Jaga livet ur musklerna eller se allt det vackra?

I dag var skogen klädd i vitt och silver. Trots att solen inte ville visa sig var det så fantastiskt vackert ute. Som ett sagolandskap. Tyst och alldeles vindstilla.

Först körde vi en timmas teknikträning med Frida som coach. Jag är henne evigt tacksam för alla bra tips! Vi åkte utan stavar, i nedförsbacke på ett ben och tränade framför allt mycket på stakning och stakning med frånskjut. Skojigt! Enligt proffset (Frida) har jag bra förutsättningar - stark mage och rygg och bra tajming i stakning och frånskjut. Nu ska jag bara få ännu mer kraft och klipp i steget!
När vi var klara vände jag ut en annan slinga i skogen och åkte en dryg timma. Jag tänkte växelvis på teknik och växelvis lät jag tankarna fara runt fritt. Plötsligt var längdåkning något väldigt medidativt, en skön känsla att bara glida fram. Svalbard skimaraton känns plötsligt inte så omöjligt. Men besviket konstaterar jag att det bara regnar i Stockholm. När ska jag träna? Jag vill träna!

I senaste numret av Utemagasinet (med längdspecial) läste jag en krönika om skidor då och nu. Om hur skidor blivit materialsport och plötsligt handlar mer om överkropp än om ben, om intervaller och pulszoner och gud vet allt. Idén med skidåkning har blivit att jaga livet ur muskler helt enkelt. Inte att få njuta och glida fram i en tyst och vacker skog. Åh jag håller med. Jag älskar att jaga livet ur mina muskler men idag fick allt det vackra huvudrollen.