Platt som en pannkaka - till sist. Men det var kul under tiden!

I går var det en lång dag. Det har varit många långa dagar känns det som och energinivån har varit låg länge. Löpbandet har rullat lite för fort och igår kväll kunde jag inte hålla uppe tempot längre utan åkte av. Känns som att jag kroppsligen gått in i väggen.

Arbetsdagen började tidigt och det var dags för höstens stora grande finale. Jag drömde om mardrömsscnenarion kvällen innan och vaknade med stressat hjärta och hade ont i huvudet innan klockan var 08. Men allting gick strålande, vi hade kul och det var bara att njuta. På kvällen var det dags för dygnets nästa final, seriespelsfinalen. Jag var trött på ett nytt sätt. Kunde knappt hålla mig vaken i soffan efter middagen, frös och kände mig nästan darrig av trötthet. Slutkörd helt enkelt. Väl framme i sandlådan spelade vi två oavgjorda matcher och hamnade på en tredjeplats i serien. I första setet var jag inte game än och kom inte in i matchen riktigt. Vickzon gav upp lite för många bollar. Men vi är vinnarskallar båda två och tog hem andra set och det kändes väldigt stabilt och som vårt vanliga spel igen. Skön känsla!

I mitten av andra matchen började jag känna av halsen, jag kände mig trött men inte på det där vanliga träningstrött-sättet och hade svårt att koncentrera mig. Vi hade förlorat första set med 16-18 och det var såå nära att vi hade tagit det. Surt.  Lyckades ändå tagga till de sista 20 minuterna i andra set och vi vann det. Efter varm dusch och bilen på vägen hem mådde jag för j*vligt. Varm och kall och trött och darrig. Hade träningsvärk från hell i ryggen från mitt och Ulrikas gympass samtidigt som febervärken började sätta in. Den där sköna trötthetskänslan man annars får efter träning var ersatt av sjuktrött känsla. Som natt och dag.

Seriespelsdags! Glad att jag ändå hann spela
sista omgången - ibland är kroppen ganska smart!
Ser konstigt nog fortfarande ganska pigg ut...

I dag är jag hemma och låter kroppen komma tillbaka. Jag tror den hann bli desperat efter sömn och vila och även om helgen bjudit på nattsömn hade jag två träningspass inplanerade. Det här är kroppens sätt att säga stopp. Jag accepterar, kollar på Tyra's egen tv-show från sängen (dagens tema är unga tjejer som bantar men dricker massor av alkohol och tycker det är praktiskt att man dessutom blir fullare utan mat - jag är ju verkligen rätt målgrupp..) och myser med pälsbollen. Visst är det surt men inte ett dugg konstigt att jag ligger här.

Utsikten över mitt duntäcke.