Bikramyoga from hell

Dagens bikramklass var ingen walk in the park. Bikram är alltid fysiskt utmanande och ställer stora krav på uthållighet och koncentration. Även om rörlighet, styrka och kondition utmanas är det på det mentala det hänger. I dag yogade jag och Charlotta för Emma, en ny instruktör som skulle vara "jättebra". Minuterna innan när jag låg på min matta och laddade kändes det inte varmare än vanligt. Jag var dock inte superpeppad heller, vet inte varför och tänkte att jag kunde ju ta det lite lugnare i dag om inte kroppen peppade igång själv. Då skulle jag haka på. Det utgångsläget kombinerat med att vi höll varje position väldigt mycket längre på bekostnad av hälften så långa savasanas (vilostunder) gjorde dagens pass till ett rent helvete. Fy satan så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte hur varmt det var men jag är ganska säker på att Emma toppade temperaturen.




Blodet kokade i huvudet. Jag var övertygad om att det bubblade. Svetten forsade längs hela mig och min fläta på ryggen plaskade. Pulsen och hjärtat bankade som aldrig förr och jag var övertygad om att det när som helst skulle hoppa rakt ut genom min yogatopp. Vid en av de korta stunderna jag låg ner med huvudet på sidan hörde jag min egen puls dåna i örat. Ett bikrampass är 90 minuter. Det är det här jag menar med att det är på det mentala det hänger. Visst underlättar det om du är stark och har bra kondition (tack kroppen, du är fantastisk!) men det är huvudet som avgör ett sånt här pass, inte musklerna. Så tack huvudet för du gjorde det.

Jag tjatar ofta om att bikram inte är en tävling, att det inte handlar om prestation och att det är big no no att kika på grannen. Men i dag kände jag mig så värdelös. Framför mig stod Charlotta som introducerat mig till bikram och jag tänkte att hon måste ju undra över min utveckling. Fel tänk och det visste jag men jag orkade inte ta i och utmana mig i dag. Tyckte inte att det var värt det om jag kaskadkräktes på mina grannar så att säga. Inte ens mina paradövningar paraderade jag i. Eller jo jag stod djupt ner med böjda ben, på tå, med armarna rakt fram men så länge som vi stod brann mjölksyran i benen och den släppte inte i första taget heller.

Men vartefter passet gick insåg jag att det var tufft för alla. Jag hade inte ätit för dåligt, jag hade inte dålig vätskebalans, jag hade inte dålig dag. Det var helvetiskt jobbigt bara. Och med facit i hand var i dag verkligen en dag när jag fick utmana mig och ta i, ju! Ibland under passet undrade jag om det är såhär det känns att åka upp för en 9 km lång slalombacke.... Men om Hellner kunde det men sån stil kan jag bikramyoga!

Alla kom ut från salen helt utmattade och jag sjönk ihop i en blöt pöl bokstavlligen. Jag har nog aldrig satt mig på golvet förut utan brukar knalla runt. Jag drack detoxte (väldigt gott framför allt!) och åt apelsinklyftor. Efter dusch gick jag och Charlotta långsamt hem över bron till vår ö och summerade dagens yogapas.. Helt galet. Men nästa gång kanske det kommer att kännas som en walk in the park istället? Om jag inte väljer en av Emmas klasser...