Uppdatering: OS och ridsport

Igår kväll ändrade SVT två gånger i tablån efter en massiv klagostorm från ridsportsverige. Nu ska hela paketet sändas i SVT i dag! Kunskapskanalen och SVT sänder från 11.20 tills det är slut vid 17-tiden. Håll tummarna! Sara Algotsson Ostholt ligger i delad ledning efter måndagens terrängritt. Även det svenska laget går bra, i lagtävlingen ligger laget trea!

SVT kommer även att sända dressyrens kür på SVT1 mellan 13:30 och 17:10 den 9:e augusti, hoppningens final den 8:e mellan klockan 15:45 och 17:00 också det på SVT1, samt hoppningens lagfinal på SVT1 mellan klockan 15:00 och 17:55 den 6:e augusti.

Alla som har bloggat, twittrat, retweetat, ringt och/eller klagat i andra kanaler kan känna sig riktigt nöjda!

OS och ridsport eller idrott och jämställdhet

Ridsport är en av Sveriges största idrotter men oavsett popularitet och svenska framgångar är och förblir mediernas bevakning sorgligt begränsad. Varför då?

Först lite fakta...

• Ridsport är en folkidrott med 500 000 aktiva ryttare och 1 000 000 personer med koppling till hästar.
• Ett exempel är Rolf-Göran Bengtssons jordskredsseger av det folkvalda Jerringpriset. Han utsågs därför till fanbärare i OS.
• SVT är allmännyttans television, alltså TV för folket.
• Gårdagens OS-magasin plus dagens utannonserade tv-sändningar i SVT är bland annat: simning, boxning, judo, fotboll, cykel, beachvolley, tennis, tyngdlyftning, basket och handboll. Flera idrotter till och med utan svenskt deltagande(!)
• Fälttävlan som är lika med ridsport har fem svenska deltagare, varav en just nu ligger tvåa (!) individuellt. Dressyrmomentet reds igår i OS i London.
• Gårdagens OS-magasin plus utannonserade tv-sändningar i SVT från fälttävlan (ridsport) var max en minut.
  
  Ovan framtaget och sammanställt av Caroline Markström

Varför ser det ut såhär? Fick inte ens debatten kring Jerring-priset SVT att förstå verkligheten vad gäller ridsport i media? Att vi är hundratusentals ridsportare som ständigt förbises, till förmån för många mycket "mindre" sportgrenar.  Varför räknas inte kvinnor (för de flesta som håller på med ridsport som amatörer är kvinnor) inte i lika hög utsträckning som män. När RGB vann Jerringpriset hävdade ju många att det var orättvist då det bara var "en massa tjejer som röstat". Halva befolkningen räknades inte - och gör det fortfarande inte.

Som för att ytterligare visa på ridsportens obetydelse har en glad amatör i ridsportssammanhang satts som radioreporter på just ridsport - Christian Ohlsson. Fråga vilken ryttare som helst om nivån på hans referat och intervjuer. Igår jämförde han Sara Algotssons häst med Pippi Långstrumps häst?! Och allt som oftast får vi höra att hästarna är fina och spänstiga och studsar fram, eller att de har fina röda rosetter i svansen. Kära värld. Om rapporteringen om andra större idrotter var lika hutlöst oprofessionell skulle det bli ramaskri. Jag skulle gärna vilja höra en kvinnlig reporter sitta och säga att hockeyspelarna har fina färger på hjälmarna och att de verkar duktiga på skridskor när de springer efter den där runda svarta saken på isen.

Linda Algotsson. Bilden kommer från Östran.

Som vanligt är jag rätt besviken.

Den här dagen alltså - wow!

Halv sju i morse vaknade jag av att solen lyste in och av pälsbollen som trampade runt. Strax efteråt ringde min klocka och jag klev upp. Jag vet inte vem som strålade mest, jag eller solen, när jag gick ut på balkongen med min morgonsmoothie och konstaterade att ja - det skulle bli en underbar dag.

En timma senare satt jag på cykeln på väg ut mot Färingsö, 3,6 mil från Kvarnberga gård vid Färentuna. Jag gissade att jag skulle vara ganska så ensam på turen ut men jag mötte faktiskt ett gäng andra entusiastiska cyklister och rullskidåkare. Vissa var på väg hem när klockan bara var halv nio och jag undrar verkligen när dom gick upp i morse.

Givetvis var det vackrare än vackrast med vädret som var i dag och hela Mälaröarna doftade av gräs och blommor. Jag kände mig som den värsta tjuren Ferdinand där jag susade fram över broar, längs med vatten, genom alléer och förbi kohagar. Jag tog det lugnt och cyklade i "promenadtempo" och en timma och trekvart senare rullade jag in framför stallet. Det var tyst förutom koltrastarna som sjöng och trampet av hovar i hagen. Innan mitt bilburna ridsällskap dök upp i form av mamma och hennes ridkompis hann jag byta om och äta pannkakor (vanliga med massor av smör och vetemjöl) med keso, hallon och mango. Sen dök dom upp en efter en, mamma, Peter, katten, hunden och så vidare.

Jag red på Osk, en dam med mycket egen vilja och attityd. Men det är alltid dom hästarna som är roligast om rätt ryttare sitter på. Osk hade klart bråttom i början men det var inte så mycket att jaga upp sig över och snabbt var vi överens. Jag håller på med tusen grejer, cykling, skidor, beach, yoga och så vidare. Men det är egentligen bara en grej jag känner att jag är sådär riktigt, riktigt bra på. Att rida. Eller på djur i största allmänhet. Jag fattar dom.

Turen vi tog gick genom skogen och över ängar och vi töltade på ganska bra och dundrade ömsom fram i galopp och ömsom skrittade vi på lång tygel och njöt av vädret. Vi stannade till halvvägs och lät hästarna ta en slurk vatten och tre timmar senare var vi tillbaka på stallbacken igen. Hästarna fick mat och blev ompysslade men själv var jag ju inte riktigt klar än.

Jag bytte tillbaka till cykelkläder och laddade för att cykla hem också. Den här gången tog jag en liten extra krok förbi Svartsjö så hemvägen blev drygt fyra mil. Dock med medvind vilket är den yttersta lyxen för en cyklist! Stannade en liten stund och åt en macka med messmör och drack en Pucko innan jag bestämde mig för att ge allt sista biten hem. En och halv timma totalt blev turen hem och jag njöt hela vägen. Igår sprang jag 7 km och knäna har inte känts av ett dugg. Idag har jag cyklat nästan 8 mil och ryggen känns inte av alls. Jag har ju nya inställningar nu! Och själen - hur mycket boost den har fått är svårt att mäta...

Alltså den här dagen! Och den är inte slut än...

Islandshästar i Funäsdalen

Jag tror jag skulle vara en ganska bra resereporter! Under mina dagar i Funäsdalen (det är andra gången jag är här - då bodde jag i Fjällnäs nu bor jag i Ljusnedal) har jag hunnit testa många backar och en del längdspår, flera fik och restauranger, några hotell, ett par olika spa, ett museum och olika butiker som säljer allt från skidkläder till inredning. Jag vill recensera allt och ska skriva en recap och min egen Funäsguide tillbaka i Stockholm! Medveten om att den bästa guiden säkert skrivs av en lokalinvånare eller någon som varit här 17 år på raken.

I morse stack vi iväg mot Ramundberget och halvvägs dit svängde vi av till Stall M. Vi gick över en hängbro till andra sidan fjällforsen där våra pigga troll väntade på oss. Stallet ägs av några riktiga Härjedalningar med härlig dialekt. Vi fick borsta och göra i ordning hästarna själva vilket jag uppskattar. Visst är det bekvämt att få allting serverat men jag tycker om att bekanta mig med hästen på marken först. Vi var bara fyra stycken ryttare och jag fick en "pigg häst med underbar tölt". Har tyvärr glömt hennes (isländska och kluriga) namn men det var verkligen en jätttefin islandshäst med mycket gång och bra motor. Roligt! Erik har bara ridit en gång förut och fick en modell lugnare men som ändå hängde på bra och han både töltade och galopperade. Fjället var förstås hur vackert som helst klädd i vit skrud och det ömsom snöade och ömsom sken sol. Jag var lite extra lycklig där jag gled fram mellan trädan till ljudet av hovarna som liksom tassade fram i snön. Jag rekommenderar absolut Stall M om du vill rida i Härjedalen. Pigga, fina och välskötta hästar.

Vi åt lunch på Villan (sa jag att jag gillade det stället?) och sen stack vi iväg till längdspåren. Min bröstmuskel känns fortfarande inte hundra men jag lånade ut mina skidor till Erik så att de fick komma ut ändå. Själv gick jag en lååång promenad mellan spåren istället (förvirrande skyltning dock och jag fattar inte färgsystemet alls - det är i alla fall inte som i pisten...) och det var snudd på lika härligt som att skida fram. Solen lyste mig i ögonen och värmde luften till runt nollan. Det är vårvinter i dag - en underbar årstid som bara finns i Norrland. Bör upplevas!

Det här är jag. Jag borde bo såhär och se ut såhär varenda dag - osminkad i varma kläder och med håret lite hur som helst.

Skönt att rulla sig när man är svettig!

Vårvinter!

Skidåkarben

Godmorgon! I dag ser mina ben ut såhär. Jag hade ett blåmärke (eller ja flera faktiskt) på benet redan när jag kom upp (jag får blåmärken löjligt lätt) men igår kanske en strumpa hade veckat sig i pjäxan eller nåt. Förmodligen är trycket som blir oavsett nog för att förstärka eventuella blånader. Det ser väldigt gulblått ut live ...  Dessutom är jag trött i vaderna och mör i höftböjarna.

Passar fint med lite andra aktiviteter i dag med andra ord - om några timmar ska vi nämligen sticka ut och rida islandshäst! Det ska bli underbart med varm hästmule och att tuffa fram genom skogen på hästryggen igen. Men det är några timmar kvar tills dess. Eftersom det bara är jag som är vaken väljer jag mellan att yoga lite, gå en promenad eller läsa. (Läser del två i Hungerspelen-triologin, fatta spännande!) Vad eftermiddagen bjuder på får vi se. Jag är sugen på att få massage, en rejäl sådan!

Räknas inte tjejer och kvinnor till "folket"?

Tycker alla ska gå in och läsa det här inlägget. Där finns länkar till andra bra inlägg.

Jerringpriset var inte rättvist menar många. Varför? För att man lyckats mobilisera unga hästfanatiker till att rösta istället för att det svenska folket fick igenom vad de faktiskt tyckte var en värdig vinnare typ.

"Menar de som säger att det här har gjort att Jerringpriset nu inte är folkets pris, att tjejer och kvinnor inte ingår i folket? Inte kan representera folket? Inte ens när vi är flest? Varför hörde vi då inget liknande om de säkert väldigt många killar och män som röstade på Zlatan Ibrahimovic det år han fick Jerringpriset? Ingen kan väl mena att killar och män med fotbollsintresse representerar svenska folket bättre än tjejer och kvinnor med hästintresse?

Jo, jag tror att det är just vad de menar."

Vissa tycker inte ens att ridning är en idrott. Jag tror aldrig de har ridit. Det behövs coremuskler och benstyrka för att segla över höga hinder i alla fall. Och svettransporterande material. 

Då

Nu

Min bästa vän

Cowgirl på riktigt

Läs mitt reportage i DN i dag om att jobba som cowgirl i Montana. Två uppslag fick vi plus att de har dragit vår bild över hela omslaget på resedelen. Jihaaa!

Det är nåt visst att se sitt eget namn i tidningen på något man skrivit. I mitt jobb skriver jag mycket åt andra. Det här har jag (och mamma!) skrivit och det är våra namn under och all cred till oss.

På världens bästa ställe en sån här dag

Pu

Puss på dig! Åt lunch i solen i bikini på balkongen. Yoghurt, kiwi, äpple, pumpafrön, gula russin och kokos. Sommarlunch. En stund senare är jag ute på landet. I stallet. Det är 20 grader varmt och solen värmer från en knallblå himmel. Framför mig har jag en varm och gosig häst och snart ska vi ut och göra skogen och fälten!

En kväll i ridhuset

Igår kväll red jag ett riktigt roligt dressyrpass på Zilvano. Martitha (som äger honom) kom ut och coachade oss en stund. Han är så snygg! Zilvano tävlar medelsvår dressyr och kan egentligen mycket mer än jag som är en gammal avlagd hoppryttare men vi har roligt ihop. Att han är världens mysigaste och gosigaste häst som gör att allting tar tusen gånger så lång tid skadar ju inte. Förutom att det blir sena kvällar i stallet. Igår kom jag hem strax innan halv elva, drog av mig alla ridkläder och slängde dem i sin korg innan jag klev in i duschen. Efteråt hade jag tänkt äta, det fanns renskav och potatis i en låda i kylen. Men tröttheten sköljde över mig. Så efter att ha släckt alla lampor 20 minuter efter hemkomst rasade jag ner i sängen utan att ens fundera på att läsa först (som jag alltid gör annars) och somnade som en stock. Rekord. Utan att ha ätit middag.* Det är lustigt att det är så många som tror att det inte är jobbigt att rida. Att åka runt på en häst är kanske ingen match men att rida. När vi stannade till och den här bilden togs sköljde svetten ner över mitt ansikte. Det rann inte droppar, det var en vägg av svett.

*Mina annars riktigt bra matvanor faller under all kritik mina dagar i stallet. Jag äter nåt mellis på jobbet innan men är oftast inte sugen på middag innan avfärd sen. Dessutom vill jag bara komma ut och iväg (eftersom det i alla fall tar hela kvällen där ute). Det resulterar ofta i Mac Donalds på vägen hem eller ICA:s egen pizza (som faktiskt är god!) som jag köper på Färingsö och värmer i ugnen medan jag duschar. Jag är oftast helt jäkla utsvulten. Igår åt jag "middag" på pressbyrån på vägen ut till stallet. Drickyoghurt, sesamkakor och banan. En dag i veckan spelar väl egentligen ingen roll men det kanske är tur att jag inte är i stallet oftare!

Du å jag Zilvano. Du å jag.

Det är som jag redan har varit inne på kaos i trafiken i stan just nu. Vägarbetena avlöser varandra på löpande band och om det är svårt att cykla ska man inte tala om hur det är att köra bil. I måndags satt jag i bilkö från Sankt Eriksplan till Fridhemsplan i drygt 30 min. En sträcka som normalt sett tar fem minuter, eller kanske tio i rusning. Jag var på väg ut till stallet och Färingsö och tänkte, är det här värt det? Att cykla hem från jobbet, äta och byta om, plocka upp bilen och sen börja en blodtrycksjöjande resa ut ur stan. Det var ingen idé att stressa just där och då men jag funderade på hur jag skulle lösa det framöver. Det stod helt stilla. Alla korsningar var blockerade och folk tutade irriterat och uppgivet. Inte ens cyklarna kunder komma emellan. Jag andades. Jag borde bo på landet tänkte jag. Fast det skulle egentligen bara vara ännu värre eftersom jag skulle få hålla på såhär varenda dag då hemska tanke. Att bo utanför stan om man jobbar i stan varje dag är inget alternativ. Drygt 60 minuter (!) senare var jag framme i stallet och det var en befrielse att kliva ut på ett tyst och stilla Färingsö.

Smällen från min bildörr åts upp av tystnaden och det luktade gräs. Inne i stallet stod hästarna och mumsade utom Zilvano som halvsov. Jag plockade ut honom direkt och satte på honom hans grejer. Jag ville hinna med solen och ljuset. Vi skrittade iväg upp mot skogen med siktet på fältet bakom. Jag andades in kall höstluft som luktade ett äpple. Jag högg ett från träden längs vägen att ha till Zilvano efteråt. Han var på sitt allra finaste humör och rörde sig med stora steg och stark rygg. Jag hade ingenting i handen när vi galopperade längs åkerkanten och just då ägde vi världen. Jag var ett med min häst. Han gjorde finfina galoppombyten i varje krok på åkern bara jag flyttade min vikt litegrann. Vilken otrolig häst! Han frustade nöjt och jag red in i skogen igen och ner till sjön. Drygt 60 minuters jobb blev det innan vi skrittade hem till stallet och äpplet i min ficka. Zilvano var svettig och fick duscha. Medan han torkade fixade jag mat och pysslade. Ute var det kyligt men i stallet varmt och ljust.

Om det är värt det? Gissa.

Zilvano och hösten

Luften i stallet på kvällarna börjar andas höst. Det är fuktigare ute och det ligger blöta, gula löv på marken. Första veckorna med Zilvano hade jag t-shirt på mig bara och en kollegetröja slängd i bilen. Solbrännan var påtaglig. Igår hade jag både långärmat, väst och jacka. Allt regnande i helgen hade förvandlat dammiga stigar till stråk av lera och vi klafsade fram genom skogen och ut i åkerkanten. Zilvano blev vaccinerad i slutet på förra veckan (därför flyttade vi på dressyren) och har vilat några dagar, det kändes! Han hade bra tryck i benen och bad om att få galoppera istället för att trava. Så då gjorde vi det. Trum, trum, trum längs med åkerkanten medan solen kikade fram genom regnmolnen. Jag log fånigt brett och andades in doften av häst och skog. Väl inne i stallet igen var det varmt och ljust och utanför la sig mörkret. Snart ser man nog stjärnorna också. På vägen hem svängde jag in på ICA vid Skå. Det måste vara Stockholms ridbyxtätaste ICA-butik. Hemma hos mig och pälsbollen var jag lite extra vardagslycklig. Jag har sådan tur med mina djur. De är alla riktiga personligheter och dom älskar att gosa! Hästarna och katterna. Är så glad jag har dom.

En kväll i stallet

Just nu är det hektiska dagar (och veckor och månader) på jobbet. Jag gillar det. Vi ligger i startgroparna för massor av spännande projekt och jag jobbar med ett helt fantastiskt team. Det ska bli väldigt roligt att börja arbeta med våra nya projekt! Ändå är det lite med andan i halsen jag balanserar livet i övrigt. Då är det underbart att en kväll efter en tokstressad jobbdag och punkterad cykel landa ute i stallet. Det är terapi för själen och man kommer hem som en annan människa!

Hemma hos Zilvano!

Dag två på Mälaröarna. Den här kvällen är jag i stallet hos "min" nya häst! Sol, ljummet och vindstilla med häst, jord och blåbär under naglarna. Oslagbart alla gånger.

 Snyggingen!

Taggat unna

 

I dag börjar första veckan med Zilvano. Dagen till ära travade jag (haha) iväg på lunchen och köpte nya ridbrallor, shortchaps och strumpor. Att jag redan äger en uppsjö ridkläder är oviktigt. Jag kom ut med en delvis ny garderob mycket glad. Vände in på Rönisch rea i hopp om att finna ett par shorts att bikramyoga i men icke. Och jag lyckades med bedriften att inte köpa något annat heller. Är ganska stolt. Men när man har planer på att återvända till Montana, shoppa i NY och bada i havet på Hawaii* är det enkelt att spara pengar. Förutom hästgrejerna då.

Jag är med häst igen!

Jag luktar svagt av söt och varm häst och lite grönsåpa. Jag är med häst igen. Ikväll hälsade jag på Maritha och hennes superfina Zilvano. Han är hennes egen uppfödning och tävlar MSV dressyr. En otroligt fin och go häst - och snygg! Och honom ska jag börja rida på. Hopptejejen som senast satt i en cowboysadel. Jag och Zilvano ska bli ett skitnsyggt dressyrekipage, ha roligt i skogen och med mig kommer han att få hoppa också! Ååhhh jag är lite extra lycklig ikväll! Fika med gamla goda vänner och så få sitta på en varm och fantastisk häst en kväll i juli. Precis som det brukade vara och som det ska vara!

Cowgirls in Montana

Jag och min häst Rawhide. Pigg kille med mycket energi "for the experienced rider". Aldrig suttit på en häst som kunde kliva fram i terrängen på samma sätt eller fara fram i full galopp för den delen. Det var bara att lita på Rawhide och köra. Och han kunde sitt jobb att driva kor bättre än mig. Vi har klättrat uppför och nerför berg, vadat genom floder och störtat fram över sommarängarna.

Driving cattle...

Team Penning. Mitt lag vann! Tre kossor av 20 ska vallas in i en specfik fålla för poäng. Icke enkelt!

Vårt hem i en vecka. Ostört och utan insyn med utsikt över Castle Mountains och Crazy Mountains.

Ranch Rodeo i Marindsdale

Finn ett fel på Rodeon

Driving cattle igen... Ser nästan proffsigt ut?

Jiihaa!

I dag åker jag hit.  Bonanza Creek Country Ranch i Montana, USA. Dit har jag velat åka och rida och flytta boskap mellan betesmarkerna sedan jag var 12 och såg Mannen som kunde tala med hästar. Montana verkar vara häpnadsväckande vackert. Och hästarna spelar en stor roll. Jag undrar vilken quarterhäst som kommer att bli min nästa vecka. På dagarna är det 30 grader och sol men på nätterna är det inte mer än 11 grader. Jag har stuvat ner bommulsklänningar och fleecetröjor och givetvis ridbyxor och solkräm. Montana ligger långt västerut precis under Kanada och landskapet präglas av berg, sjöar och stora slätter. Jag säger wow! Det är ett av mina favoritlandskap. Som ett super sized Hälsingland tänker jag.

Jag har laddat med hallon- och rabarbersmoothie (hallon och rabarberkesella) och checkar snart in (bokstavligen!) på Arlanda terminal 5. Först Amsterdam, sen Minneapolis (nästan tillbaka där jag bodde ett helt år!) och sen Bozeman, Montana imorgon bitti svensk tid.

Jag och världens finaste häst Robin Hood. Han var min och min bästa kompis i 15 år.

Hej dåååå!