fredag 19 oktober 2012

Jag börjar blogga på Fitness Magazine

Idag får bloggen ny kostym och vi flyttar* till Fitness Magazines webb! Där kommer jag att blogga framöver. Innehållet i bloggen kommer att vara precis detsamma som innan men det ska bli GRYMT kul att ingå i ett sånt bra och roligt nätverk (Fitness Magazine’s redaktion och det övriga blogggänget alltså)! Så vill ni fortsätta läsa föreslår jag att ni fixar till eventuella bokmärken, RSS-läsare eller prenumerationer i Bloglovin. Jag hoppas ju nämligen att ni vill följa med vidare till nästa adress!

Jag känner mig hedrad över att bli tillfrågad och det har varit svårt att inte blogga om planeringsluncher och andra roliga saker som pågått den senaste tiden. Men nu, nu behöver jag inte behålla en hemlis längre!

Samtidigt som Fitness Magazine får ett nytt gäng bloggare re-lanserar de hela sin sajt också som har blivit mycket bättre och mycket snyggare än tidigare! Och tanken är att det ska fortsätta att hända saker på sajten. Den 23 oktober kommer nästa nummer av tidningen och i det kan ni läsa mer om mig och de andra bloggarna! Finns även lite kul info på nya sajten redan nu om mig och alla de andra!

Här hittar ni bloggens nya adress: fitness-magazine.com/blogs/sandsnovatten

*Flytta är alltså höstens tema! Både bostad och blogg!

torsdag 18 oktober 2012

Intervaller på cykel

Jag lägger ännu ett tufft pass till samlingen den här veckan, den här gången Friskis nya klass Spinning intervall korta. Det finns även intervall långa och intervall pyramid beroende på hur träningsvan du är. Absolut jobbigast utlovas klassen intervall korta vara.

Efter uppvärmningen körde vi intervaller enligt följande: 2 minuter med 1 minuts vila X 5. 1 minut med 1 minuts vila X 5. 30 sek X 5 med 40 sek vila. Nån form av extensiva intervaller men ändå inte riktigt.

Det började lite tveksamt tycker jag med okej information om vad vi skulle göra men inte mer än så. Sen blev det dessutom ändå lite förvirring när den första intervallen började. Jag var osäker på om det var en tempoökning i slutet av uppvärmningen eller den första intervallen(!) Och så var det inte så kul musik och efter första gänget intervaller var jag lite besviken och inte så trött som jag hade hoppats på. Man har givetvis ansvar för sin egen träning och hur mycket man tar i men det hänger även på instruktörens instruktioner och - musiken!

Jag har börjat tröttna lite på Friskis spinningpass. Jag har blivit bortskämd av Jessicas klasser helt klart. Jag tycker instruktörerna på Friskis verkar sakna vissa viktiga kunskaper som de borde ha som instruktörer och om de faktiskt har dessa kunskaper är det ännu konstigare att de inte förmedlar dem vidare. Varför är intervaller bra? Vilka olika sorters intervaller finns det? Varför ser det här passet ut just såhär? Varför är uppvärmning och nedvarvning viktigt? Hur "vilar" man bäst mellan intervallerna?

Men sen började jag ändå komma in i det och gilla klassen mer och mer. Och herregud vad jag svettades! Jag konstaterade en flod av svett från mig ner på golvet och konstaterade att nånting måste jag i alla fall ha lyckats med. Det sista gänget intervaller var faktiskt riktigt roliga. Crazy musik som jag normalt sett inte hade gillat men det funkade ikväll. Jag ska ge klassen ett till försök nästa vecka - nu vet jag ju hur den är upplagd.

Till middag blev det fiskpinnar igen. Det är lite pinsamt men jag tycker faktiskt att det är gott. Inte bästa hälsomaten kanske men ändå. Efter träningen började jag dock med att pressa apelsin- och morotsjuice i min fruktpress. Galet gott! Fruktköttet som separeras i en egen behållare passade bra att lägga på en egen tallrik sen och äta tillsammans med fiskpinnarna och riset.

Dan före dan…



I dag är det dan för dan för en riktigt rolig grej! Det är lite nervöst men mest spännande. Man kan säga att min höst verkligen består av ett särskilt tema i år... Jag tycker ni ska kika in här nån gång mitt på dagen imorgon för då kommer jag avslöja vad det är för spännande grej!

onsdag 17 oktober 2012

Jag älskar min kropp

De orden tänkte jag om mig själv när vi var halvvägs genom bencirkeln under kvällens tabatapass. Jag tänkte på helgens flera timmar långa prövning i skogen under RAID och vad nu jag var igång att leverera med en pigg, stark och snygg kropp några dagar senare. Jädra härlig känsla att få känna sig stark och ha en kropp som skriker ja! Jag och Jens körde min nya favoritträning på gymmet, tabata, som kombinerar styrka och kondition.

Tabataträning
-
20 sekunder arbete. 10 sekunders vila. 8 varv per cirkel.

Bencirkel

Boxhopp
Utfallssteg med frontkick
Squats med kettlebell
Höftlyft på ett ben

Överkroppscirkel
Armhävningar
Hantelrodd
Axeldrag med kettlebell
Bicepscurl

Corecirkel
Situps på bosuboll
Aktiv planka
Rygglyft
Båt

Bencirkeln bjuder naturligt på mest flås och jag älskar boxhoppen! Här känner jag mig stark. Överkroppscirkeln är inte alls lika rolig men av nån anledning känns det alltid som att den går fortare, oavsett övningar. Nytt rekord i antal armhävningar på 20 sekunder (12!) och en muskel jag inte tränat isolerat på tusen år. Biceps. Också kul! Allra värst och mördande var corecirkeln. Mon dieu! Både jag och Jens var helt färdiga efter bara två varv men vi slet. Halvvägs igenom flämtade jag "Imorn ska jag fika*!". Var för övrigt länge sen jag frustade och snorade så mycket under ett gympass om ens nånsin? Efteråt kulinarisk middag i form av fiskpinnar, bulgur, gräddfil, rivna morötter och lite citron.

*Har haft paus från min last, fika, i 1,5 vecka nu. Och det handlar inte om fett utan om dålig hy, som i och för sig blir... fet. Bara så ni vet anledningen!





måndag 15 oktober 2012

Lite nöjd med extremsportandet nu

I omklädningsrummet på jobbet - ännu lyckligt ovetandes...
Nä fy fan nu räcker det. Jag gillar inte att svära i bloggen, eller nån annan stans i det offentliga rummet egentligen, men fy fan är det enda som rättvist beskriver min kväll, eller framför allt vädret.

Efter jobbet cyklade jag till Årsta och min naprapat. Förra gången hade jag ju ett sjå att hitta dit via Gullmarsplan, ett mecka för biltrafik men en plats Gud glömde när det gäller cyklister och fotgängare. Nu skulle jag testa en ny väg. Jag är fortfarande sliten sen tävlingen i helgen och var inte supersugen på ett cykelpass i eftermiddags men vad göra. Jag visste att det skulle spöregna så jag hade laddat med regnbyxor, goretexjacka, goretexvantar och damasker till skorna. Det finns inget dåligt väder bara dåliga...  Generellt tycker jag folk ofta är rätt mesiga och lämnar cykeln hemma lite för ofta - jag gör det i princip aldrig. Men det var faktiskt rejält blött, kallt och dålig sikt. Inte skitmysigt. Hittade i alla fall fram utan problem idag. Fick en smärtsam men förhoppningsvis välgörande behandling innan det var dags att cykla hem igen. Och visst vet ni hur det känns att dra på sig blöta regnkläder. När mörkret lagt sig. Och det börjat blåsa. Och så är du trött. Och hungrig. Ensam ute på Årsta IP.

Jag kände opeppen alla sju kilometer hem och den ökade i takt med att både skorna och vantarna blev dygnsura och jag iskall. Och som vanligt blev jag prejad både en av två gånger av bilister som hatar cyklister och tar alla chanser att visa det och skrämmas. Livsfarligt och fullständigt galet. Har man lyse fram och bak, reflexer runt benen och reflexväst syns man! Men jag stretade över en kolsvart och dygnsur Västerbro med bara ett sikte, hem!

Känslan att senare kliva innanför dörren och dra av sig alla blöta grejer, kliva in i duschen och trycka i sig tre vetebullar och en kopp te innan middagen. Den känslan! Det var nästan värt att lida lite innan då. Nästan.

Medan jag skrev det här inlägget sa för övrigt ABC:s nyhetsankare till väderkollegan att "jag ska ju cykla hem, hur bliv vädret". Han fick ett "hahaha då får du nog vänta lite" till svar. Kom igen! Kan jag, kan ni!

RAID Uppsala 2012: Race report

”Körde fyra mil multisport. Genom djupaste j*vla träskmark. På mountainbike. Kom i mål, badade bastu, återuppstod.” Det var bildtexten till min målbild på Instagram i lördags. Loppet präglades onekligen av lera, träskmark, sankmark, kärr och sjöar. Det vanligaste kommunikationsordet mellan mig och Jens var akta KÄRR!!! Jag är lite besviken över att jag inte har någon bild som helt gör leran rättvisa. Vi var lera. Cyklarna var lera. Allt var lera. Men trots leran var det även galet roligt, ganska förvirrande, nog rätt jobbigt och vädret bjöd på både sol och regn.




Klockan ringde klockan 07 hemma i Stockholm. Vi laddade med gröt och ägg och stuvade in oss och cyklarna i bilen tillsammans med Vitargo, ombyte och kompass. Vår plan var att komma fram två timmar innan starten klockan 11 för att registrera oss, göra iordning vårt växlingsområde och kika på kartorna. Till skillnad från t ex AIM får man kartorna på RAID i förväg och kan planera sina rutter. Orienteringen är inte svår utan präglas snarare av att göra rätt vägval. Vi kom fram 90 minuter innan start och hann förbereda allt i lugn och ro men inte kolla särskilt länge på kartorna. Vi kikade igenom första mountainbike-orienteringen men hann inte mer med utan begav oss mot starten. Vart den nu låg. Informationen från RAID var minst sagt undermålig och det fanns ingen att fråga om nånting. Eller jo, men när vi fått svaret ”Ja, jag tror det” på fyra olika frågor började det kännas osäkert.

Till att börja med fanns det inga skyltar till tävlingen, alltså tillfälliga som det stod RAID på. Nu hittade vi till Fyrishov ändå eftersom vi har spelat mycket beach där. När vi skulle placera ut våra cyklar kunde vi inte hitta vårt startnummer någonstans. Det visade sig till slut att man skulle dela flera stycken och att vi skulle leta efter ett helt annat nummer. Vi hade lusläst start-PM flera gånger men visste alltså ändå inte detta.

Tävlingen inleddes med en 3,5 km lång prolog löpning. Löpningen är som ni trogna läsare vet min akilleshäl, mitt träningskomplex. Jag är en så dålig löpare att jag ibland funderat på om jag ens har rätt att skriva en träningsblogg. Det ni… Sen att vi inte hade tränat grenspecifikt på nån enda av delarna i RAID gjorde inte saken bättre, särskilt inte när det gällde löpningen där jag har dåligt självförtroende. Vi kom i mål med exakt 5-minuterstempo vilket jag inte tyckte var dåligt presterat från min sida, ändå var vi bland de sista tillbaka när det var dags för 5 km paddling.

Vi sprang förbi växlingsområdet – det var också oklart, om vi skulle passera det innan paddlingen eller ej, stressande att inte veta det – drack lite vatten, satte på oss vantar och mössa och sprang mot kanoterna. Jag har paddlat mycket kajak, men kanot, tillsammans med någon annan särskilt, är en helt annan grej. Jag tycker ändå att vi gjorde ett väldigt bra jobb med de förutsättningarna och paddlade faktiskt om flera lag. Lag som dessutom hyrt snabbare Acron-kanoter! Kanotorienteringen var sen lätt. Det var bara att räkna broar, stämpla och paddla vidare.

Sen väntade första delen mountainbike-orientering. 9,4 km fågelvägen men givetvis längre i verkligheten beroende på vägväl. Med tanke på att hela skogen var en enda stor sjö var det smartast att ta större stigar och vägar. De var nog leriga vill jag lova. I alla fall inledde vi vår MTBO med att Jens glömde vår stämplinspinne då han bytte vantar! Jag ville bara dö och hade det varit vilken annan dag som helst hade jag tappat humöret fullständigt. Men det hjälper ju knappast under en tävling och det var bara att vända tillbaka till växlingsområdet och börja om. Behöver jag säga att vi låg långt bak sen?

Orienteringen gick i alla fall verkligen över förväntan. Vi valde bra vägar och gjorde inga misstag, typ som i att cykla för långt, behöva stanna och vända osv. Cred till Jens. Det var han som låg i täten och höll i kartan och han visade sig vara en grym orienterare! Jag har cyklat mountainbike typ en gång på riktigt förut, under AIM Challenge, och det kändes väldigt slirigt i leran i början. Men det är ungefär som att paddla. Det är lättare att hålla balansen om du paddlar/trampar så jag gjorde just det, trampade, använde vikten och försökte att inte bromsa så mycket. Vartefter kilometrarna försvann under oss blev det roligare och roligare att cykla! Vad man kunde ta sig fram med de där däcken!

Bara en gång gjorde vi ett misstag och det var när vi valde en sträcka genom skogen istället för att cykla runt. Det var så dyigt att vi fick springa mer än cykla och inte gick det fort genom kärren. Plus att det går åt krafter. Tyckte ändå att det på det hela taget flöt på väldigt fint. Enda missen var väl att jag borde ha börjat äta och dricka lite tidigare. Klassiskt misstag. Jag var lite för nära energy fail vid ett tillfälle.

Nästa moment var vanlig orienteringslöpning. Kortaste vägen var 5 km men jag tror vi sprang ca 6-7. Det var segt. Fruktansvärt jobbig terräng. Antingen bara dy och kärr, djupa kärr! Eller så branta berghällar. Upp och ner, klättra och hoppa och vada. Det dröjde inte lång stund innan mina knän började klaga rejält. Och att ha ont tar mer energi än nånting annat. Det vet alla som har haft ont på riktigt. Det gick inte ett dugg fort och på de ställen där det gick puttade Jens på. Men det hjälpte ju tyvärr inte mot smärtan. Men jag stannade upp, mentalt, och tänkte – vill jag bryta här, lägga av? Svaret var ett självklart nej och då var det ju bara att bita ihop och fortsätta springa. Det gjorde ändå lika ont att gå. Vi mötte ett damlag som såg extremt modfällda ut. De verkade ha givit upp helt och lunkade fram. Det känns hemskt att säga men det motiverade mig. Ett sånt lag ville jag inte vara och där ville jag inte hamna mentalt så jag peppade mig själv massor och försökte springa med lätta fötter. Och ja, det hjälpte! Jag och Jens hade ju iaf väldigt KUL! Vi hann till och med pussas vid någon kontroll. Och snart var vi klara med löpeländet också.

Sen var det dags för sista delen MTBO. 8,6 km fågelvägen och något färre kontroller. De sista låg inne i Fyris längs med asfaltsvägar så det var bara att köra för allt var traktordäcken höll. Vi hade inte hunnit kolla igenom den här kartan i förväg men det var enkel orientering för Jens och det kändes som att kontrollerna kom tätare och tätare. Det var faktiskt först nu jag kände att jag var trött. Riktigt trött. Och i en uppförsbacke fick jag gå. Men det var ju bara sista rycket kvar så jag trummade på. Faktiskt ganska skönt med asfalt efter all lera. Jag fattar inte varför arrangören väljer att lägga banan genom SÅ blöta områden. Man vill ju kunna cykla. Varför inte få köra på lite shyssta barrstigar över sten och rötter och kanske några diken. Och kanske lite lera. Men inte bara lera och träsk hela tiden? Jag tror flera undrade samma sak.

Sista delen i tävlingen var en labyrint. Jag hade fått kramp i min ena vad på slutet och haltade och ömsom sprang mot den avslutande delen. Jag hade knappt kollat klart på kartan innan Jens hade löst den och vi gjorde den på en tredjedel av arrangörernas uppskattade tid. Sen sprang vi över gräset och genom lervällingen in i mål! När vi stämplade ut fick vi direkt beskedet att vi var godkända och att alla kontroller var tagna i rätt ordning. Yay!!! Flera lag i varje klass diskades på grund av att ha tagit kontroller i fel ordning så det kändes riktigt fint när det var vår allra första tävling.

Vi tryckte snabbt ner alla grejer från vår växklingsruta i plastpåsar. Allting hade blivit dyngsurt av en oväntad regnskur och sen skyndade vi mot bilen. Vi svepte in våra lermonster till cyklar i lakan och tog väska med rent ombyte och gick ner till Fyrishovs simhall. Där väntade varm dusch, ångbastu och lite medhavd matsäck. I omklädningsrummet spred sig misstänkta högar med både torr och blöt lera men vad göra. Bara en sak hade jag glömt – rena skor! Således fick Jens bära mig ut till parkeringen. En ganska härlig avslutning för lagkänslan!

Vi åkte raka spåret hem till pappa på födelsedagsmiddag och åt älgstek. Vi höll igång hela kvällen och somnade först senare på natten. Kroppen måste ha gått på något slags högvarv. Men igår var det andra takter. Vi var som förstörda båda två med träningsvärk i hela kroppen och med en känsla av bakfylla. Vi åt frukost och började med att tvätta den ena cykeln. Sen åt vi lunch och sov två timmar till. Vi vaknade till liv och gick ut för att tvätta nästa cykel innan vi åt middag. Avslutade gjorde vi med tårta hos Jens föräldrar på kvällen.

Slutsatsen blir värsta grymma helgen! Nästa år vill vi köra igen och tävla mot oss själva. Målet i år var att lyckas genomföra tävlingen och bli godkända på samtliga kontroller. Till nästa år tänker vi framför allt slipa på paddeltekniken där vi tror att vi kan tjäna mycket tid. Båda är sugna på en egen mountainbike också så kan man träna lite innan. Löpningen tror jag inte kommer gå väldigt mycket snabbare men vi tänkte ändå träna löpning i riktigt kuperad terräng. Det tror jag är bra.

Saker att ändra på till nästa år:
  • Komma 2,5 timma innan start. Minst. Jag vill ha ca en timma till att i detalj kolla igenom alla olika kartor.
  • Om RAID har lika dålig information på plats om olika saker behöver man även mer tid till att ta reda på själv vad som gäller.
  • Ta med rena skor till hemfärd.
  • Kanske även extra par skor ut på banan för att slippa frysa om leriga fötter på vägen tillbaka mot mål.
  • Ta med fler platspåsar att packa blöta och leriga saker i efter hemfärd.
  • Packa bikini/baddräkt för att kunna bada efteråt också.



fredag 12 oktober 2012

@thebeach Känsla istället för tanke


Efter en ofrivillig paus med bortrest tränare var det dags att köra igår kväll igen. Yay! Det var event i hallen och mycket folk och upptagna banor men vi hade turen att ändå kunna boka en. Vi tränade anfall i 90 minuter och några bra träffar blev det väl men på det hela taget gick det ganska dåligt tyckte jag – inget riktigt klipp i ansatsen. Booh. Vi håller ju på att ändra lite i ansatsen, det jag kallar för galopp, och även om jag gillar den nya varianten tar det lite tid att lära om. Att starta på vänster ben istället för höger. Svåååårt. Glasklart är att man behöver nöta mycket mer och betydligt oftare för att det ska bli bestående resultat – oavsett idrott. Men det är svårt att göra karriär både på kontoret och i sandlådan samtidigt, liksom.

I Dagens Media igår läste jag om ”flow” och en jämförelse med idrottsmän. Att så fort man börjar tänka på det man ska göra så blir det fel. Det är när kroppen minns rörelserna utan att man behöver tänka på dem som det funkar. Inga big news men det blev väldigt tydligt igår. När vi väl spelade kändes det dock, som vanligt, mycket bättre! Undrar varför. Några kanske slutade tänka… Och så är det galet roligt!

Slipade under spelet på mitt block som hade kunnat vara vassare men när man får till det är det verkligen en grym känsla. Det gäller helt enkelt att föreställa sig själv som ett riktigt blockmonster och tänka sig som stor och stark när man hoppar upp. Riktigt skjuta ifrån med djupa ben. Helst skulle man väl lägga till ett vrål också… Den känslan. Känsla ja, inte så mycket tanke där heller faktiskt är mitt tips.

Benen var trötta när jag landade i soffan hemma senare på kvällen. Trötta av mycket hoppande. Ljuvligt! Vilodagar är klart tråkigare än träningsdagar.


Hela gänget. Tränar-Camilla fick vara fotograf.


torsdag 11 oktober 2012

Det här med målbild och synen på sig själv


Det här med visualisera sig själv göra saker på ett visst sätt. Det var något jag låg och tänkte på en stund i natt.

Jag och Jens är anmälda till RAID på lördag, en multisporttävling med löpning, mountainbike, kanot och orientering. Idealtiden enligt arrangörerna är tre timmar. Detaljerad information om bansträckningen dök upp i helgen och jag har såklart gått och funderat på utförande, utmaningar, packning, mat och annat. Jag ser inte mig själv som en ”riktig multisportare”. Jag är inte särskilt bra i någon av grenarna (särskilt inte i orientering…) men tycker att det är kul att vara utomhus och att kombinera olika moment. Och så är det kul att göra sakerna i lag och med Jens. Jag har räknat med att vi hamnar max någonstans i mitten av resultatlistan, om ens det. Jag menar, jag kan till att börja med alltså över huvud taget inte orientera (det hänger på Jens) och vi har ju knappast tränat inför loppet eftersom vi anmälde oss bara två veckor i förväg. Jag äger ingen mountainbike utan ska hyra en. Allt det här ä helt okej för mig men så började jag kolla banan.

Tävlingen börjar med en prolog med 3,5 km löpning. Liksom för att sprida ut startfältet inför de riktiga momenten. Det står att man ska ta det lugnt och visa hänsyn. Men ingen kommer ju att ta det lugnt. Alla vill vara först. Jag har sprungit, cyklat och åkt (skidor) lopp förut. Det kommer bli spurt i 3,5 km och jag (och därmed även Jens som egentligen är en vit kenyan) kommer att hamna långt efter redan från start. Löpning är ju inte min gren. Om man i alla fall hade fått börja med cykling eller paddling. Det kändes bara sååå deppigt!

Men så i natt tänkte jag att den här synen och den här inställningen kan jag inte starta ett lopp med så nu har jag börjat tänka om. Jag är fortfarande ingen utpräglad multisportare, men, jag kommer ha roligt ändå. När starten går kommer ett stort gäng förmodligen att rusa iväg men jag kommer att starta i det tempot som jag tycker är bekvämt och sen öka så mycket som känns lagom. Det kommer kännas kul, jag kommer känna mig glad och jag kommer känna mig stark – oavsett vad som händer runt omkring mig. Det är målbilden, snarare än att jag kämpar mig fram, trött och långt efter alla andra. Genom hela tävlingen ska jag verkligen bara fokusera på mig och mitt lag och tävla utifrån våra förutsättningar. Inte sucka uppgivet när någon rejsar om på cykeln över hala rötter och stenar. Snarare tänka att kan hon eller han så kan jag – utifrån den träning som jag har i ryggen. Paddlingen ska bli spännande. Paddla kajak kan jag men en kanadensare? Det är ju som ett slagskepp. Lillebror gav mig en crash course via sms i morse och nu ska jag försöka behålla inställningen att det här blir en rolig och äventyrlig dag oavsett hur snabba de andra lagen är! Vi har nämligen inte hyrt en av de extra snabba kanoterna heller men det är väl som bara att hugga i. Nånting har jag i alla fall och det är envishet, vilja och pannben.

Plötsligt har den där prologen utvecklats till en spännande utmaning där jag får sätta mig själv på prov!