Äntligen ute! Efter alldeles för många intervallpass på spinningcyklar eller ännu värre en crossatrainer var det äntligen dags att ta med sig stavarna och bege sig mot Hammarbybacken. Jag har längtat efter långpass och efter att träna utomhus. Utomhus är alltid bäst om jag får välja. Dessutom har jag ett stundande skidmararon på Svalbard att träna inför. I dag var det dessutom klarblått och solen strålade sitt allra finaste. Flera av mina favoriter är utomhussporter men också sommarsporter; beachvolley, kajak, cykling och så vidare. Cykelbanorna är redan sandade sedan några kalla morgnar och det är ingen hit med racer även om det skulle funka att cykla fortfarande. (Helt otroligt faktiskt). Med olika skador har jag varit ganska förvisad till gymmet vilket är okej en sen kväll efter jobbet men nu så!
Jag och
Ulrika värmde upp med grusvägen på baksidan även om den inte precis kändes som en uppvärmningsbacke i mina ögon... Sen travade vi ner på andra sidan bredvid liftspåret. Sen valde vi stigen upp under liften. Eller det var kanske jag som valde... Klart ambitiöst som vanligt. Det blev dagens jobbigaste backe som var både lerig och brant och aldrig ville ta slut. Det blev mer klättring än stavgång faktiskt vilket kanske inte var tanken. Vi travade ner på samma sida igen och gick upp på framsidan en gång till men bredvid liften. Det verkade vara den populäraste backen där det var mycket folk. Jag sprang i början och hängde sådär fint på stavarna och "låtsas-skidåkte" men det blev snabbt för brant för att springa. Det var fullt tillräckligt att gå upp. Det var en bra backe och vi körde den en gång till. Sen gick vi ner där vi kom upp första gången och så upp igen. Den backen var lite flackare och man kunde hålla ett högre tempo istället. Ulrika avslutade med poppisbacken och jag tog baksidan en gång till för att skona knäna. Dom där nedförsbackarna var inte snälla mot dem och jag fick lite dåligt samvete ett tag. Totalt sex stycken branta uppförsbackar blev det och pulsen bankade ofta på runt 90%. Sweet! Det ska bli väldigt spännande att se utvecklingen om jag fortsätter med det här vilket är tanken. Jag har ju mest cyklat och crosstrainat vilket ger bra kondition men att stavgå upp för en backe och faktiskt flytta benen framåt är en helt annan sak. Men som sagt, löpning inte min grej och det märktes att det inte fanns med i bagaget. En timma och tjugo minuter var vi hur som helst igång!
Uppe på toppen sista gången plockade jag fram min systemkamera ur ryggsäcken som jag släpat på hela tiden. (Att ha en tung väska på ryggen gör ganska stor skillnad). Bara för att upptäcka att det inte fanns något minneskort i. Vad glad man blir.
På vägen hem blev det Pucko och äggmackor på tunnelbanan (till alla andra resenärers stora glädje?) När jag kom hem somnade jag. I understället under en filt i soffan. Först efteråt duschade jag och lagade mat. Nu funderar jag på att sova lite till och sen väntar adventsfika hos
Sara och det ska bli så. himla. gott! Jag blir otroligt trött av det här mörkret. Otroligt.
