Mentalt närvarande

Det är mörkt ute och vägen och snön susar förbi utanför fönstret. Jag sitter i baksätet och dricker blåbärssoppa. Jag är varm och lite trött. Allra mest är jag nöjd. Bruce Springsteen spelar från bilstereon och killarna sitter i framsätet och pratar, om vad hör jag inte. Jag kommer på mig själv med att vara väldigt lycklig just här och nu. Eller vänta, det rätta ordet kanske är nöjd? Och nöjd är en väldigt bra känsla. Alldeles nöjd med saker precis som dom är. Ibland tror jag vi lurar oss själva och gör saker onödigt svåra i den ständiga jakten på lycka. Vad är lycklig? Vad gör den där livslånga strävan efter lycka med oss som vi kanske inte vet vad det är ens? Jag tror ibland att vara nöjd är att vara lycklig. Tillfreds. Men så tror vi att det krävs mer för att vara lyckliga, att det krävs andra saker. Saker. Jag vet inte varför men den här nöjdheten är oerhört stark. The little things in life. Jag smakar på känslan. Just den här känslan jag egentligen inte riktigt kan beskriva, den infinner sig inte så ofta och därför blir den så speciell. Jag är lite rädd för att den ska försvinna när jag börjar iaktta den men det gör den inte. Den vilar lugnt i mig. Inget som har hänt känns så viktigt just nu och vad som ska hända i framtiden spelar inte så stor roll. Jag är bara här och nu. Mindfulness kallas det visst och ska jag vara ärlig är det ytterst sällan jag känner total närvaro och inte är någon annan stans än i nuet, om jag verkligen ska vara helt sann mot mig själv,  oförberett dessutom. Vet inte vad det beror på. Kanske att Brucan spelar så bra bra. De små sakerna.

Jag är hemma nu. Ligger i min soffa och dricker te. Det gäller att ta vara på de där ögonblicken som uppkom i bilen. Nu är jag som vanligt igen. Jag är nöjd och glad nu med men det är något annat den där närvaron som man inte bara kan beställa, i alla fall inte jag. Blir man lycklig av närvaro? Tror det. De där minuterna i bilen tidigare ikväll har i alla fall gett mig massor av mental kraft.