Starka träningsminnen

Jag vet inte om det är mitt starkaste träningsminne, om det är mitt värsta eller mitt bästa men oavsett är det något jag minns - och är oerhört stolt över att jag genomförde. Vintern 2005 var jag med i uttagningen till Fjällräven Polar Race. Ett lag med två deltagare från varje land deltar och får varsitt hundspann och utrustning för att klara ca en vecka i Lapplands vildmark med med temperaturer neråt -40 grader på nätterna. Drygt 35 mil hundspann har lagen framför sig. Från Norska ishavet genom Lapplands orörda vildmark till målgång vid Jukasjärvi ishotell. Vilket lag från Sverige som skulle få delta beslutades genom stenhårda fysiska och mentala tester. Tusentals sökande hade blivit 10 tjejer och 10 killar från Sverige som skulle få göra slutprovet en helg i Stockholm. Jag var en av dem.

En lördag i februari kl 11:00 samlades vi på Kungsholmen i Stockholm för en promenad till Naturkompaniet på Kungsgatan. Instruktionerna vi hade fått i förväg var att klä er varmt för ett dygn utomhus, men inte för varmt, ni kommer att svettas också. Ta med vatten och ett extra underställ. Vad som mer skulle hända hade vi ingen aning om. På Naturkompaniet delades vi in i lag om fem personer. Ingen i laget fick lämnas efter, då skulle alla i laget diskas direkt. Så gör man inte på fjället. Med GPS i händerna joggade vi ner till Hagaparken i kängor och ryggsäckar (lyckligt) omedvetandes om vad som komma skulle. Under följande dygn genomförde vi massor av fysiska bravader på löpande band. Utan mat. Vi fick knappt någon mat på hela dygnet. Något jag i efterhand anser var direkt farligt. Vi:

• Orienterade i djup snö i Hagaparken på tid 
• Sprang  backintervaller i Haga också på tid. Alla i laget skulle springa upp samtidigt. Varje varv var tvungen att gå fortare än varvet innan. Annars fick vi börja om. Det visste vi inte första vändan. Ledarna stod bredvid och grillade korv.
• Vattnet i allas flaskor frös. Det var 21 minusgrader ute.
• Sprang från Hagaparken till Karlbergsparken och tänkte att nu kommer maten!
• I Pampas möttes vi istället av en isvak och hoppade i och simmade runt en flytbrygga i underställ och flytväst. Räddningstjänsten stod bredvid. Och tv-kamerorna rullade. Allting dokumenterades och vi fick mitt i ombyte ställa upp på intervjuer. Känns pressen typ.
• Efter simturen bytte vi om till torrt underställ och våra kläder utomhus i snön ståendes på en bit plast för att inte skada fötterna.
• Sen sprang vi vidare mot Karlbergsparken.
• Nu MÅSTE vi få mat!
• I Karlbergsparken nattorienterade vi i djupsnö.
• Efter detta fick vi ett äpple. Ledarna grillade hamburgare bredvid.
• Efteråt gjordes första gallringen.
• Vi som blev kvar sov i tält i Karlbergsparken i 26 minus. 
• Efter att ha sovit fyra timmar väcktes vi i mörkret och gav oss ut på löpning.
• Vi hade fortfarande inte ätit.
• När vi kom tillbaka fick vi träffa en hög med skällande Huskies.
• Sen sprang vi till Friskis på Kungsholmen.
• På Friskis hade vi ett KI-Box pass.
• Efteråt blev vi intervjuade av ett tv-team på engelska om vad vi tyckt om dygnet. 
• Klockan var 13 när helgen avslutades.

Jag hade kunnat skriva en jättelång racereport men jag tror att ovan ger en ganska bra känsla för att hur det är att vara utomhus ett dygn, mitt i vintern, prestera stenhårt fysiskt, inte sova och inte äta och inte veta vad som väntar härnäst. Bilderna från helgen är priceless. Ska rota fram några hemma och publicera här!
Dagen efter gick jag till gymmet och körde överkropp för jag tyckte att det var ju bara benen som jobbat i helgen. Det måste ha varit ett av mitt livs knäppaste beslut. På tisdagen fick jag feber och sen låg jag i sängen i två veckor med influensa.

Jag hade nog aldrig ställt upp om jag insett vad som krävdes. Jag var i bra form, jag har alltid varit fysiskt aktiv, sen jag var liten, men det där dygnet hade behövt en helt annan form av uppladdning än den jag hade med mig. Det var extremt tungt och slitsamt. Att jag kämpade vidare mot nästa del hela tiden berodde nog lika mycket på mina lagkamrater som på att jag trodde att nu får vi i alla fall mat. Och vem vill vara en quiter? Inte jag i alla fall. Jag kan vara extremt målmedveten. Det är också den här helgen jag ofta tänker på när jag då och då skriver att jag har en tendens att ge mig in på saker jag inte har en aning om vad de innebär. Det här inlägget kanske skapar mer förståelse för den kommentaren.

Jag gick inte vidare och vann hela grejen men det spelar inte så stor roll. Jag kunde knappt vara besviken efter en sån insats. Och vill man tävla kom jag ju i princip tvåa av tusentals sökande. Hur var det, det är inte målet utan resan dit som är det viktiga? Det här måste vara ett typexempel i sådana fall.

Sara och Ellas adventskalendrar ger inspiration till många olika blogginlägg - det här var ett. Jag har antecknat mentalt och väntar på tid och tillfällen att skriva ner dem så att andra också kan läsa.