Träning när den är som bäst

Igår cyklade jag mitt bästa spinningpass på länge. Perfekt utvilad, lagom mätt, nya kläder, laddad, pigga ben och helt enkelt redo. Kommer i god tid till passet och kan välja min favoritcykel. Har god tid på mig att trampa igång – och framför allt, Adam Andreasson ska leda passet.

Adam är i mina ögon känd för sina fantastiska spinningpass och jag missar inte gärna hans måndagar. Han är precis sådär lagom peppande och inspirerande. Det är en fin balansgång och kan lika gärna bli för mycket eller för lite. Musiken är alltid perfekt uttänkt och tajmad och när är det viktigare med rätt musik än i ett spinningpass (jag tänker med förfäran på de gånger jag fått köra intervaller till Lars Winnerbäck). Adam tar oss genom passet medan vi trampar igång och vi vet vad som väntar. Jag gillar. Jag vill veta exakt hur länge vi ska göra vad och när och hur jag ska cykla.

10 minuter uppvärmning – 19 min block ett – 2 min återhämtning – 14 min block två. Nu kör vi!

Benen känns pigga när vi trampar iväg till David Guettas When Love Takes Over. Jag hittar snabbt en bra nivå på pulsen och vi börjar trampa uppför. Sen flackar det ut och vi kör intervaller. Jag cyklar stundvis 90% av max och känner med glädje att jag har mycket kvar i benen när det går uppför och långsammare igen och lägger på mer motstånd. När det planar ut nästa gång vrider jag på ytterligare och jag känner energin flöda. Jag är hur stark som helst.

När Adam tipsar vad vi kan göra för att få lite extra utmaning nappar jag direkt. Intervaller i trean istället för ettan.

Vid ett tillfälle börjar det bli för mycket mjölksyra men jag parerar bra och är snabbt tillbaka. När vi är framme vid den korta återhämtningen är jag fortfarande pigg och fortsätter trampa på bra och låter bara pulsen sjunka något – annars tar det tid att komma igång igen. Sen är det brant igen och jag har tyngsta motståndet hittills. Bestämmer mig för att nu är det dags att göra slut på det sista och fortsätter att vrida på regelbundet tills det bara är minuter kvar och dags för sista intervallen. Jag får slita och det rinner svett av mig men jag tror ändå jag nästan frambringar ett leende mitt i allt även om det nog mest liknar en grimas. När vi börjar sakta ner känner jag att där, precis där, gav jag mitt sista allt för den här timman. Jag har cyklat helt perfekt genom passet med stenkoll på puls, anding, mjölksyra och benmuskler och bara njuter.

Det är en fantastisk känsla att vara genomblött av svett, ha nått sin maxpuls, ha trampat ur det sista ur benen och samtidigt känna sig pigg, stark och full av energi. Det är träning när den är som bäst.

Adam – kan du inte göra mig lika grym i löpspåret nu också?

Så en för mig, trist sista rad. I dag känner jag av knät. Nu är det alltså problem även med spinning om jag börjar ta i. Det är värdelöst. Jag vill ha ett bra knä. Jag vägrar ge upp! Inlägg om kassa läkare och ortopeder kommer.