Pyramidintervaller i löpspåret

Jag har blivit van vid att köra intervaller på alla andra ställen än i löpspåret. På crosstrainer, i poolen eller på cykeln. Men på senare tid har mina knän verkligen börjat steppa upp mer och mer och under våren och sommaren har jag börjat springa backintervaller - de är ju så korta och därmed skonsammare än längre löppass. I dag hade jag en bra men intensiv jobbdag i ryggen med bara en halvtimmas lunch och jag ville verkligen ut i luften när dagen gick mot kväll. Kvällarna andas höst nu också och snart är det för mörkt för att vara ute och springa själv. Sagt och gjort - i dag skulle intervallerna springas och inget annat! Jag var extra taggad och sugen efter gårdagens missade träning också.

Jag valde att springa pyramidintervaller i Karlbergsparkens ganska kuperade terräng. Jag promenerade dit ner på knappa tio minuter och värmde sen upp drygt fem minuter.  Sen såg mina pyramider ut såhär: 1 minut + 2 minuter + 3 minuter + fyra minuter + 4 minuter + 3 minuter + 2 minuter + 1 minut.  Jag gick ut rätt hårt, kanske för hårt funderade jag och backade lite. I fyra minuter kan man ju verkligen inte springa lika fort som under en minut. Men när tiden blev kortare igen kunde jag ha ökat mer - insåg jag på slutet av min sista två-minutare. Därför fick sista intervallen också bli två minuter lång - och upp för hela långa backen hem innan nerjogg och promenad. Så fint!

Snart blir det kallare ute och nästa gång ska jag springa Marit Björgen-intervaller. 4X4 minuter. De är sköna och hemska!

Jag är jag och självklart måste jag blogga om min middag också innan jag säger godkväll. Det blev penatsoppa toppad med ägg och pumpafrön, två rivna morötter och en rostad macka med ost. Till efterrätt gjorde jag kokosvåfflor (Paleo-grej) med hallon på. Yum!

Runners high!

Wow! Det är det enda ord jag kan komma på för att beskriva gårdagens löptur. En löptur som var rätt spontan och som började med håll.

Turneringen vi skulle ha spelat var inställd och jag hade plötsligt en helt tom och oplanerad dag. Jag började med att spontanfika med Katten efter frukost och sen fick spontaniteten styra resten av dagen och bland annat blev det som sagt brödbak och ganska mycket läsning i solen på balkongen. Jag sov en två timmar lång power nap också. Faktiskt var jag riktigt trött hela dagen. Men efter min långa vilostund kände jag ändå att jag ville ut och röra på mig innan kvällens partaj och tänkte backintervaller. Men sen tänkte jag att jag ju kört rätt tuffa intervallpass på sistone och kanske bara skulle springa några kilometer som vanligt.

En ganska främmande tanke för mig som 1) aldrig har varit särskilt bra på att springa "långt" och som 2) har en ganska diger historia med knäproblem. Men jag snörde i alla fall på mig löparskorna och stack iväg. Några kilometer ska jag väl fixa tänkte jag. Redan under min raska promenad ner till Karlberg fick jag håll. Backintervallerna kanske inte bara degraderas till joggingtur utan till powerwalk funderade jag. Men det släppte och framme vid spåren satte jag av.

Strax innan hade jag tänkt på hur folk beskriver den där lätta känslan när de springer, att benen går av sig själva och så vidare. Så har nog aldrig jag känt. Brukar snarare känna mig som en framtung elefant. Men nu satte benen ändå av i ett annat tempo en vanligt. Jag bromsade lite och tänkte på höften och fotisättningen men benen ville öka på igen. Ja ja jag springer väl lite fortare då och plötsligt gjorde jag just det - sprang fort. Det var inte ens särskilt jobbigt. Planen var fem kilometer men eftersom jag skulle iväg på fest skulle jag eventuellt behöva gena på slutet.

Först efter 2,5 kilometer började jag känna av mitt nya tempo. Men ju jobbigare det blev desto lättare var det att ta i. Väldigt konstig känsla. Som jag började jaga tiden för att slippa gena. Uppför och nerför och när det var flackt. Sista kilometern skrek kroppen. Det här är inte något den är van vid. Intervaller ja och annan träning absolut men det här löpnötandet nej. Men nu var jag i fighting mood och bara skulle fram. Konstaterade med glädje att även om man måste träna grenspecifikt så har sommarens övriga träningstimmar också gett resultat. Och säkert backintervallerna. För vet ni...

Jag sprang 5 kilometer på 23 minuter. Kändes som att jag slagit världsrekord! Träningsendorfinerna och glädjen visste inga gränser. Jag typ galopperade hem och applåderade mig själv. Så kan en spontan löprunda som inleds med håll och elefanttankar sluta. Kom ihåg det!

Styrka, spänst och löpning

Tidigt ikväll sprang jag och Jens ett löppass som både skulle slipa på styrkan, spänsten och tekniken i våra löpsteg. Sådär en lagom tid efter lunch och finalen i banhoppning men innan middagen och damfinalen i beachvolley. Fortfarande semester med andra ord.

Passet hade jag hittat i Fitness Magazine och eftersom jag har en pojkvän som aldrig bangar en idé var han inte sen att dra på sig löparskorna. Passet bestod av tre delar: uppvärmningsövningar, styrkeövningar, löpförberedande övningar och själva löppasset. Totalt med nedvarvning och stretch tog det drygt en timma att köra. 70 min för oss för att vara exakt.

Den avslutande löpdelen bestod av 60 sek löpning X 10 med en minut mellan varje varv. Du ska springa så fort du orkar men kunna hålla samma jämna fart genom alla intervallerna. Eftersom det var första gången jag körde passet var det ganska svårt att uppskatta en bra hastighet. Jag tog det kanske lite onödigt lugnt mina fem första varv och valde att satsa lite extra på de fem sista - och det kändes! Nu såhär en stund efter middagen i soffan känner jag allra mest av passet i vrister och vader - med andra ord tog övningarna där de skulle. Kul!

Vi sprang förreseten längs med sjön och gjorde flera av övningarna på flytbryggan för extra stabilitetsträning. En ganska mulen och sval kväll men med underbar luft och känslan av svensk sommar som ändå dröjer sig kvar.

Gjorde dörrpoststretchen med Jens som dörrpost

Alftons väntade på verandan när vi kom hem

Backintervaller och bad

I helgen har vi varit ute på landet i Mariefred. Jag hade ju rastat mig själv i fredags innan vi åkte så ganska länge var jag nöjd med att ligga och läsa, fika, ta en tur på cykeln ner till sjön, sköta grillen och framför allt lösa korsord. Oj vad vi har löst korsord! Det känns som att jag har ett nytt stort intresse som det är svårt att slita sig ifrån. I dag innan hemfärd såg jag dock till att vi gjorde det.

Vi sprang en uppvärmningsrunda som följdes av totalt 15 backintervaller upp från sjön. Fem intervaller inleddes vardera med fem upphopp. Sen vilade vi en kort stund och gjorde samma sak en gång till. Sista varvet inledde jag med att springa och gjorde upphoppen på toppen av backen. Totalt 75 upphopp när vi var klara! Vi gjorde final i att kasta oss i Mälaren delvis med kläderna på. Jens dök i med shortsen och jag badade i korta löpartights på grund av minimala underkläder och barnfamiljer på stranden. Det blev en skön promenad hem med något slags våtvärmande omslag runt trötta ben. Det kändes fint i benen och det var gott att sleva i sig älggryta och kardemummabullar efteråt. Sommarträning at its best säger jag bara.

Nu är vi tillbaka i stan och tvättmaskinen går för fullt. Necessären ligger ouppackad. Imorn åker jag ut till landet igen och på onsdag kommer Jens efter - med två racercyklar på bilen. Bra dagar. Bra dagar.

Att slippa vara elitidrottare

Igår såg jag dokumentären Medaljens pris på Svt Play. Jag får hela tiden för mig att den heter Medaljens baksida dock, för det är väl så jag ser det. Det är ju inte precis någon nyhet att elitidrottare pressar sina kroppar till det yttersta och både tränar och tävlar med skador med allvarliga konsekvenser som följd. De tycker tydligen att det är värt det och jag förstår inte hur det kan vara värt det att förstöra sig själv för livet. Att misshandla sig själv på det sättet. Elitidrott har inget med friskvård, hälsa eller välbefinnande att göra. Just det verkar många ibland glömma bort när man pratar om träningsmängd och tiden för återhämtning. Klart jag kan träna X antal timmar eller X antal pass i veckan och bara vila X tid. Elitidrottare tränar ju X mycket osv. Det är bara det att det de gör är galenskap. Egentligen. Absolut inget som har med hälsa att göra i alla fall. Idrott, gemenskap, kanske tävla också, föreningsliv, hälsa, rörelse, utmaningar, ja. Elitidrott, nja.

På min egen agenda igår stod löpning och backintervaller. Jag löptränar inte så mycket på grund av mina knän men intervallträning är grymt för konditionen och löpning upplever jag som mest effektivt för att komma upp i puls. Alltså lägger jag då och då in backintervaller i träningsschemat. Eftersom det mest blivit styrka de senaste veckorna, förutom beachvolleyn och transportcyklandet tyckte jag att det var dags. Men efter ovan nämnda dokumentär var jag faktiskt inte jättepeppad över att gå ut och plåga mig själv. Men jag fick vända på det.

Till att börja med var jag rätt trött också, har varit trött i flera dagar och vet inte riktigt varför. Men löpning om något borde ju få en att vakna till liv så med raska steg satte jag av mot Karlberg. På plats lämnade jag vattenflaska och en bar bakom ett träd vid min favoritbacke innan jag värmde upp. På slutet ökade jag på stegen några gånger och allra sist sprang jag lagom fort upp för min utvalda backe vid det gamla stallet för att tala om för benen vad som väntade.

Sen sprang jag 5 intervaller upp för backen, varje intervall avslutade jag dessutom med fem upphopp. Sen vilade jag ett par minuter innan jag upprepade samma sak två gånger till. (Uppochhoppa har hittat på passet från början). Good lord! Det där hade jag inte gjort på en stund kan man säga... Jag vet knappt om jag kan säga att det var sönt, det var mest bara vidrigt och nåt jag ville bli klar med. Tanken på att Carolina Klüft sprang upp för en dubbelt så lång backe 23 gånger tycktes helt ofattbart. Och vidrigt. Jag skulle i alla fall få den där sköna känslan i kroppen efteråt. Får hon det?

Jag tuffade hemåt igen och konstaterade att jag kände av knät men att det var helt okej. Intervallerna hade nog inte gått jättefort men de hade fyllt sitt syfte. Nu var jag hungrig och jag visste att ett dukat bord väntade hemma. Medan jag gick riktigt njöt jag av att inte vara elitidrottare. Av att få springa mina intervaller ifred mellan träden utan att behöva tävla mot någon annan än mig själv, att kunna ha lite ont i knät och att kunna äta en supergodmiddag hemma*. Det är livet det.

*En avlagd friidrottare vittnade om hur han toppade formen några veckor innan träning. Han tränade stenhårt och åt en dl havregrynsgröt till frukost, tränade 2 h, åt en macka med ett ägg och sen till kvällen lite tonfisk. Han var ofta på gränsen till undernärd. Vettigt.

15 backintervaller på det

15 backintervaller dagen efter 10 mil cykel. Amen oh my God. Ungefär så kändes det. Igår kväll satt vi med bra kompisar på Mosebacke och drack öl. Det var lite småkyligt men strålande sol och sådär otroligt vackert som bara Stockholm kan vara. Vi satt insvepta i fleecefiltar och pratade om livets goda och kommande helgers beachvolleyturneringar med utsikt över hela stan. Det var svensk sommar helt enkelt. I förmiddags hasade jag mig upp för att utnyttja pangvädret som hade kommit tillbaka och för att äta brunch med mamma på bryggan. Det är ju hennes dag i dag. Det var hashtag bikini på hela bryggan, folk åt jordgubbar och jag övervägde att bada. Men 15 grader i vattnet, nä tack. På eftermiddagen flyttade jag över till Rålis och beachflickorna men efter att ha legat i ryggläge hela dagen och bara rest mig för att byta bikini typ tyckte jag att det var dags att göra något annat. Jag var räääätt seg.

Jag laddade med fiskpinnar och drog med mig Jens ut i löpspåret. Han är bra Jens. Han bangar aldrig en utmaning eller en ny idé. I dag var idéen att väcka kroppen och hjärnan med 15 snabba backintervaller. Vi värmde upp några varv i Karlberg och höll oss i skuggan under träden. Luften var ljuvlig! Efter några fartökningar laddade vi för första intervallen. Vi sprang 5 intervaller och avslutade varje intervall fem 5 upphopp innan vi joggade (hasade?) ner. Sen vilade vi 3 minuter och körde två varv till. Det var här nånstans jag kände att jag ju cyklade 10 mil igår (!) Jens sprang för säkerhets skull några intervaller extra eftersom han var snabbare än mig (amen faaaaan var min spontana kommentar när han sprang om mig första gången) för att som han uttryckte det "tiden skulle bli densamma". I like.

Vi avslutade med att stila i några plankor framför picnicätarna vid vattnet. Solen gassade, passerande löpare och cyklister var många, måsarna gapade. Livet var fint!

Löpning och storstadssafari

När förmiddagen hade dag blivit och dagen hade blivit eftermiddag gav jag upp. Jag var taggad till tänderna över att få sticka ut och cykla på min "nya" cykel men blåsigt, halvmulet och regnskurar lockade inte lika mycket. Det allra värsta när det regnar kan vara att sitta på en cykel. Istället skrotade jag runt hemma och fixade med lite allt möjligt i väntan på bättre väder. Plötsligt började solen glimta fram mellan molnen och jag hoppade i cykelbyxor, cykeltröja och "packade" cykeln med extra slang och vattenflaska. Men när jag var klar vräkte plötsligt regnet ner. Jag fortsatte med pysslandet hemma men bestämde mig till slut för att det fick bli löpning i dag istället. Jag var nöjd med pysslandet nu. En lagom tur i Karlberg utan allt för mycket mellanmjölkskänsla helst var tanken.

När löpargrejerna var på istället såg vädret åter igen riktigt fint ut. Jag hade dock bara varit ute i några minuter och precis hunnit börja lyssna på P3 dokumentär när nästa störtskur kom. Jag ställde mig under ett träd och suckade, tittade på några blöta promenadmänniskor som passerade och lyssnade på min dokumentär. Jag konstaterade lite besviket att förra våren bjöd på så mycket mer sol. Jag kom igång senare (det var ju en lång vinter...) men sen sa det bara pang och jag ställde inte in ett enda cykelpass på grund av regn. Kanske något enstaka. Nu är det ett galet pusslande med vädret varenda vecka.

Sen tuffade jag äntligen ner i Karlberg och skramlade faktiskt ihop hela 7 km. 1,5 km i tuff tuff-tempo, 1,5 km lite snabbare, 1,5 km tuff tuff, 1,5 km lite snabbare och sen 1,5 km hem i nån blandning av tuff tuff och längd i löpsteget.

Dagens höjdpunkt var rådjuret som plötsligt dök upp framför mig, till synes helt oberörd. Jag fick gå jättenära och fota! (Syns inte riktigt med mobilkamera hur nära jag var). Sverige ditt väder är schizofrent men Stockholm, du är en underbar stad!

Backintervaller på lunchen

Åh jag känner mig bra igång med min träningsvecka och har en så pigg och skön känsla i kroppen. Den där träääningskänslan ni vet. Efter beachträningen sent igår kväll var det härligt att hänga upp blöta och sandiga grejer på tork och packa ner nya träningsprylar till i dag. Ibland kan det där bara vara jobbigt. Det där eviga packandet och fixandet med träningskläder och matlådor. Jag kan sakna att bara behöva ha med mig en snygg handväska utan en endaste matlåda och få sätta på mig snygga men obekväma skor - men inte igår!

Dagens grej var backintervaller med Helen på lunchen. Vi värmde upp med några minuters löpning ut på Kastellholmen via Skeppsholmen och såg ut en lämplig backe. Vi tog en extra tur runt för att värma upp benen och testade backen en gång. Sen körde vi:

5 intervaller uppför backen (ca 50 meter lång och ganska brant men inte så där galet brant) + 5 upphopp högst upp. Gå/jogga ner efter varje intervall. 3 minuter vila och sen samma sak 2 gånger till. Det gav oss 15 explosiva och snabba intervaller och 75 upphopp! Mina gamla sprintben var väl inte lika snabba som när det begav sig men under sista vändan intervaller tyckte jag att de glimtade till här och där.

Backintervallerna lånade jag från Sofy!

Är det här det som kallas för runners high?

Vi var 30 personer och jag låg i tätklungan större delen av våra 75 minuter löpning. Ni kan gnugga er i ögonen men ni läste faktiskt rätt. Jag.sprang.först.

I ett svagt ögonblick hade jag anmält mig till 75 minuter Cross med Friskis & Svettis. Det är ett löpbetonat träningspass med inslag av styrketräning. Att det huvudsakligen skulle vara löpning verkade jag på något sätt ha ignorerat men det blev ganska klart för mig vad som komma skulle när jag och Jens satt i repan och lyssnade på genomgången av passet. Jag fick en lätt släng av ångest när jag insåg det här. Jag + löpning inte lika med sant ju.

Vi stack iväg och joggade ner mot Långholmen. Precis, det var löpning med en gång och givetvis på asfalt. Hur ska detta sluta tänkte jag och bad till mina knän. Men jag försökte tänka att jag känner ju dom nu, det blir inte värre än på ett visst sätt och det går att vila bort. Det här grejar vi. Bara inte benhinnorna lägger av istället (fick diagnosen kronisk benhinneinflammation när jag var 19 och sedan dess är dom väldigt känsliga, väldigt). Jag och Jens hamnade någonstans i mitten och efter en stund började det bli glapp till täten. "Kom igen nu vi springer ikapp tätklungan sa Jens", aka den vita Kenyanen ... Herregud tänkte jag  - är detta uppvärmningen? Vi kom i alla fall fram till en gräsmatta efter ett tag där vi fick sträcka ut muskler och leder innan vi sprang vidare. Jag konstaterade att tempot var klart högre än om jag joggar omkring själv i lämplig park (vilket jag typ aldrig gör längre på grund av knäna) men att folk inte såg allt för spänstiga ut ändå. Ja förutom täten förstås.

Det första styrkepasset fokuserade på coremuskulaturen och dessutom gjorde vi jag vet inte hur många armhävningar. Många i alla fall. Dags att springa vidare och plötsligt började jag springa om folk. Kändes väldigt märkligt men tävlingsmänniska som jag är blev jag peppad av att springa om ännu fler. Plötsligt ligger jag och Jens i täten och jag känner mig plötsligt som en löpare och undrar varifrån löparkonditionen, de starka knäna och klippet i benen kom från. Benen sprang av sig själva och ville bara vidare framåt. Jag hade klipp i benen i backarna och det kändes som att det här kan jag hålla på med ett tag.

Vi körde mer styrka, den här gången för rygg och biceps. Och så gjorde vi spänsthopp över bänkar och det mina kära vänner, det var minsann min paradgren. Jag blev förvånad själv över hur jag fullkomligt flög fram över bänkarna som en kanin, studs studs studs! Medan de andra i gruppen metodiskt hoppade en bänk i taget, stannade till, samlade ihop sig, hoppade igen. Vad gjorde min kropp? Men well, en beachspelare ska gärna kunna hoppa mycket förstås. Tre varv körde vi innan vi sprang vidare och nu väntade fartlek upp för backar. Lyckades inte hålla mig i absoluta täten men sprang i alla fall med de 10 första personerna. Och det var så obeskrivligt vackert! Solen blänkte över vattnet medan vi sicksackade fram över klipphällar. Bakom varje krön väntade något nytt väldigt vackert.

En sista styrkedel för triceps och core väntade innan det var dags för riktiga backintervaller. Jag fick flashbacks till mina dagar som friidrottare i USA men konstaterade snabbt att sprintformen som fanns då är long gone. Det var ändå kul och jag sprang för allt jag hade.

Sen väntade en längre nerlöpning, ja för det var ingen jogg direkt, bland annat upp för en lång, sugande backe. Jag sprang med så små steg jag kunde och hade bara som mål att inte gå. Till slut var jag uppe och efter en lite huttrig stretch vände vi tillbaka till Friskis. Men såatt - mitt första regelrätta löppass på flera år alltså och det gick ju rätt bra kan man säga! Och. Jag kände aldrig något i knäna. Varken under passet, efteråt eller i dag. Faktiskt är jag mest trött i axlarna i dag. Detta är HELT OTROLIGT. GALET.

Västerbon på vägen hem var ganska sugande på cykeln och jag lovade mig själv riktigt middag. Är annars svag för omeletter, pannkakor eller gröt på kvällarna men efter en halvtaskig lunch kände jag att jag behövde något annat så jag svängde förbi kolgrillen. Vad sägs om grillspett med lamm, klyftpotatis, tzatsiki och sallad på tomat, paprika, oliver och gurka?

När jag ändå var igång satte jag ihop en ny hatthylla, monterade ner den gamla och borrade upp den nya. Sådär.

Fick inga fotomöjligheter men kände mig i alla fall såhär!

Vill också ge en eloge till Friskis proffsiga engagemang. En ledare i täten och en längst bak. Alltid. Hela tiden. Believe me - jag har sprungit med många grupper som sagt sig ha det konceptet men den bak har alltid tröttnat, sprungit iväg och lämnat någon ensam. Denna någon har varit jag. Inte kul när man plötsligt är vilse i en okänd skog... Dessutom delade de ut löpskolningstips och hjälpte till under alla styrkemoment. Vill du springa med sällskap och inte känna någon press på tempo och vara rädd att bli lämnad sist - spring med Friskis! T ex sprang täten en extra krok en gång igår vilket gjorde att jag plötsligt sprang sist innan jag var ikapp täten igen. Stannade till för att fixa ett skosnöre och ledaren bakom väntade tills jag var klar. Bara en sån sak.

Morgonlöpning

Halv sex började min wake up light lysa svagt och pälsbollen vaknade till liv och började trampa runt. Snart var jag också vaken. Jag och Sara hade bestämt löpardejt 06:15 - någon gång när vi inte tänkte på att det hade blivit sommartid dagen innan. Alltså var det mörkt när jag klev upp men medan jag zippade på min frukostsmoothie vaknade solen också. Det var vackert.

Vi sprang en slinga i Karlberg och fick se både rådjur och ekorre. Och kaniner förstås. Vi kom fram till att vi båda gillade den urbana känslan som man får av att springa i en park i en stad. Eller heter det rural? Jag tror vi kom fram att lantlig miljö i en stad är rural och urban är tvärt om. Hur som helst var det en alldeles ljuuuuvlig start på dagen! Sara sprang i ett perfekt tempo, solen lyste och staden och parken var nyvaken. Jag kände mig pigg och lätt och knäna var det inga problem med. Fylld med massor av träningsendorfiner vände jag in på Friskis på hemvägen och gjorde tre set med chins och tre set med situps och en lång planka. Folk sneglade lite misstänksamt på min underställströja, pulsklocka och fötter utan skor. Tjugo över åtta hade jag cyklat till jobbet och endorfinerna fullkomligt bubblade. Alla andra verkade trötta och nyvakna och jag fick bubbla för mig själv. Åt dagens tredje frukost, eller i alla frukost två och en halv.

Sara skrev om morgonlöpning förra veckan och jag blev helt inspirerad och ville också springa. Jättekonstig grej eftersom jag egentligen aldrig springer längre. Mest på grund av mina knän men också för att jag inte är speciellt bra på att springa, i alla fall inte långt. På high school i USA var jag med i vårt track and field team och sprang 100 och 200 meter och laget gick till och med till state finals. Då tränade jag på att springa fort 6 dagar i veckan, fick benhinneinflammation så pass att jag fick hoppa på kryckor och en dag blödde jag näsblod i fem timmar. Men det var då det. Hemma igen sprang jag i skogen ibland och några millopp på somrarna (jag var aldrig snabb men inte pinsamt långsam heller) och sådär men sen var jag vid en viss ålder och mina knän var slut som artister. Det var kul att vara tillbaka lite i dag!

Sunday high

Blev strålande glad när jag vaknade före tuppen i morse. (Att det ens händer är nya grejer för mig som bara händer följt av en viss ålder). Jag hade enkelt kunna somna om men valde att inte göra det utan istället utnyttja söndagsmorgonen till en kombinerad powerwalk och myslöptur* innan brunchen senare i dag. Det blev förvisso 90 min styrka igår men i övrigt en stillsam dag och inget slår känslan av att vara utomhus och röra på sig. Luften andades vårvinter, bleka solstrålar letade sig fram, fåglarna kvittrade försiktig, vattnet låg stilla och jag var ensam. Jag gillar urbana områden med träd och kaniner på ena sidan vattnet och en knappt nyvaken storstad med sopbilar och croissanter på andra sidan. På min runda såg jag: kanin, hare, ekorre! Och ja hundar förstås. I öronen hade jag P1 morgon och deras program Kropp & Själ.

* Jag gillar idén med löpning och det känns som att alla träningsbloggare borde ha ett löpsteg i grunden. Precis som att alla dansare oavsett dansstil började med balett. Men med ett uselt knä har jag lagt löpningen på hyllan. Jag saknar det sällan men ibland slår suget till. Igår kväll var jag på paleoknytis hos Sofie med Sara och Karin och förutom att vi fikade en masse - utan sockerkomma - pratades bland annat om löparskor. Så jag var liksom tvungen i morse.

Springa tvärs över USA? #föreläsning

Keep on running! Under ett föredrag nu på torsdag berättar Björn Sunesson (brorsans bästa kompis pappa) om sina USA-löp. Björn har sprungit från öst- till västkust, syd till nord samt några fler sträckor. Han har sprungit ensam med sin babyjogger och har bloggat om alla sina äventyr under resans gång. Föreläsningen på torsdag kommer att handla mycket om de mentala aspekterna i ultralöpning och om att du inte är slut som löpare efter 50.

Björn skriver i sin blogg:  Torsdagen den 3 november jag att visa bilder och berätta om hur det är att springa tvärs över den amerikanska kontinenten. Det är Föreningen Brottby Gamla Idrottsvänner som bjudit in mig. Alla får komma, det är gratis och fika serveras till självkostnadspris. Ta chansen att ställa frågor!

Plats: Kvarnstugan i Brottby, Vallentuna
Tid: Klockan 19 torsdagen den 3 november

Kanske intervaller idag?

Springig

Jag har fortsatt semestertempot på Hasselö i Västerviks skärgård. Det har varit typisk svensk sommar med sol och lite stackmoln och sådär mellanvarmt. I förmiddags cyklade vi till Sladö och jag fotade ivrigt kor och hästar innan vi la oss på solvarma klippor. Väl hemma somnade jag med boken på gräsmattan och när jag vaknade till liv var huvudet sömnigt men kroppen rastlös. Molnen hopade sig och jag fick ett av mina löparryck.

Nästan 7km på mjuka stigar innan jag oväntat kom ut vid havet. Inte så bra lokalsinne. För ovanlighetens skull gick det bra att springa i dag. Bara vänsterknät kändes av litegrann. Och det jag fick hemska skavsår under fötterna! Men det är kul att springa i skogen.
Gick utfallsgång hem och i afton har vi smaskat i oss trerätters och merlovin. Blue Steel på tv med en påse godis.

Rätt bra så!

Not born to run

Fick ett infall tidigare i afton och gav mig ut på en löprunda. Det händer ytterst sällan. 1) Jag får ont av att springa 2) Jag är dålig på att springa 3) Jag tycker inte att det är kul att springa. De två sistnämnda kan möjligen hänga ihop. Som en överviktig elefant hasar jag mig fram i spåret. Det spelar ingen roll att jag föreställer mig själv vara en lätt, snabb och stark gasell. Mitt löpsteg måste vara urdåligt. Jag försöker springa på framfoten blaha blaha men fort går det inte. I ett 7-minuterstempo ligger jag i pulszoon fyra och bevisligen, av andra träningsformer att döma, har jag inte dålig kondis. Men nåt fel är det ju. Jag suger på att springa! Ändå ger jag mig ut ibland, ofta när det har regnat, och jag vill andas lite natur. Och när det gått så pass lång tid sen senaste rundan att jag glömt hur trist det är. Oftast lägger jag inte av för att jag är trött utan för att det är tråkigt.

I dag var det värre än vanligt. Båda knäna gjorde ont från start. Jag tänkte att de bli snart varma. I en liten sluttning nedför kändes hela vaden stel och skev. Det sträckte sig upp i min gamla bristning i baksida lår som jag fick i skidbacken i vintras. Jag praktiskt taget haltade/hasade fram och upprepade för mig själv att jag blir snart varm. Efter en stund värkte även ryggen och det fanns absolut ingen spänst i någon enda muskel.

Jag gav upp, genade till ICA och köpte jordgubbar och begav mig snabbast möjligt hemåt till soffan. Aj, aj, aj. Jag stapplade hem. Det kändes som att benet helt saknade knä. Svårt att böja på. Efter 20 minuters löpning! Varför skriver jag det här? Kanske finns nån mer stackare där ute som är riktigt kass på nånting, you're not alone! Visst känns det bra. Man är skitbra på andra saker istället och fortsättningsvis ska jag ägna mig åt dem. Det känns bara lite som att det ingår i att vara människa att kunna springa. Och tydligen dessutom barfota enligt de senaste (eller äldsta?) trenderna. I rest my case...

Har panikat ikväll över mina onda knän etc men med tanke på återhämtningen över natten efter 30 mil på cykel räknar jag med liknande prestation i natt. Panikar även lite över att bristningen i baksida lår verkar vara sämre igen?! Hur har det gått till? Det kanske är Vätterrundan trots allt men jag märkte absolut ingenting då. Den brukar gå bra att cykla med. Imorn ska jag och Katten just cykla. Jag hoppas på gasellkänsla igen och mindre smärtor så att jag kan andas ut. Bikramyoga på måndag alltså, utan att kunna böja ihop ena benet ordentligt. Får man komma ändå? Jag kan inte sitta i sån där yogapose. Jag blir utbölingen i skräddarställning.

Löpning är inte min gren hur som. Kan jag bara inse det nu?

Hoho kollar min egen tag "löpning". Löpning förekommer ca en gång per månad. I varje inlägg konstaterar jag att detta inte är något jag ska ägna mig åt. Vad är mitt problem? Dåligt minne?

Nypremiär i löpspåret

Ikväll efter jobbet stack jag ut och sprang. En perfekt avslutning på jobbveckan trots enbart några ängsliga plusgrader och ett fuktigt molntäcke som hängde tungt. Efteråt parkerar man inomhus med hemmet fullt av värmeljus och äter pannkakor och dricker mellanmjölk.

Jajjemen - jag har varit ute i löpspåret!

Jag sprang alltså, alla skador till trots och ett avlägset löpförbud. Min vad har blivit förbluffande mycket bättre sedan behandlingen av Linda på Hälsostyrkan i tisdags. Jag tuffade runt i Karlberg i ungefär 40 minuter enligt springa/gå-principen som jag senast läste om i Runners World. Tanken var att springa i fyra minuter och gå i en minut. Men det blev mycket mer löpning än så och istället blev det mest naturliga gångpauser för att kryssa fram över alla snö- och isfläckar som till min stora besvikelse fortfarande låg kvar på marken. Det var skönt att vara ute i luften och jag mötte inte en kotte (fredag, duggregn, kallt, snö på marken) men löpning är löpning. Det finns helt klart roligare saker att ägna sig åt i träningsväg. Men jag saknade inte crosstrainern som jag lika gärna kunde kalla rehaben.

10 min uppvärmning, 40 minuter löpning blandat med lite gång och en snittpuls på 70%. Tuff tuff.

Just nu önskar jag att jag hade en stor fet godispåse hemma. Är värdelös på att ha goda grejer hemma. Goda som i fika, godis, glass och sånt där. Det är liksom inget jag handlar. Är jäkligt less på att bara stirra in i pumpafrön och grovt knäckebröd när jag kollar in i skafferiet. Men jag har redan fikat bullar två gånger i dag på jobbet så det går ingen nöd på mig. Jag kan sitta med benen i kors igen och jag har banne mig varit ute och sprungit! Fantastiskt.

Vilken Garmin ska bli min baby?

Efter 40 armhävningar i förrgår och hängande och slängande i the monkey bar igår kväll (inte ett ölhak för apor utan ett chinsräcke för människor) har jag brutal träningsvärk. Sådär så att det gör ont att flytta tekoppen från ena sidan tangentbordet till den andra... Jag körde ju för ovanlighetens skull också en vända på löpbandet även om jag tycker att springer kör man utomhus. Därför har jag surfat efter Icebugs-dojjior och Garmin-klockor på morgonen och ett besök på Runners Store känns nära föreliggande.

Men vilken Garmin-klocka ska man välja? Jag har tittat på den här, en Forerunner 110, dam, mest för att den är grå och rosa... Färger jag gillar... Uhm...

Jag vet att ni är jättemånga som springer och tränar med pulsklockor. Men hur ska man välja rätt i djungeln av pulsklockor? Jag vill ha en pulsklocka som funkar bra i löpspåret och i sandlådan, som jag kan springa intervaller med och som kan tala om när vilopulsen är högre än vanligt. I övrigt behöver klockan egentligen inte vara så avancerad men man kanske alltid ska köpa en snäppet bättre klocka än man tror man behöver (som med löpskor, häst eller vad som helst!) eftersom man snabbt vill ha mer. GPS vore bra. Om man koppla den till en foot pod (eller vad man har?) så att den går att mäta kadens med på cykeln vore det allra bäst. Ja det är faktiskt ganska viktigt när jag tänker efter och klockan kanske inte kan vara så simple längre? Jag har väldigt smala handleder också. De har samma gener som mina vader så jag tror bara en damklocka funkar vilket nog begränsar utbudet.

Vilka klockor har ni och varför?

En kväll på gymmet

Ikväll var jag sugen på att svettas. Jag stod i ett par mentala startblock på jobbet redo att få komma iväg och bocka av kvällens to do's innan jag kunde ägna mig åt mitt träningspass. Enda problemet var att jag inte visste vad skulle träna riktigt. Jag var sugen på ett riktigt svettigt konditionspass men hade fått prioritera bort spinningpasset vilket jag ångrade heligt ungefär sju gånger på vägen hem. Bara för att jag absolut inte skulle hinna spinna var jag självklart extremt sugen på just spinning. Kondition var grejen och jag ville ha en gympaus. Sandlådan i Södertälje är inget ställe man sticker iväg till spontant, särskilt inte ensam. Och eftersom jag varken äger ett par ice bugs eller en Rottweiler var löpning på skridskobana i mörker inte ett alternativ heller. Jag bestämde mig för att testa gymmets löpband där det numera brukar vara gott om nyårslöften och det är onekligen en populär träningsform. Det var gott om folk även ikväll och jag fick börja i roddmaskinen.

Passet blev till slut:
10 minuter roddmaskin - går att få upp bra puls på den minsann!
15 minuter på löbandet - sprang intervaller eller snarare var det kanske fartlek. Springer för lite för att ha koll på lagom tempo och pulsklocka har jag inte heller. Det blev ungefär 2 snabba minuter och 30 sek vila = långsammare tempo. Detta efter att krampen i vaderna släppt och skavsåren under fötterna börjat dyka upp. Löpning ÄR inte min gren.
Chins, dips och pullups - Var modig när jag plockade på hjälpvikt och tog mindre än vanligt. Satan i gatan vad tungt det var. Kändes som att pulsen skenade och jag var övertygad om att en hjärtinfarkt var nära.
Knees to elbows.

Jag vet att "man ska" börja med styrkan och avsluta med konditionen men jag tror inte det spelar någon roll en gång. Planen var egentligen bara att springa men jag ledsnade på löpbandet och kunde inte hålla mig från apräcket.

Med facit i hand känns det att jag har gjort nåt om man säger så. Phew. Jag känner lika mycket i benen som efter djupa knäböj. Hur fort sprang jag egentligen? Ländryggen är trött som sjutton och behöver vila från marklyften jag kört mycket på sistone. Har till och med börjat känna av den i sanden vilket aldrig hänt förr. Vila innan den får vara med igen. Och så har jag skavsår. Under foten. Ärligt talat?

Nu omelett med kalkon och spenat i och rodelläge i soffan. Over and out!

Tänk om du kunde följa med ut och springa
på kvällarna och vakta matte i löpspåret...

Vinterlöpning

Blev så inspirerad av Ulrikas löpinlägg att jag också var tvungen att dra på mig löpmunderingen (något vinterjusterad) och mina löpdojor. Icebugs är tydligen vad man ska ha på fötterna såhär års men mina vanliga fick duga. Efter middag hos Ulrika igår kväll som jag somnade efter klockan 02:25 (!) såg jag i morse att Ulrika var på väg ut i löpspåret redan 09:30 så jag fick bråttom iväg när Idol-reprisen var till ända. På väg ut i snön påminde jag mig själv om att jag egentligen inte gillar löpning men ibland får jag mina ryck när jag tycker att det vore skönt och i dag var just ett sådant ryck! Det var lite moddigt ute eftersom temperaturen bara låg runt nollan. Jag halkade ner i Karlbergsparken och började springa. I parken var det mycket mer snö och det var ganska knepigt att ta sig fram. Det blev bra benjobb och lite extra fotarbete! Kom på halvvägs att jag inte sprungit sen benhinnorna la av men det gick fint. Blev en ganska kort runda innan jag vände hemåt igen. Jag var mest ute efter lite frisk luft och svett i pannan. 3 km löpning och 3 km snabb promenad.

Väl hemma kompletterade jag med lite rygg- och bålträning. PoWorkout visade vägen med programmen "stark rygg" och "elegant hållning" och dag två i första veckan av decemberutmaningen är avklarad just in time. 10 armhävningar på det och sen fick dagens träning duga. Man kan ju inte köra på crossfitnivå varenda dag,

På fötterna i dag hade jag kanske de skönaste strumporna jag har haft på mina fossingar! Jag tyckte inte de såg särskilt märkvärdiga ut när jag tog ut dem ur förpackningen men ack vad skenet kan bedra. Strumporna sitter som om de vore formsydda på foten och är hur mjuka och gossiga som helst. Dessutom andas de helt perfekt. Strumporna kom i ett paket från Craft. Mmm!

Jag har sprungit vilse

Benhinnorna gör ont nåt grymt, knät klagar och jag har sprungit vilse. Crap. Löpning paradgren not! Dags att plocka fram gpsen och hitta tillbaka till lunchen. Vad gjorde människan innan iPhone?