Packåsna eller allt är som det brukar

Eftersom jag har ungefär tusen olika aktiviteter för mig befinner jag mig ofta på tusen olika platser också. Tänk en sandlåda i Södertälje, ett crossfitgym på Odenplan eller med kameran på Fotografiska. Därför släpar jag grejer. Mycket träning på många olika platser innebär snudd på minutiös planering av matlådor (jag funkar inte utan mat, alls) plus att träningskläder, rätt skor (beach = inga skor = lyx!) och alla jobbprylar ska hamna i rätt väska på rätt dag. Därför känns det väldigt lyxigt att gymmet ligger vägg i vägg med där jag bor. Dit kan jag bara glida ner ombytt och klar för att sen glida upp igen och duscha och äta osv. Och där har jag ju varit rätt mycket på sista tiden.

Ikväll ska jag till CykleCorner på träningsbloggsevent och mingla med andra cykelgillare. Det hela avslutas med spinning på Sportlife och jag är återigen en packåsna.

Kanske inte ser mycket ut men varje bagage
i dag väger ganska mycket ...

Egentligen hatar jag att släpa på saker, att behöva planera mat och kläder och packa i och ur och komma ihåg. Den ultimata lyxen är att bara kunna ta handväskan och gå, kanske till och med i snygga men obekväma skor som inte passar till mjukisbyxor på väg hem senare på kvällen. Så min spontana reaktion igår kväll och i morse var lite uh. Men ganska snabbt kändes det helt fantastiskt istället. Fantastiskt att vara tillbaka i svängen igen med träningsväska och mellanmålsplanering. Nu är jag ju inte helt återställd, alls, men det känns lite som att vara jag igen när jag får planera och släpa saker, fundera på om jag ska äta lunch innan eller efter naprapaten kl 12, vilket mellis som blir bäst och om jag behöver ett på fm också osv. Det är ju faktiskt jag.