On fire

Ikväll var det dags för att göra höstentré på gymmet. Har inte styrketränat på riktigt på... länge. Det har varit sommar. Jag har... cyklat racer! När jag la upp planerna för min träningsvecka var styrketräning egentligen inte helt säkert med på programmet men i dag var jag sugen och den oplanerade kvällen till ära fick det bli ett mage- och ryggpass. Med facit i hand kanske inte den smartaste idén när man för tillfället är stammis hos kiropraktorn. Tänkte skippa de tyngsta ryggövningarna och tänka core före abs of steel dock. Gick sådär. Middagen fick bli omelett med spenat och svamp och sen svängde jag förbi Katten och övertalade även henne (in person alltså!) om att följa med till gymmet. En sak står klar. Jag har en helt fantastiskt övertygelseförmåga. Det kan bland annat min chef vittna om. En kollega sa det till mig senast i dag och det är möjligt att även Katten kan skriva under på det. Hur som helst var jag riktigt glad över att få sällskap för hur sugen jag än var på att styrketräna känner jag alltid viss motvilja när det väl kommer till kritan. Jag oroar mig för att det ska vara trångt, att de grejer jag inte vill använda ska vara lediga eller att folk bara ska kolla konstigt på mig. Stora i-landsproblem alltså. (Som tydligen löser sig med sällskap. Tack Katten!). Väl på plats är det sällan några problem och jag tränar på Friskis. Folk kollar inte snett på någon där.

Dagens pass blev lite blandat magmos. Jag försökte få med både djupare coremuskler och lite snyggmuskler. Jag ska trots allt till Dubai i december, knalla runt i bikini och sådär och hur kloka mål jag än har satt upp för hösten är jag också människa. Vi svettades på ganska ordentligt bland pilatesbollar, bosubollar, stepbrädor och medicinbollar. Ganska tidigt kändes dock ryggen rätt konstig. Låsningen och stelheten i vänster satt plötsligt på höger sida? Förmodligen bara ovana muskler som fått börja jobba resonerade jag och körde vidare. Men stelheten och känslan av att något började låsa sig tilltog och jag strök chinsen och dipsen som jag tänkt avsluta med om allt kändes bra. Trist.

Jag borde förmodligen ha lagt av direkt, men när man har bytt om, värmt upp och tagit med sig Katt och har satt igång passet (efter mycket om och men - se ovan) rusar man inte direkt ut igen. Om en vecka ska jag på kiropraktorbesök nummer 3. Det känns ändå tryggt på något sätt. Det värsta som kan hända är väl att han får börja om om att jag slängde förra veckans 600 kronor i sjön. Förlåt ryggen. Hälsotänket kom på kant med Dubai-tänket.  Det står faktiskt inget om sexpack på höstens to do-list.

Nu har jag rollat på Linnex över ryggen och är milt uttryckt on fire. En till två strykningar är egentligen lagom men jag var lite desperat. Svalde en Dikoflenak också. Det här låter verkligen miserabelt. Bättre kan jag! Jag skyller på att höstens mål fortfarande är nya. Matkassen jag kom hem med var i alla fall exemplarisk och jag har sovit fint hela veckan. Alltid något!

Ta hand om dig (ni vet med sån viskande röst som i reklamen)

Ikväll var det åter dags för ett försök* Bikramyoga och den här gången blev det mer än ett försök. 90 minuter tuff yoga i 40 graders värme. Men först var jag var på kiropraktorbesök nummer två i dag och Stefan tyckte att ländryggen såg betydligt bättre ut än förra veckan. Näst intill perfekt vilket förvånade mig oerhört! Övre delen av ryggen var inte lika perfekt. Jag har skolios om än en ganska mild sådan. Den är medfödd och inget som går att ändra på, däremot kan man ju göra det bästa av situationen och hjälpa kroppen på traven. (Men jag ska bespara er alla detaljer om utseendet på min rygg och varför det låser sig här och vad som hänger ihop med där). Stefan jämförde kroppen med en maskin. Används den mycket och ofta måste den även servas ofta. Efter förra besöket fick jag träningsförbud en vecka. I dag gav han okej på träning om ryggen kändes bra från och med imorgon. Jag valde att inte fråga om yoga var okej för jag ville verkligen yoga.

duCalme yogastudio på Birkagatan. Vattenmelon efter passet är en hit! Bilden har jag snott från Kattens Facebook

Jag tog det lite lugnt på grund av ryggen som under dagen känts mer mörbultad än förra gången. Men ändå på ett bra sätt. Som träningsvärk efter ett skönt ryggpass ungefär. Yoga kändes som en riktig bra grej. Visst kände jag av ryggen under passet och jag var lite osäker på hur jag skulle tolka vissa signaler. Hur ont för det göra och på vilket sätt. Men jag pressade den inte till några gränser. Just nu gör den varken mer eller mindre ont än vanligt. Samtidigt som problemen med ryggen kändes det här passet ovanligt bra vilket blev lite dubbeltydigt. Det var inga som helst problem med värmen. Jag blev inte yr eller illamående vilket jag i och för sig hittills aldrig blivit i någon större utsträckning men i dag var det mer än ok, det kändes finfint hela vägen.  Jag trodde inte jag tålde värme så bra. Visst tycker jag om solen men tanken på varma, kvava städer i säg sydeuropa är inte lockande. Värme funkar bäst tillsammans med vatten. Och även om jag gärna kliver in i en bastu kliver jag ut ganska snabbt igen. Tänk att jag blivit en yogi! En bikramyogi! I vissa övningar kände jag mig till och med riktigt rörlig. Kim var en underbar instruktör som gav alternativa övningar och andades en väldigt fin yogafilosofi.

Den här hösten kommer jag verkligen ta med mig att träna utifrån mina förutsättningar, utifrån vad just jag behöver. Det är inte alltid det man vill träna men jag ska göra det ändå. Tänka långsiktigt. Tänka hälsa mer än maxpuls. Kim blandade många klokskaper med våra övningar. Hon pratade just om att se till sig själv och inte kika på grannen. Jag skulle vilja tipsa alla om att ha det förhållningssättet hela tiden, inte bara på yogamattan. I dag landade jag lite till i att yoga inte är en tävling med grannarna också. Det är svårt för någon som jag. Möjligtvis tävlar jag lite med mig själv.

Nu är yogakläderna och min nya matta tvättade. Jag är mätt på renskav och färskpotatis och nu ska jag lägga mig i min helt underbara säng!

Jag och min nya yogamatta i väntan på Charlotta. Lite besviken över att det inte syns hur mycket jag fortfarande svettas. Men blöt blir man. Jag menar dränkt. Fullständigt.

*När jag och Katten kom dit i söndags var det till vår stora besvikelse strömavbrott!

Kiropraktorbesök #1

I dag var jag på mitt första kiropraktorbesök hos Kiropraktikhälsan. Jag kom fram dit halvsvettig och rufsig efter en ofrivillig joggingtur genom city efter att någon släppt ut luften ur mina däck på cykeln. Tack så j*vla mycket...

Stefan konstarerade att jag har skolios om än en väldigt mild sådan men att ryggraden är roterad. Medfött. Det gör att även bröstkorgen har flyttat på sig och att jag tippar åt sidan vilket musklerna försöker kompensera. Det var inga stora news för mig. Mer förvånande var konstaterandet att jag är överrörlig (!) i ländryggen och att det är därför musklerna blir trötta - av att kompensera. Högre upp är jag istället stel vilket blir förvirrande för ryggen. Stefan pratade väldigt mycket och jag hängde inte riktigt med på allting men huvudsaken är att han har koll så är jag nöjd sen. Att bli knäckt var inte så värst läskigt heller med facit i hand. Vi pratade om cykling och jag insåg med hjälp av Stefans förklaring varför cykling är påfrestande för ryggen. Det är inte så mycket det att luta sig framåt utan snarare trycket från benen som ryggen måste parera för att man inte ska flyga av. Men det blir såklart tuffare på en racer och i den positionen.

Nu ska ryggen och musklerna få vila en vecka innan jag ska dit igen och han ska se hur min rygg har reagerat. Jag frågade hur jag skulle träna för att komplettera behandlingen men svaret jag fick var att till en början inte träna ryggen alls. Det kändes konstigt att höra. Men Stefan sa att det handlade mer om att komma ihåg vad jag inte ska göra än vad jag ska göra. Han ska träffa mig och min rygg fler gånger innan vi pratar mer om själva träningen. "Försök att vila resten av veckan om du kan". Fin formulering. Om jag kan.

Cykeln då. Åh vad jag saknar den. Och åh vad stressad jag blir. Istället för att cykla hem på 15 minuter får jag gå hem på 45 minuter och det blir en sen kväll i stallet, en kort natt och en tidig morgon innan morgonmötet kl 08 imorn som jag får... gå till. Imorn kväll hoppas jag kunna fixa min punktering. Transportcykling verkar ju dessutom bli min enda form av "träning" ytterligare en vecka. Jiha.

Som plåster på såren unnade jag mig en Blueberry Liftestyle på vägen tillbaka till kontoret. Älskar den!

Nä, jag har inte ett jättestort silikonbröst nedanför hakan. Men det blev en kul skugga av smoothien.

Om 12 timmar är jag på Idrottsskadecentrum och får behandling. Jag hoppas på magi! Jag ser inte fram emot ytterligare en sömnlös natt - må det bli min sista för sömlös lär den bli. Må det bli magi och god prognos imorgon peppar peppar massor av peppar!

Ryggradslös

Varför skrev jag det där om ryggen sist? Jinx med stora bokstäver! Igår eftermiddag när jag la mig platt efter en tur i kajaken kände jag mig ganska stel. Det var svårt att vända på sig i solen men jag tänkte att det var naturligt att musklerna var lite tokiga efter 15 mil cykel när man legat några timmar på hårt underlag. Tänkte inte på det när jag satt och käkade men under min lilla powernap innan Kattens kalas var sängen inte lika skön som vanligt. Gick i alla fall på fest och vartefter kvällen fortskred gjorde det allt mer ont. Jag satt lite snett på en köksstol och det var visst ingen hit. Vänster sidan av ryggen (latimus dorsi för att vara precis) började krampa allt mer. Satte jag mig bara lite fel högg det till så att det måste ha synts om man kollade på mig just då. För att inte tala om ifall jag försökte skratta. Knivhugg så att jag sånär tappade andan. Kämpade mig i alla fall kvar mot slutet och sen haltade jag hem. Kunde inte gå upprätt och knappt få på mig jackan. Jag huttrade och ryggen svarade med mera kramp.

Sen började projektet lägga sig ner. Ner i sängen kom jag, på rygg, men sen var jag fast. Hur kan en ryggmuskel bli så kort och göra så ont. Jag försökte vrida mig eller sätta mig upp men varje gång sköljde en förlamande kramp genom hela ryggen och mina avgrundsljud skrämde ut katten i hallen. Pälsbollen alltså. Tårarna rann och det var allmänt highlife. Efter en timma kom jag upp blöt i svett. Tryckte i mig Dikoflenak och vankade omkring. Till slut lyckades jag somna på den något hårdare soffan.

I dag började jag med en till Dikoflenak innan jag så försiktigt som möjligt reste mig upp. Mera kramp och fler knivhugg. Den planerade resan ut i Skärgården i dag denna fantastiska sommardag blir det inget av med. Ligga i soffan och kolla Mad Men? Går inte. (Vill inte!) Sola på balkongen? Tror inte jag kommer ner eller upp ur en solstol. Cykla 10 mil på må em? Jag tror inte det. Här hade jag velat avsluta med några väl valda svordomar men jag låter er föreställa er dem istället.

Panik-sms är skickat till Sohiel på Idrottsskadecentrum. Är han i stan? Kan han hjälpa mig på sin klinik två hus bort trots att det är lördag? Ordet desperat har fått en ny innebörd.

Cykeltankar

Idag väntar ungefär 15 mil. Eller i alla fall 12. Kanske blir det bara 10. Jag har väldigt ont i knäna. Nu lägger det sig inte en dag efter cyklingen utan de gör ont - hela tiden. Har förträngt den där smygande värken ganska bra men nu får jag ge mig. Jag har funderat på att besöka Idrottsskadecentrum i proaktivt syfte. Jag får nog besöka Soheil i aktut syfte snarare och försöka få det att inte bli värre innan Vättern. Tänker inte fundera på hur 30 mil kommer kännas eller hur det kommer att kännas dagen efter.

I dag cyklar jag med Micke och hans kompis och så följer Katten med! Hon lånar min hybrid och jag lånar ut diverse cykelprylar och hoppas att hon ska gillart. Har informerat om att cykling är mycket kallare än löpning, att hon ska ta glasögon och att det går åt energi. Hon får låna en ryggsäck och handskar av mig och kanske ska jag skicka på henne ett par cykelbyxor? Jag hoppas hon kommer tycka att det är kul!

Vad är bäst, att håla sig så hel och smärtfri som möjligt eller att samla ihop just 100 mil? Fin balansgång det där. 80 mil och inte ont. Kan den funka? Efter i dag är jag uppe i 55-60 mil en månad innan Vätterrundan.

Cykelbrallor, handskar, pulsklocka, glasögon, sportdryck, bars, camelbak.

Vänskap i en liten ask

Utled. Det var nog vad som bäst beskrev mig när jag klev innanför dörren ikväll. Igår var det nämligen dags igen. Att skada sig. Jag hade bara hunnit runt hörnet med cykeln på väg till jobbet när jag får sladd efter att ha kört över en slang som ligger dragen över cykelbanan. Jag vet att man inte kan cykla över snett, man måste korsa hinder tvärts över, men cykelbanor är smala och en städbil var dessutom ivägen. Cykelbanor är ju nån slags extra parkeringsplatser i den här stan... Pang sa det med andra ord. Mina nya jeans gick sönder och de är slut i min storlek nu. Och jag älskade dem. Knät gjorde ont nåt så in i h*lvete och blod och grus blandade sig på väl utvalda ställen. Killarna med slangen kom med första förband och ville ringa ambulans (!) och trodde jag brutit i alla fall tre ben. Men jag försäkrade dem bölandes på marken i en blöt grushög att det var lugnt och haltade efter en stund hem. Då insåg jag att skadan från skidbacken var uppdragen igen och bölandet nådde nya nivåer.

Resten av dagen var jag dödstrött, hade skitont och orkade inte skjuta undan deppigheten mer. Jag försökte tänka positivt i stil med att jag har ju inte brutit något i alla fall och jag kunde ha skadat mig mycket värre yadi yadi men det hjälper liksom inte riktigt. Att man står sig själv närmast är väldigt sant. Och jag tappar träningssuget av alla skador. Har haft några planerade vilodagar och gjort en massa andra roliga saker men nu var det liksom dags och återigen var jag helt handikappad och kan egentligen inte träna det jag faktiskt skulle vilja träna. Kvällen innan hade jag premiärcyklat på min nya racer och helt ärligt kändes det inte helt enkelt. Bockstyre, sitta fast i pedalerna och slicksdäck. Alltså hjälp. Jag trodde inte det skulle vara så svårt? Min approach har dock alltid varit och är att kan alla andra så måste väl jag kunna. Men efter den där vurpan var humöret inte top notch precis.

Men så kom jag hem ikväll med tusen olika känslor, mentalt trött och allmänt osugen på allt utom min säng oavsett att stod intervaller + styrka i kalendern. I brevlådan hittade jag en liten pappkartong med oklar avsändare. Säkert reklam tänkte jag och lät den ligga en stund. Efter en stunds deppande tog nyfikenheten överhanden och inuti hittar jag en ask chokladpraliner och en hälsning från Ulrika! Choklad som plåster på alla sår och skador och gulliga rader med ord från en underbar vän. Hela mitt känslotillstånd ändrades direkt. Det var kul med racer, jag ringde ett halvjobbigt samtal, jag lagade mat efter det nya receptet jag hittat och sen hoppade jag i träningskläderna och körde ett pass på gymmet.  Intervaller (i pulszoon fyra på gränsen till fem i varje intervall) och styrka (rygg och mage). Det gick strålande och jag känner mig boostad mitt i deppandet.

Tänk vad en ask choklad kan göra. Tack Ulrika!

Åmäh

Igår hade jag en tokgalen dag på jobbet. Kände mig helt bombad på vägen hem. Ett naprapatbesök var inbokat vid sju-tiden och jag funderade på hur jag skulle planera in träning och fix av matlådor runt det. Jag var egentligen så trött att jag övervägde att inte träna men jag är ju jag och ni vet hur det är. Jag slängde in väskan och trampade av mig skorna och hoppade i träningskläderna omedelbart innanför dörren. Det blev 30 min på crosstrainern.* En kort uppvärmning följt av en imaginär backe som blev allt brantare följt av några längre intervaller och avslutningsvis en till lång backe. Efter lite nedvarvning körde jag totalt 45 situps på bosubollen. Med ganska lite marginal hann jag duscha (annars hade gärna tränat lite längre) och dricka lite mjölk innan jag låg på rygg på Idrottsskadecentrum och fick stretch och massage.

Jag tycker inte att jag har så ont längre. Jag kan utan problem promenera, cykla och springa (till tunnelbanan that is). Lite dåligt tryck om jag ska gå snabbt i en uppförsbacke men ont. Nä. Jag har varit inställd på att cykla mer och mer och komma igång inför Vättern. Men Soheil är av en helt annan åsikt. Jag fattar tydligen inte att jag är skadad. Det är okej att cykla och till och med att spela beach, på 70% av max. Saken är bara den att jag inte kan göra saker på 70%. Jag har bokat in mig på Spinning Intensiv på to men Soheil tycker att jag ska testa ett baspass istället. Bas! Listan över mina fördomar om baspass och om de som är med på passen kan göras lång. Suck. Jag kan helt enkelt inte identifiera mig med ett baspass. Jag har löpförbud också men det gör inte så mycket. Jag har aldrig gillat löpning värst.

En bra sak är i alla fall att Soheil tycker crosstrainern är underskattat som träningsredskap. Så jag jobbar väl vidare på den då! Nu med pulsklocka. Fast jag är lite trött på korta, effektiva (om än bra) pass. Jag vill ut och långcykla till exempel.

Axa Stockholm Triathlon i somras. Sån
träning saknar jag nu. Då var det till och
med löpträning på schemat!

Är jag verkligen så skadad? Det känns faktiskt inte så. Kvar på to do-listan är att kunna sitta på huk igen och ha benen ordentligt i kors. Det känns snarast som att det är rörlighetsträning som behövs men att jag kan cykla på under tiden. Ska jag lita på en legitimerad naprapat eller min magkänsla?

* ursäkta att jag snart har världens tråkigaste alt. tjatigaste blogg men det är mina skadors fel inte mitt!

Då kör vi igen

Hårdrock... Uppvärmning med en fri stång.
Stångrodd!

Jag har tills vidare blivit ordinerad 60 min lugn cykling med lätt motstånd per dag av Soheil på Idrottsskadecentrum. I måndags kunde jag knappt böja på benet och jag lät min magkänsla bestämma när jag sköt upp cyklingen några dagar. Igår kändes det lite bättre men musklerna bakom knät kunde inte riktigt koppla in. En konstig känsla! Och jag hasade dessutom fram. I dag var första dagen som jag kunde gå som vanligt även om en svajig tunnelbana fick benet att sticka ut i en ovan rörelse åt sidan. Jag känner fortfarande av min vurpa ordentligt men jag haltar i alla fall inte fram längre.

Med andra ord travade jag ner till gymmet och mötte upp Katten ikväll. (Känns fel att kliva in på ett gym innan man kan gå som vanligt...) Katten sprang intervaller och jag hoppade upp på en crosstrainer. Alla cyklarna var upptagna och jag bestämde mig för att en crosstrainer var nära nog och la i lägsta växeln - i 20 minuter. Sen var jag döless och attackerade de fria vikterna. (Fram tills i morse hade jag på nåt sätt glömt att jag fortfarande kan träna överkropp trots ny skada. Eller så tappade jag bara suget. Jag vill spela beach och köra crossfit egentligen). Benet kändes bra när jag tuffade omkring och körde tre olika övningar för axlarna, tricepscurl, stångrodd, rygglyft på matta, situps på bosuboll, planka, armhävningar, chins, dips och pullups. Bara knees to elbows fick jag skippa på grund av skadan och det var inte helt "bekvämt" att klättra upp i chinsräcket med en muskelblödning. Ett bra överkroppspass blev det i alla fall till slut och armarna är härmed spagetti! Jag hade dragit på mig min "triathlet-tröja" från i somras för att kompensera för en timmas mesig cykling. Jag ville inte av övriga besökare bli klassad som en "åh men tror du att det kommer att hända nåt om du cyklar i det där tempot och läser en tidning under tiden". Med triathlettröja kanske jag istället skulle övertyga dem om att jag var skadad. Väl på crosstrainern insåg jag att alla på cyklarna körde i snigelfart och att hälften läste tidningar. Hm.

Nu hoppas jag på att benet ger crosstrainerns ynka 20 minuter godkänt. Jag tror jag får min dom imorn när jag vaknar men efter jobbet ska jag till Idrottsskadecentrum och bli "ompysslad" hur som.

Nu har jag och Jens parkerat med coltingpannkakor i soffan och snart börjar danskt drama på Svt! Kvällens höjdpunkt. Helt ärligt är det här överkroppsgymmandet ganska tradigt. Men jag kanske är skitsnygg när jag åker till Miami i april? Tänk om man blev brun av att styrketräna också.

A piece of cowboy och en blödning bakom knät. Eller jag har varit i Åre

Fyra dagar i Åre summerar jag med skidåkning, champagne, ett födelsedagskalas med cowboytema på Bygget men som förvandlades till ett JumpIn OnePiece party istället, shopping i Åre by, På spåret och godis, snökaos, en bastu som drog brandlarmet två gånger. strålande sol, och en vurpa i backen med en blödning bakom knät. Här har man utnyttjat tiden!

Mina kollegor ordnade en fantastisk födelsedagsfest åt mig i lördags på Bygget med asiatisk buffé, champagne och paket - en OnePiece. Hela dansgolvet hoppade när "Barbara Streisand-låten" pumpade ut genom högtalarna men i lördags var låten min. Mitt namn på bred Stockholmska hördes över dansgolvet. Big surprise! Alla som ville kunde byta in sina kläder mot OnePieces och dansgolvet gungade snart med sparkdräkter och cowboyhattar när vi tog över.

Tidigare samma dag sjöng dom ja må hon leva till frukost och bjöd på choklad från Åre chokladfabrik och senare födelsedagsfika nere i byn. Tack för fikat Sofy!

Cowboy in OnePiece!

I söndags var jag trött men glad och ville ut i solen sista dagen. Kände för att testa gränserna lite mer men pudret från dagen innan hade packat ihop sig och efter ett felskär var det jag som rasade ner i backen. Skidan löste inte ut och det drog och slet i benet medan jag gled neråt. Jag hann be en stilla bön om att få behålla mina korsband. Mina två kollegor kom ikapp och stirrade förfärat eftersom jag redan har haft så mycket problem med mina knän. Chefen påstod att hon fick kalla kårar och spagettiben eftersom hon själv har dragit av båda korsbanden. Jag hasade ner till VM6an och vi tog taxi hem. I morse var jag på Idrottskadecentrum och fick det fantastiska beskedet att ingenting hade gått av (vilket jag inte heller trodde) och förmodligen inte blivit utslitet heller. Men en rejäl muskelbristning har jag fått och en ganska stor blödning.  Jag kan inte böja benet över huvudtaget och hasar mig fram som Quasimodo igen. Sov inte särskilt många timmar i natt och Åre var inte direkt utvilande...  Det suger faktiskt att vara paj igen. Utsliten menisk, PFSS och nu en blödning i muskeln bakom knät. Mars skulle ju vara en grym träningsmånad förutspådde jag. Men sånt här läker och när jag mår bra igen har jag två hela korsband och kan åka mera skidor. Jag ger mig själv en massa cred för all styrketräning under hösten och vintern, den tillsammans med all rehab och stabilitetsträning hjälpte mig behålla korsband och ledband den här gången. Tack så himla mycket! Tack till mig själv!

Mjölksyra i benen!

07:15 i morse (på Idrottsskadecentrum) gjorde jag djupa knäböj på bosuboll och marklyft med hantlar, 15 kg i varje hand! Många repetitioner och jag både svettades (efter tio minuters löpning i brant uppförslut om inte annat) och fick mjölksyra! Underbart! Ute gnistrade snön i solen. Avslutade med mördande stretch. Och det bästa av allt - jag kände inget i knät och gör det fortfarande inte. Typiskt för PFSS. Upp och ner. Igår hade jag inte fixat några knäböj. I alla fall var det underbart att få använda benen igen!

Senare: Inlägget skrevs med matta ben på tunnelbanan. Framme vid Kungsträdgården stod båda rulltrapporna stilla. Det var en utmaning som hette duga att knata hela vägen upp denna morgon vill jag lova. Ni vet hur lång den rulltrappan är va? Och jag hade kört ben för första gången på två veckor. Ändå var jag först upp av alla. Halleluja.

Oh-rey!

Tänkte bara tala om att knät är mycket bättre i dag igen, trots idiotiska spinningpass i onsdags. Tjoho! I morse var jag hos Soheil men skillnaden efter "massage", stretch och tre nålar under knät var inte lika häpnadsväckande den här gången eftersom det här var första morgonen och natten jag faktiskt inte vaknade av att jag hade ont. Vilken wow-känsla! Soheil tror att jag kan åka skidor i Åre första helgen i mars också. Och skriver man det i bloggen måste det ju hända, right. Jag fortsätter hänga på Idrottsskadecentrum även nästa vecka och drar igång rehabträning då också. Ska bli härligt att göra något med benen igen! Även om det är rehab bara.

Fram till Åre planerar jag bara vila i kombination med rehab oavsett hur bra knät känns och sen blir det en dags skidåkning av tre. De andra dagarna tänker jag islandshäst, spa och kanske längdskidor?

Förra våren i Åre med mina grymma kollegor! Skoter,
skiåkning och afterski på Fjällgår'n

På väg till jobbet...

 

Det var en jäkligt dålig idé att gå på spinning igår.

Nya rutiner men ändå endorfiner!

Ikväll hade jag stora planer för mitt knä - relativt sett alltså. Jag hade bokat in mig på ett spinningpass eftersom knät har börjat kännas lite bättre. Eller så har jag bara ledsnat på att ha ont. Spinning har hittills alltid funkat bra, med mitt andra knä och den skadan (suck!) Det funkade inte lika bra ikväll. Det gjorde inte direkt ont men jag kände liksom att det var nåt som inte var helt 100. Besviket höll jag därför både motståndet och tempot nere. Det var ändå ett ganska dåligt pass med en ledare vars peppande gick ut på att flåsa som en blåval då och då och låtarna till intervallerna, det fanns ju liksom inget beat? Nåja, en knapp timmas cykel blev det i alla fall och sen klev jag upp på gymmet istället. Hade ganska ont i knät insåg jag när jag stapplade av cykeln och jag svor för mig själv. Jag längtar efter maxpuls och blodsmak. Och mjölksyra! Jag var i alla fall ganska svettig. Alltid något.

Hur blev det såhär? Jag har inte isat ett knä
sen mina friidrottsdagar i USA. Med andra ord
för 10 år sedan.

Innan spinningen hade jag bränt av GymGlams coreträning a 17 minuter men jag var liksom inte nöjd trots att den alltid biter bra i magen. Inte efter det där mespasset! Gjorde tre set knees to elbows med 15, 12 och 11 repetitioner och avslutade i chinsräcket. Gjorde chins, dips och pullups i superset, tre stycken set inklusive ett uppvärmningsset. 6, 8 och 7 repetitioner i respektive övning. Jag kände mig riktigt stark! Nu känns det som att jag börjar lyfta mig själv och kan ta i, istället för att långsamt dra mig uppåt med påskjut av en vikt. En ny känsla är på ingång.

När jag klev ut från gymmet kände jag något förvånat träningslyckan strömma genom mig. Så underbart! Och jag var helt oförberedd. Tacksamt kände jag den där speciella lyckokänslan och tänkte att det är ju fantastiskt att man kan känna så trots det skadade knät. Seglade upp till mig på små moln och kände leendet breda ut sig och fattade ingenting.

Jag stretchade lite extra och åt ett par knäckemackor med lufttorkad skinka medan jag la en påse fryst spenat på knät. Den fick ligga där i 10 minuter och efter en varm dusch kändes det riktigt bra. Märkligt.

Nu är det dansk tv på SVT och jag äter coltingpannkakor med massor av frukt. Jag saknar beachen oerhört och jag längtar till crossfitten också, men annars mår jag ganska gott! Och knät gör inte ont, just nu.

Good times ahead!

Happy me!

Började min vecka på Idrottsskadecentrum kl 07:30. Min öppningsreplik var "I'm back". Det var ungefär så det kändes. Att nu är jag här igen, med det andra knät. Jag var övertygad om att jag skulle få min dödsdom. (Ja, jag är ganska dramatisk av mig). Alternativt ingen dom alls. Efter att ha vridit och vänt på mig (kände mig som en klump PlayDough) och ställt hundra frågor konstaterade Soheil att det jag har är PFSS (patello-femoralt smärttillstånd). I och för sig också lite av en "icke diagnos" men att säga att jag var lycklig för att det inte är själva knät som är problemet (om han har rätt) är ett understatement. Själaglad är mer rätt ord.

Två till besök är inbokad den här veckan och jag ska stretchas och bli stucken med nålar och jag väntar med oerhörd spänning på resultatet. Soheil säger att ca tre gånger kommer att behövas sen kommer det att vara bra. Och om man skriver det i bloggen måste det ju hända, eller hur det var man brukade säga. Det kanske blir skidåkning om tre veckor i alla fall och ett årskort på CrossfitNordic?

Boosting

Skam den som ger sig. 60 minuter power walk runt Kungsholmen med solsken i blick. Gick i min egen värld med Sommarprat i öronen och ägnade andra människor och hundar ganska lite uppmärksamhet. Det enda jag reflekterade över som inte hade med mig själv att göra var att Sauconys "springa fort-skor"  är omåttligt poppis. Hemma möttes jag av ett nystädat hem (my doing) och rullade ut min yogamatta, eh jag menar strandhandduk. Jag måste verkligen köpa en riktig yogamatta... Körde GymGlams 17 min core som alltid är garanterat effektivt (men inte ens det oproblematiskt med pajat knä). Särskilt om man har 30 knees to elbows i ryggen (magen) från kvällen innan. Har liksom finare utsikt hemifrån också än på gymmet där jag inte har lust att vara hela tiden. Toppade med 10 X 3 armhävningar och tyckte att jag hade kvalat in som godkänd för mitt alternativa träningspass.  Crossfitten i morse som jag inte kunde köra på grund av knät hade ju tydligen varit grym och ett sånt pass som jag älskar. Men nu känner jag mig trots allt faktiskt lite träningstrött, skönt!

Glad men väldigt bländad!

Taggade till med vetskapens om dagens grymma, missade pass och har signat upp mig på passet kl 07:00 på tisdag, 18:30 på onsdag och 18:30 på torsdag. Nåt av de passen kan väl rimligen vara ett överkroppspass utan ben inbandade. Pretty please. Hoppas någon på CrossFitNordic läser det här. Hint.

Nu dags att övergå till mer sociala aktiviteter den här helgen!

Torsdagens crossfitkalas

Uppvärmning 500 m rodd, teknikgenomgång och pullups (chins på crossfitspråk).

Passet
På tid 500m rodd.
Därefter max antal varv på 10 minuter av:
2 Strikta pull-ups
4 kipping pull-ups
4 Hantelhängfrivändning(2×24/16kg)
8 Liggande Fällkniv
Poäng= antal hela varv – hela tiotal sekunder över 1 minut. Ex. 8 varv – 5 (1:53 i rodden) = 3

Övrig teknikträning i Zercher squat

Den envisa geten i mig vill absolut köra. Det låter som ett alldeles grymt pass och jag är taggad till tänderna. Men jag är tveksam till om mitt knä över huvudtaget ens kan köra i en roddmaskin. Visst kommer det att gå om jag försöker men frågan är hur läkande det är? Jag menar på tid! Och sen är det det lilla kruxet med frivändningarna. Kan man liksom skippa knäböjandet tro? Eller få en annan övning, axelpress? Eller tycker dom att man är en idiot som kommer dit med bara ett funktionsdugligt ben? Nån extra teknikträning i zercher squat är ju inte att tänka på. Jag vet. Jag borde stanna hemma men jag vill verkligen inte det. Jag lovar, ni har ingen aning om hur arg jag faktiskt är...

I dag har jag vilat. Pliktskyldigt. Det känns som att jag inte kommer  kunna sova. Är rastlös nånting helt sanslöst. Hur hände det här med knät?

Tillfälligt ur funktion

Mitt högra knä är ur funktion. Det gör ont på nätterna, det gör ont att gå på plan mark, det gör väldigt ont att gå upp för trappor och det är tortyr att gå ner för en trappa. Mitt värsta knä har alltid varit det vänstra men från ingen stans (läs Nike Blast?) har höger knä börjar strejka. Vänster mår hur bra som helst. Jag gillar inte faktumet att båda knäna numera kan krångla. Jag gillar inte att det gör ont bara att gå, det har det aldrig gjort förut. Jag fattar faktiskt ingenting. Mina knän är väldigt konstiga.

Jag var i sandlådan igår kväll ändå envis som jag är. Jag lindade ihop höger knä ordentligt, dvs från halva låret och ner mot smalbenet. Det gjorde stor skillnad och vartefter jag blev varm gick det oftast ganska okej. Vi tränade slängningar och försvarsspel och ganska mycket anfall. Det var inte lika högt tempo som det brukar vilket passade mig utmärkt just igår. Bara under slängandet hade jag lust att amputera höger ben. Vi avslutade med brasseövningen men då var jag så varm att det funkade bra. Det gick till och med riktigt bra att spela! Och det var kul hela vägen. Jag tror att jag har en ganska bra idrottsgen. Jag håller liksom ångan uppe, har en tävlingsmänniska inom mig som oftast dyker upp utan att jag beter mig som en iller på speed, jag bara taggar till lite extra och ger aldrig upp eller tappar humöret (oftast inte!). Även om det inte går så bra brukar det mentala hålla. Det är en bra gen. Tack för den!

Men jag visste vad som komma skulle. Det räckte med att dra av lindan i sanden och knata bort till omklädningsrummet för att känna den egentliga smärtan och inte var det bättre i morse. Jag är ur funktion och träningssuget är inte på topp då. Jag tappar liksom motivationen lite när jag inte kan göra det jag gillar att göra. Typ spela beach och köra crossfit. Förut har promenerande och spinning alltid funkat fint, nu funkar ingenting. Ingen aning just nu om jag kommer tagga till eller inte och gå all in på magmusklerna eller hänga i chinsräcket var och varannan kväll en tid framöver. Vi får väl se! Just nu sitter jag och dricker te och jobbar och knät bara gapar om hur ont det gör.

Snart kanske jag kommer att se ut såhär om jag inte kan träna ben utan bara överkropp?

Godbitar jag behöver

Gillar den här tröjan (och många andra underställ) från Craft. Dom turas om att sitta på under jackan på väg till jobbet. Det blir varmt att gå i mitt tempo men duscha för att man har promenerat till jobbet, nä tack. Jag byter tröja på kontoret bara!  Jag luktar fortfarande blommig hudkräm ändå eftersom jag tillhör nån lyckligt lottad sort som aldrig luktar svett. Och Crafts underställ fixar bort fukten bra. Bättre än vanliga kläder och jag är alltid grymt varm på morgonen (och iskall på kvällarna). Vid båda tillfällena är underställ the shit, man varierar bara med olika mycket ovanpå.

Något morgontrött så där vid 07:45 framme
på kontoret...

Mindre lyckligt lottat är mitt knä. Smärta är enklaste sättet att sammanfatta det. Förmodligen överansträngt sedan i helgen men då borde det ju ha märkts i söndags. Näpp. Istället satte smärtan in med full styrka igår morse och i natt sov jag till och med dåligt för att det gjorde så ont. Minns inte när det hände sist. Har världens mest labila knän som dels turas om att göra ont och dels ibland tycks tåla vad som helst (skidåkning i år t ex som absolut inte funkade förra vintern) men nu inte grejade träning av mer vanlig karaktär. Ikväll tränar jag beach. Det är bara att hänga med knäna. Jag lovar att linda ihop er tight. Jag behöver er.

Maximal muskeltillväxt

På Allt för hälsan som i övrigt var en rätt stor besvikelse köpte jag en riktigt bra bok, Maximal muskeltillväxt skriven av Fredrik Paulun. Jag har ändå tränat ganska mycket och ganska länge och ibland tycker jag det är svårt att hitta nya tips, idéer och forskning som man faktiskt inte har hört om tidigare. Den här boken gillar jag för dess breda innehåll. Förutom kunskap om styrketräning och hur många tips som helst på olika övningar får man massor av kunskap om kroppen anatomi och fysiologi, leder, muskler, skador, näringsämnen, vad man ska äta och när. Helt enkelt är boken packad med bra saker! Jag har saknat en bok som ger en bra helhet och det får man verkligen i den här. Maximal muskeltillväxt känns kanske som en lite missvisande titel för den handlar om väldigt mycket mer, bra saker.

Jag har länge (alltid?) haft problem med min ländrygg och fått lite tips från olika naprapater om hur jag ska träna. Men ska jag vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått hur de där tipsen ska hjälpa min ländrygg. Efter några timmar med den här boken i soffan kan jag massor om bäckenet som kan tippa framåt eller bakåt, vilka effekter det har på ryggen och vilka muskler som gör vad. Plötsligt är det solklart varför jag behöver träna mycket baksida lår och sätesmusklerna - vilken motivationshöjare!
Jag har även pluggat på extra om knäleden och menisken i knät och känner mig än lite klokare när det gäller mina trasiga knän.

Jag visste inte att kalcium är bra för fettförbränningen men trevligt att jag äter mjölk, fil, keso, kesella och ost nästan varje dag då. Jag visste inte att knäckebröd hade högt GI eller att bananer hamnade nån stans i mitten på GI i skalan. Mycket bra tips om bra mat innan och efter träning finns i boken och framför allt information om varför man ska äta så. Det har jag saknat. Att hjärnan behöver kolhydrater visste jag men inte att den inte kunde lagra kollisar på samma sätt musklerna kan, hur det därför påverkar blodsockret osv. Massor av spännande kunskap tillsammans med grymma och tuffa träningstips. Läs!

Bra bok! Men nästa gång ni behöver en layoutare
kan jag hjälpa er med ett roligare formspråk!