Anfallsträning #beachvolleyboll

HIT-passet byttes ut mot 90 minuters beachträning i sandlådan ikväll. Jag var lite inne på att ta vilodagen i dag istället eftersom det aldrig blev någon igår, men när erbjudandet kom om en träning för Rasmus hade jag inte lust att tacka nej. Träning i sandlådan verkade mycket mera lockande än en stillsam hemmakväll och Rasmus är en gryyyym tränare!

Ikväll tränade vi anfall. Hela träningen. Det var bra tempo och väldigt spelorienterat. Mycket roligare än att bara stå och nöta teknik. Nöta teknik är också bra och viktigt, men förutom att det är roligare att spela får man verkligen omsätta grejerna till praktiken direkt och med en gång få kvitto på vad som funkar och inte funkar. Söndagsträningarna är ofta ganska teknikiga och med lugnare tempo så det var kul att få köra på lite. Dock bidrog jag själv med en hopplöst medioker insats. Mina anstasssteg ville inte stämma. Inte inte inte. Jag höll på att bli t o k i g på mig själv. Sådär så att man börjar tycka synd om tränaren i stil med att förlåt, jag hör vad du säger och jag försöker verkligen, men jag vet att jag suger. Tur att han får betalt säg. Jag måste beundra Rasmus tålamod och förmåga att kunna ge beröm i alla fall. Men om jag tränade eller coachade någon skulle jag göra likadant. Fokusera på det som är bra mer än det som är dåligt. Det sa Pia Sundhage här om kvällen också! Så jag får väl lita på att min bollträff och att mitt armdrag har blivit bättre. Nu ska jag verkligen torrträna som en galning på de där ansatsstegen. Det kändes precis som att det var på väg att börja stämma när träningen var över. Gah.

Och nu är helgen och nästa veckas mat inte inhandlad och jag har inte bakat några nya goda muffins. Well, jag får göra det nån annan gång! Mellis efter träningen i dag blev banan och Snickers. Highlife!

Rasmus him self in action på planen. Bilden hittade jag i GBC:s nättidning Sandpappret!