Jag vet inte vad som hände. Sjävkänsla, yoga och spindlar.

När jag inte haft mitt bästa träningspass eller i det här fallet yogapass börjar jag gärna fundera på varför - särskilt i dag. Det var egentligen inget dåligt yogapass sett till min egen prestation (big no no ord i yoga jag vet..) utan mer omständigheterna runt omkring. Jag är generellt en person med både helt okej självförtroende och helt okej självkänsla. Men lite för ofta den senare tiden tycker jag den senare biten har varit svajig. Varför kan vi ju lämna därhän just ikväll men tål att funderas på nån annan gång... I dag har jag haft en sån där dag när det känts som att så fort jag öppnat munnen borde jag inte ha gjort det eller i alla fall sagt något annat. Om jag har lett borde jag ha varit allvarlig och tvärt om. Usch, jag vill verkligen inte vara sån och ser mig inte som en sån person. Det är som att man blir en decimeter kortare och kutryggig på samma gång.

I morse missade jag min morgonpromenad som jag äntligen skulle ha fått i solsken eftersom jag var på utflykt till Solna i morse och väl på jobbet pysslade jag med rätt trista grejer. Jag längtade till kvällen och min älskade yoga. Så gick tankarna. Varm och skön yoga, bra instruktör, världens bästa dusch, promenad hem och nån god middag.

Men av nån anledning är det redan ett gäng där när jag kommer på klockslaget som de öppnar inför kommande klass. Det finns inte heller några nycklar till skåpen, alla är upptagna. Det har liksom aldrig hänt och jag står lite rådvill och trampar i receptionen. Jag brukar komma i god tid och ha gott om tid att byta om och fixa och sen få min favoritplats. Jag hatar att stressa och yoga ska bara vara total lugn och ro för mig. Bestämmer mig för att gå och byta om ändå även om det känns fånigt att stå och vänta i en outfit som mest liknar bikini och med handväska på att få en nyckel... Det börjar bli kö till yogasalen och jag har fortfarande inte låst in mina saker. Hugger en tjej på väg ut och får hennes nyckel och hamnar sist i folkhopen. Den som är smart har redan listat ut att jag inte får "min" plats. Skåpet är skitlitet, det är kö till toan och jag är liksom off focus. Det är är bara att gilla läget och vi kör igång.

Passet i sig går faktiskt riktigt bra. Det inser jag särskilt nu när jag sitter hemma i soffan med levande ljus, uppackad, duschad och mätt. Jag kom längre i några nya positioner vilket jag inte alls var beredd på och värmen var inte störande på nåt sätt. Jag börjar snart låta som Charlotta som jämt vill ha varmare! Yogan gick bra. Och faktum är att jag hade en ganska bra plats. Men jag fick inte ihop tankarna som vandrade iväg. Och det har aldrig hänt. Och det känns nästan värre än att inte vara bendy som en liten asiatisk gymnast. Big fail. Ovanför i taket hovrade en spindel. Jag brydde mig inte men tänkte att andra kanske inte vill ha en spindel som publik. Jag sa till Saskia efteråt och det kändes hur töntigt som helst (en av alla gånger i dag jag tyckte jag öppnade munnen på fel ställe) när jag stod där och babblade om en spindel! Alla andra frågade om olika positioner och om andning. Jag var mest bekymrad över en spindel i taket. Lät det i alla fall som. Och så fick jag hete "Miss blue towel" i dag.

Ibland när de erfarna yogisarna, instuktörerna, säger att man inte ska jämföra sig med någon annan, att det inte handlar om att vara bra och vad man än gör så är det tillräckligt kanske för just mig osv -  då undrar jag om dom alltid faktiskt alltid tycker och tänker så. När alla står uppradade och vi bikramyogar måste de väl ändå reflektera över hur rörliga eller hur smidiga folk är, jämfört med de andra deltagarna eller med sig själva. De måste väl någon gång konstatera vem som har ett sexpack och vem som inte har det. De måste väl ha favoriter, folk de tycker lyssnar till instruktionerna eller som alltid kämpar lite mer än andra. Jag känner att det är i de sista bitarna jag har min chans. Jag försöker vara en utomordentlig elev och göra exakt så som de säger vid exakt rätt tillfälle. (På clinicen sa de att det är en viktig grej). Aldrig börja en position för tidigt eller lägga till saker innan vi kommit dit och aldrig gå ur en position innan man ska och inte vara för långsam ner i savasana. Jag dricker aldrig när det inte är meningen. Jag fipplar inte med håret. Och jag kämpar alltid hårt och hoppas att det syns. Apropå självkänsla ...!

Hur som helst kan man ju inte tappa både fokus och självkänsla för att man missade sin morgonpromenad och inte fick "sin" plats i yogasalen. Den här kvällen får jag ta med mig andra saker än just bikrampostioner. Kanske att "köra på" fast att dagen inte blir som planerat och särskilt inte kvällen. Det går att yoga ändå. Det här var ju bara många små i-landsproblem (jag tog inte ens upp hälften i det här ändå långa inlägget). Sådana som är bra att ha övat på när det faktiskt gäller.  Och den där spindeln var faktiskt bara av omtänksamhet mot fobiker. Vet ni vad jag fick för svar: you know what, I think it's dead actually. Ska man inte ta ner den då eller? Inte bara jag som sa lustiga saker ikväll kanske.

Tänk om jag hade så här korta ben. Vad lätt yoga skulle vara då. Måste ju avsluta med en kul bild i alla fall! Jag har faktiskt fått bekräftat att det är krångligare med långa ben. Jo tack. Vi har längre till golvet.