternrundan är ett vackrare lopp.

Vi svor högt åt vinden, skrattade högt åt denna galenskap, sjöng sommarsånger och fotbollslåtar och lovade dyrt och heligt att aldrig åka Vasaloppet. För mig själv gladde jag mig åt sommarens inbokade vecka i Kroatien. Garanterat sol, garanterat ryggläge, ingen mjölksyra. Och när vi bokade resan tänkte jag att vi kanske skulle cykla någonstans istället, eller vandra, eller rida. Bars sola liksom? Verkligen? Nu är jag glad att vi ska just bara det. All ledig tid behöver kanske inte bestå av strapatser. #t ex Svalbard för en månad sendan

I dom första vindbyarna blev jag bara förbannad. Pannbenet sa att jävlar i dig vinden jag tänker vinna det här och jag trampade fortare. Det var kul och jag blev peppad. Och förvånad över min egen tävlingsjävul! I backarna skulle jag bara upp fort och snabbt och förbi. Förbi, förbi, förbi och oj vad många jag trampade om. Mera pepp! Jag minns när pappa kallade mig bergsgeten.

Men till slut blev det segt. Jag frös som en gris, händerna domnade bort, fötterna plaskade i vattenfyllda skor (trots damasker!) och sådär höll det liksom på. Jag var givetvis trött i ryggen och i knäna också. Banan var dåligt skyltad och jag fick lita på min kännedom om min egen cykling och magkänsla för att lista ut hur långt det var kvar och hur långt det skulle ta.

När jag var som mest less sjöng Katten Idas sommarvisa bakom mig och det sammanfattar vår trio väldigt bra. Ingen klagade högt, ingen gnällde, alla peppade. Vi turades om att dra och att vänta och jag var så himla imponerad av båda mina kamrater. Sara har så galet starka ben och är segare än kola, en slitvarg av rang. Katta cyklade på hybrid och hängde på i racertempo som ingen annan skulle kunna - hela tiden positiv. Jag var på riktigt verkligen imponerad av dem båda. Eloge och applåder!

Det var långt till målet på slutet. Sista milen kände jag på allvar att jag orkar inte mer, jag orkar inte en backe till, jag vill äta. Katta trampade utan att komma framåt (enligt hennes egen utsago) och vi lovade varandra att cykla hand i hand i mål (om jag kunde hålla balansen då). Vi orkade inte säga så mycket men det vi sa var bara hejarrop och ja kanske en del svordomar ...

Till slut tornade så Solleröns kyrka upp sig och vi jublade när vi seglade över målmattan. Fy fan. Det blev målkramar med Sara som spurtat (!!!) före på slutet och sen frös jag.

Gud vad jag frös. Jag frös så att det var läskigt. Sara hängde kvar i målet med sin mormor och morfar och jag stapplade till bilen. Och frös. Det värkte i hela mig och hjärtat hoppade och slog. Jag kom fram och skulle ta av framhjulet, packa in cykeln, dra av mig alla kläder, dra på mig torra, starta motorn och sätesvärmaren - klart. Målmedvetet. Bara göra. Men jag kunde inte göra någonting. Jag började med hjulet. Men händerna vad helt bortdomnade och jag hade ingen känsel i dem. Jag skakade och hakade tänder och började bli stressad. Försökte få av mig skor med damasker men det gick inte heller. Ville gråta. Frös ännu mer. Försökte komma in i bilen, gick tillbaka till cykeln, var anfådd. Då kom grannbilens cyklist och frågade hur läget var. "Jag fryser så mycket".  "Du måste andas lugnt" "Ja okej" "Andas långsammare!" Sen undrade han om jag var ensam och skulle köra bil men nä Sara skulle nog rädda mig snart. Jag kravlade mig in i bilen och lyckades få av mig det blötaste och droppade allt i en hög utanför dörren. (Det kändes som att det tog timmar!) Så satt jag och skakade när Sara kom, med stora svårigheter att svara på hennes sms. Fingrarna var obrukbara. Av hennes mormor och morfar fick jag hett te och macka och så hämtade de min dalahäst åt mig. Det kändes som att de räddade mitt liv! Tillsammans med Sara som packade in cykeln och alla grejer. TACK! Det var kanske det mest underbara på hela dagen.

Duschen, duntäcket och middagen efteråt - ord överflödiga för att beskriva. Har moffat i mig energi, vilat och recapat loppet flera gånger med mina darlings.

Avslutningsvis: Hade jag cyklat Vätternrundan idag hade jag fortfarande varit ute och cyklat och ändå var inte Vättern i närheten en såhär jobbig upplevelse. Galet!

Framme i Mora

Vi (as in jag, Sara och Katta) är framme vid Siljan i Mora! Vi kan sätta check på uthämtning av nummerlappar och kolhydratsladdning (indiern på hörnet) och har slängt upp benen på hotellsängarna. Kvar har vi bara att sova inför morgondagens 12 mil runt ytterligare en av Sveriges sjöar. Nu är sommaren igång! (Strunt i det tillfälliga väderomslaget).

Hönskänslan nådde för övrigt nya nivåer idag trots cyklelflickor och inte beachflickor men nu är vi i alla fall alla tre på plats. Trodde knappt det ett tag. Yay! Frukosten ska i senast kl 06 imorn bitti, cykeln ska få på framhjulet och kexchokladen och Vitargon är packad. Vi ses imorn eftermiddag vid målgång!

Jag letar efter nya beachglasögon till sommaren eftersom mina nuvarande har fått för många bollar på sig. De här hittade jag på Statoil i Gävlebro för 249 riksdaler!

Långpass på Färingsö

Sara och jag planerade redan för flera veckor sedan att sticka ut på långpass idag. Långpass som i 10 mil. Har man cyklat Vätterrundan säsongen innan känns ingenting särskilt långt dock. Känns är väl egentligen fel ord, "låter" är bättre, för visst känns dom där milen ändå. Vi fick finväder till vår planerade tur men det var ju ingen värmebölja i morse precis...

Jag tyckte att jag och Sara höll ett ganska bra tempo hela dagen (vi hade inga klockor - känns som att svära i kyrkan att erkänna det..) men bra tryck i pedalerna. Då och då rullade vi i bredd och filosoferade lite men mestadels låg vi efter varandra, turades om att dra och rullade på.

Det blev den klassiska turen ner till Björkvik, en av mina favoritrundor som ni kanske har listat ut vid det här laget. Vi körde via FRA-rundan (som Sara talade om är den korrekta benämningen - förbi Hogsta säger kanske bara hästmänniskor något...) och vägen innanför Färentunavägen till Svartsjö. Precis när vi hade svängt av mötte vi Karin med cykelpartner och trampade vidare för gemensam fika.

Jag var redan ganska hungrig men tyckte att jag precis ätit frukost och tog en macka och en hallonpaj istället för mat. G a n s k a orutinerat. Jag och Sara fortsatte mot Björkvik, och vet ni, det var en jädra motvind hela vägen ut den här helgen också! Det var riktigt segt de sista 1,5 milen och jag konstaterade att sushi och rosé kvällen innan är en rätt dålig uppladdning inför långpass. Orutinerat som sagt. Väl framme tuggade jag i mig en halv bar från Vitargo och satte mitt hopp till pannbenet. Energy fail på cykel är riktigt värdelöst men jag hamnade aldrig där idag. Ändå tycker jag att känslan i kroppen inte riktigt var den vanliga. Jag var ganska trött på nåt sätt. Jag hoppas jag inte tänker bli sjuk så här lagom en vecka innan Siljan runt... Det passar bättre om det bara berodde på lite för lite mat innan.

På vägen tillbaka tyckte vi i alla fall att vi behövde en till fika och åt varsin kanelbulle i solen. Så himlans gott. Jag älskar cyklingens fikakultur. Den passar mig utmärkt. Sen var det medvind, mer sol och varmare och hemresan gick som på räls! Utan att jag visste om det var vi plötsligt på Nockebybron och sen var det bara att trampa ur benen på väg in mot Kungsholmen.

Riktigt bra cykeldag och riktigt bra cykelsällskap!

Framme i Björkvik och halvvägs

Hallonpaj på Svartsjö café!

Oskrivna regler #cykling

Jag har hållit på med en del materialsporter där ridsport får räknas som den överlägset största och dyraste materialsporten alla tider. Men cykling, eller i mitt fall landsvägscykling, är också en materialsport av rang. Dessutom finns det en oändlig lista av oskrivna regler för cyklister angående vad man ska ha för strumpor och i vilken färg de ska vara, vilka typer av kläder som får kombineras och vad man får ha på ryggen eller snarare inte ha på ryggen... Och så vidare. En sån lista klistrade jag in i det här inlägget. Underhållande och hög  igenkänningsfaktor och ja men ju mer jag cyklar desto mer känns det som att det går för långt ibland. När jag cyklade till stallet med ryggsäck förra helgen kände jag mig till exempel som ett ufo. Igår fick jag både en "juniorrand" på benen och hade omatchande vattenflaskor men ärligt talat - vem bryr sig?

Ett otroligt bra inlägg om cykling och om att inkludera alla har Malin skrivit. Jag fick tipset om inlägget i Sofys inlägg om cykling. Härliga tjejer! Nästa gång tänker jag typ cykla med camelbak, minst!

Den här känslan

Om ni såg någon hänga från taket på busskuren ute vid Björkvik på Färingsö igår så var det jag. Då var jag halvvägs igenom gårdagens döhärliga cykeldag! Försommarvärme, kanellängd en masse och finfina sällskapet, det ni. Det fanns för övrigt inget chinsräcke i Björkvik och att få hänga raklång kan vara den bästa ryggstretchen för cykelryggar. Men vi började från stan.

Jag och Jens startade från Kungsholmen strax före lunch - jag på min lilla vita racer och Jens på sin ganska mycket större cyklocross. Bra grej tänkte jag, att han har en CX med mera rullmotstånd och jag en racer. Jens hade dessutom ryggsäcken med diverse gemensam packning. Redan uppför Tranebergsbron tänkte jag dock att det skulle bli lååångt till Björkvik, vår slutdestination. Hans däck verkade inte spela någon som helst roll och jag hade inte en chans att hänga med. Jens fick vänta och sen cyklade vi i bredd ut mot Drottningholm. Jag var klart orolig för ryggen i början av vår tur. Den hade inte varit alls bra i veckan men jag skulle verkligen cykla. I alla fall en bit. Jag var hos min favoritnaprapat Soheil på Idrottskadecentrum kvällen innan och blev knådad och uttänjd och hoppades på det bästa. Som alltid tycker han att man ska träna hellre än vila och gud vad jag gillar hans inställning. Och ryggen skötte sig över förväntan! Jag.var.så.lycklig! Kan jag cykla och spela beach så är jag gladare än gladast! De nya inställningarna på cykeln är guld och jag slutar räkna på vad den, min bike fit och alla kiropraktor- och naprapatbesök har kostat. Det är värt det.

Det var säsongens första pass i kortärmat och solen gassade ordentligt. Underbar försommarkänsla där vi susade fram. Vid Orangeriet cyklade vi på insidan förbi Hogssta och Lovö kyrka och jag pekade ut fina ridstigar och berättade om stallen runt omkring. Det är alltid lika slående att allt det här finns 20 minuter cykling från Stockholms innerstad. Gud vad jag älskart. Vi rullade vidare ut mot Färingsö och ännu en av alla broar över Mälaren och när vi svängde av från Färentunavägen tog vi vårt första fikastopp i gräset. Kanellängd och hemkokad svartvinbärssaft. Maskrosor och vitsippor trängdes i gräset och det var hur idylliskt som helst mot den röda husknuten vi hittat. Sen fortsatte vi längre ut förbi Svartsjö och vidare mot Björkvik. Det är väl inte så långt dit ville jag minnas men vi kom ju verkligen aldrig fram. Det var ömsom medvind, ömsom motvind och då och då sidvind. Till slut var det i alla fall bara sista spurten ner mot vattnet - trodde jag - och sa till Jens att nu kan du köra! Vi ses vid brevlådorna. Sekunden efter var han borta och det tog inte många tramptag innan jag insåg mitt misstag, det var inte alls raka spåret till brevlådorna... Så efter att ha lokaliserat Jens på hans detour (han måste svara i telefon, jag hinner aldrig ikapp!) kom vi äntligen fram till allén ner mot Björkvik - alla cyklisters imaginära målraka på Girot typ. Nu var jag ganska sugen på mat och på att få sträcka ut ryggen. Jag åt lite mer av kanellängden och lånade som sagt Björkviks busskur. Intressant landning på vägen ner i cykelskor ja.

Vi vände och trampade med lite segare ben tillbaka mot Svartsjö och cykelfiket. Vi fick enbart en kraftig motvind att jobba emot och det satt ganska fint med en stor bit paj och sallad i solen en knapp halvtimma senare. Och jag tror lite mera kanellängd? Den var i alla fall slut när vi kom till Stockholm igen... Imponerande. Nu väntade en lång bit med fortsatt grym motvind. Jag kröp ihop bakom Jens som fick dra hela tiden men det var grisjobbigt ändå tyckte jag. Men fast att det är tungt vill man ju liksom komma fram till medvinden så fort som möjligt också så man trampar... Och plötsligt börjar det gå fort. Vid ICA i Skå börjar bebyggelsen känns det som (allt är relativt) och sen är man snabbt vid Troxhammar och Drottningholm och sen är det nästan bara nertramp hem via Brommaplan och snabbt uppför Tranebergsbron. Swosch!

Halv sex rullade vi in hemma och den där känslan med ca 9 mil i benen efter en heldag på cykeln, i strålande varm sol med grymt sällskap. Den känslan... Jag älskar att cykla men jag tror jag lika mycket älskar hur jag kan ta mig till alla underbara platser med cykeln.

Här hade det ju passat att sträcka ut sig på soffan innan man slängde ihop lite enkel middag och satte på en film, men icke. Det var tight med tid för att hinna möta upp kvällens sällskap på BonBon och jag hann bara stretcha, duscha och slänga i mig (ja okej ett väldigt stort) mellis på stående fot innan det var dags att sticka ut igen. Det var det dock värt och jag tror att alla tyckte att kvällen blev minst lika bra som dagen! Jag säger bara väldigt komplett lördag i maj.

I dag har jag bara vilat mina trötta ben på klipporna i Fredhäll. Jag och Jens åt jordgubbar och kollade på båtar innan vi bytte utsikt och gick ner till Hornsbergs strand. Där blev det lunch och jag hade nog kunnat klämma en glass från Glasserian också men jag tyckte det var dags att sansa sig.

Den här staden, med dom här öarna, den här våren med det här vädret - Den här känslan!

Den här dagen alltså - wow!

Halv sju i morse vaknade jag av att solen lyste in och av pälsbollen som trampade runt. Strax efteråt ringde min klocka och jag klev upp. Jag vet inte vem som strålade mest, jag eller solen, när jag gick ut på balkongen med min morgonsmoothie och konstaterade att ja - det skulle bli en underbar dag.

En timma senare satt jag på cykeln på väg ut mot Färingsö, 3,6 mil från Kvarnberga gård vid Färentuna. Jag gissade att jag skulle vara ganska så ensam på turen ut men jag mötte faktiskt ett gäng andra entusiastiska cyklister och rullskidåkare. Vissa var på väg hem när klockan bara var halv nio och jag undrar verkligen när dom gick upp i morse.

Givetvis var det vackrare än vackrast med vädret som var i dag och hela Mälaröarna doftade av gräs och blommor. Jag kände mig som den värsta tjuren Ferdinand där jag susade fram över broar, längs med vatten, genom alléer och förbi kohagar. Jag tog det lugnt och cyklade i "promenadtempo" och en timma och trekvart senare rullade jag in framför stallet. Det var tyst förutom koltrastarna som sjöng och trampet av hovar i hagen. Innan mitt bilburna ridsällskap dök upp i form av mamma och hennes ridkompis hann jag byta om och äta pannkakor (vanliga med massor av smör och vetemjöl) med keso, hallon och mango. Sen dök dom upp en efter en, mamma, Peter, katten, hunden och så vidare.

Jag red på Osk, en dam med mycket egen vilja och attityd. Men det är alltid dom hästarna som är roligast om rätt ryttare sitter på. Osk hade klart bråttom i början men det var inte så mycket att jaga upp sig över och snabbt var vi överens. Jag håller på med tusen grejer, cykling, skidor, beach, yoga och så vidare. Men det är egentligen bara en grej jag känner att jag är sådär riktigt, riktigt bra på. Att rida. Eller på djur i största allmänhet. Jag fattar dom.

Turen vi tog gick genom skogen och över ängar och vi töltade på ganska bra och dundrade ömsom fram i galopp och ömsom skrittade vi på lång tygel och njöt av vädret. Vi stannade till halvvägs och lät hästarna ta en slurk vatten och tre timmar senare var vi tillbaka på stallbacken igen. Hästarna fick mat och blev ompysslade men själv var jag ju inte riktigt klar än.

Jag bytte tillbaka till cykelkläder och laddade för att cykla hem också. Den här gången tog jag en liten extra krok förbi Svartsjö så hemvägen blev drygt fyra mil. Dock med medvind vilket är den yttersta lyxen för en cyklist! Stannade en liten stund och åt en macka med messmör och drack en Pucko innan jag bestämde mig för att ge allt sista biten hem. En och halv timma totalt blev turen hem och jag njöt hela vägen. Igår sprang jag 7 km och knäna har inte känts av ett dugg. Idag har jag cyklat nästan 8 mil och ryggen känns inte av alls. Jag har ju nya inställningar nu! Och själen - hur mycket boost den har fått är svårt att mäta...

Alltså den här dagen! Och den är inte slut än...

Body Geometry Fit

I går eftermiddag gjorde jag en Body Geometry Fit på Cykloteket. En två timmar lång konsultation resulterade i att vi justerade både styre, klossarna på pedalerna och till viss del sadelns position. Vi gick ut hårt och ökade när jag fick börja med att mäta min rumpa! Varje kvinnas stora dröm... Jag kvalade i alla fall in för att få behålla nuvarande sadel och behövde inte byta till en bredare. Sen mätte vi styrka och rörlighet på alla möjliga och omöjliga sätt. Ganska förvånande fick jag goda betyg i samtliga grenar. När man mest testar sin rörlighet under en bikramklass får man lätt känslan av att man är ganska orörlig.

Att jag gjorde en (ändå rätt så dyr!) BGF beror framför allt på min rygg, att jag har skolios. Det har gett mig ganska mycket problem vid just landsvägscykling. Nu har jag fått en mycket bekvämare position på cykeln särskilt för ryggen och jag vill verkligen ut och testa den nu! Sluta regna och fram med solen, okej?

Contessa fick en ny styrstam. Min redan tjejspecifika cykel fick en ännu kortare! "Du är ju bra lång men det är ju egentligen bara dina ben som är långa."

Senare igår ägnade jag lite mer tid inne på Cykloteket till att spana in när Jens provcyklade några cyklocrosscyklar. När min hybrid går i pension kommer jag definitivt köpa en CX. Perfekt till jobbet och för att förlänga utomhussäsongen. I alla fall är jag väldigt nöjd med att snart ha en till cykelkompis! Min ständige vapendragare bor ju dessutom i Norrköping nu.

Våren är ung och oanvänd...

Majkvällen var ljusgrön, varm i solen och sval i skuggan när jag med ett brett leende trampade över Tranebergsbron tidigare ikväll. Äntligen! Det var cykelpremiär. Antingen har dock min cykelpump eller ventilerna på cykeln gått i ide för gott för jag har stora problem med att pumpa cykeln. (Tänk dig Erika hängandes över fotpump med båda benen i luften utan att det kommer in luft...) Men efter en hel del envishet (en av mina paradgrenar) och lite svartare händer lämnade jag staden bakom mig och cyklade över kvällens första bro. Jag hade med mig det obligatoriska: vattenflaska, en nötbar, körkort (om jag behöver identifieras...), taxipengar, pump, slang och däckavvrängare. Tänk vad vintern hade gått fort ändå! Det var redan vår igen! Men vad högt upp jag satt och vad långt ner styret var och vilket håll hade man egentligen pedalerna åt? Hjälpes. Efter denna något tveksamma start vällde  dock härliga minnen fram och ljudet av spd-pedaler som klickar fast fick hjärtat att skutta. Känslan som bubblade runt i mig när jag rullade ut mot Drottningholm är svår att beskriva. Allting var så vackert att jag var helt tagen. Glittrande Mälare, strålande sol, kossor i hagarna, traktorer på åkrarna... Jag ville bara krama om allt ihop. Jag vill bo där ute. Jag ska banne mig hitta det perfekta huset och ta med mig pälsbollen och cykeln och flytta! Hur fort det gick idag? Ingen aning. Ganska långsamt. Ungefär tre mil blev det och ryggen måste ha service om den här kvällsaktiviteten ska bli en vana - och det ska den!

Mitt liv är så galet bra just nu. Det händer och är kanske på väg att hända så mycket bra saker att jag nästan spricker. I alla fall hade jag lust att hjula fram längs trottoaren tidigare i dag. Ni fattar va? Jag ska bara lägga klart pusslet så får ni alla details sen! ...Det är ett stort liv.

Det här med att cykla...

Jag vill redan rucka på veckans schema. Om vädret står sig till kvällen vill jag cykla nu med en gång! Nu nu nu. Inte yoga! Jag kan knappt tåla mig tills jag blir utsläppt ur gruvan ...

Fixa din cykel inför våren

I dag har DN en artikel om hur du kan göra i ordning din cykel själv inför våren istället för att lämna in den på verkstad. Flera bra tips! Vill man ha ytterligare guidning finns det ganska mycket Youtubeklipp också.

Nu är det väl vår i alla fall?

Styrketräning för cyklister

I den här filmen hittar ni fem stycken styrkeövningar för cyklister. Fredrik Ericsson tipsar bland annat om om asymmetrisk träning för cyklister eftersom man faktiskt cyklar med ett ben i taget. Smart grej. Jag tränar redan ganska mycket asymmetrisk benstyrka eftersom jag är olika stark i benen och har en del gamla skador som jag fokuserar extra på. Det kommer jag fortsätta med. Toes to bar blir en rejäl utmaning men förutom chinsen kanske det är dom man ska sikta på att sätta i sommar!



Jag tycker Fredriks knäböj inte är helt perfekta. Jag skulle säga att grundpositionen är bra men att knäna bör peka mer utåt i rörelsen nedåt. Knäböj är en mer tekniskt svår rörelse än vad man kan tro så jag skulle säga att du ska vara försiktig med djupa knäböj innan du vet att du har rätt teknik.

Tack till SnabbareStarkareSnyggare för videotipset!

Säsongspremiär! #cykel

Dagen inleddes med champagnebrunch hos mamma. Inte fy skam att inleda helgen med bubbel säg! Planen för eftermiddagen var ett tungt överkroppspass på gymmet (jag tog det lugnt med bubblorna) och vid ett trampade jag hemåt igen. Då hade solen och värmen kommit fram och det var i min värld plötsligt inte alls aktuellt att sticka in på ett gym och träna. Övervägde en kort stund att bara sätta mig med boken på balkongen men istället pumpade jag däcken och stack ut med cykeln några mil på Färingsö. Pang bom nu kör vi! Våren är här tidigt i år! Det kändes ovant och välbekant på samma gång medan jag samlade på mig ungefär fyra lagom långa mil som invigningspass. Det mesta var egentligen som vanligt, det var motvind hela vägen ut och jag tajmade en broöppning på vägen hem. Ljudet av 15 spd-pedaler som klickade i när vi fick köra igen gav mig rysningar  - som alltid. Knäpp grej men jag älskar det ljudet. Det ligger förväntan i det. De flesta som var ute i dag körde fortfarande på sina CX-cyklar men några hade plockat fram sina racers med tunna däck också. Och det var mer eller mindre grusfritt hela vägen! Förra året började jag cykla i mitten av april och då var Tranebergsbron fortfarande väldigt grusig. Det här är highlife!

Känner att min blogg är oförskämt glad och peppig just nu. Men det får ni tyvärr stå ut med för tillfället. Jag är nämligen glad och peppad för tillfället! Om ni vill ha en mer varierad bild av tillvaron rekommenderar jag er att läsa inlägg taggade som skadad eller sjuk till exempel. (Men det är gamla inlägg haha). Jag är inte alltid glad och peppad men nu är jag det som bara den!

Siljan runt!

Har jag sagt att jag är anmäld till Siljan runt? Jag tror inte det. Jag är anmäld till Siljan runt! Den 2 juni ska jag cykla 12 mil i ett supervackert landskap och jag längtar verkligen. Har en hemlig förkärlek till Dalarna och många gånger i bilen när jag susat förbi Siljan har jag längtat efter att få cykla längs med sjön. 12 mil känns alldeles perfekt långt första helgen i juni också även om cykelsäsongen verkar komma igång tidigt i år (sopa bort allt grus nu bara!) Och som en piece of cake jämfört med 30 mil runt Vättern. Famous last words?

Cykelträning på Färingsö inför Vätterrundan 2011

Sara ska också cykla (yay!) och vi kör en helghelg i Dalarna. Vi checkar in på BestWestern i Mora 1-3 juni och jag ser fram emot en god middag och lite bubbelbad på lördag kväll! Katten, har du anmält dig än? Jag lovar att vi ska fira dig hur mycket som helst där uppe!

Är det fler som vill cykla? Anmäl er! Man kan välja mellan att cykla 8, 12 eller 16 mil. Väljer man 16 mil får man dessutom cykla runt Orsasjön. Men som Sara sa, det räcker med en sjö. Anmäl dig här! Alla som cyklar är inbjudna till födelsedagskalas för Katten på lördag kväll!