Morgonsimning!

Har landat på kontoret med te, ostmacka och fuktigt hår och fullkomligt strålar. Träning skapar verkligen fantastiska endorfiner som man kan leva mycket och länge på. Jag slutar aldrig att förundras. I morse dök jag ner i poolen och simmade intervaller. Efter uppvärmning körde jag intervaller 75 meter X 10. Jobbiga och bra! Pulsen bankade och axlarna brann av mjölksyra. Gårdagskvällens styrketräning kändes absolut av. Det var lugnt i simhallen, man spelade svag musik och det brann värmeljus här och där. Men under vattenytan forsade jag fram. Älskar den kontrasten. Avslutade med lite nedvarvning innan jag duschade och gled in i bastun och stretchade. Masserade fötter och vader och mådde så.himla.gott.

I vanliga fall hade jag självklart promenerat till badet längs ett nyvaket Norr Mälarstrand men den här morgonen tog jag bilen på grund av mina fötter. Mina hallux valgus växer just nu så att de knakar. Knöligt skelett på fötterna som växer, not so nice ... Nä här snackar vi smärta mina vänner (får återkomma till denna katastrof en annan gång). Bilen var därför dagens vardagslyx. Att jag dessutom skulle hämta mitt nya pass på Bergsgatan precis bredvid och älskar vatten (jag är född i fisken!) gjorde inte simningen mindre passande som träningsform i dag.

Jag var lite orolig att bara lugn motionssimning skulle vara okej när Kronobergsbadet har lugna morgnar på schemat men det fanns banor för både snabbsim och crawl! Två personer envisades dock med att crawla i snabbsimsbanan. Är det verkligen meningen? Och de var inga nybörjare som kanske var rädda för att vara i vägen i crawlbanan. Tvärt om simmade den ena tjejen ibland i mitten, mellan mig och den tredje tjejen när vi möttes. Hallå? Som tur var gick de upp efter typ 10 minuter och vi slapp dem. Törs man säga till nästa gång och hänvisa dem till crawlbanan?

Allra helst simmar jag förstås ute! Här har jag och mamma precis kommit upp ur Ulvsundasjön när vi triathlontränade. Strax efteråt hoppade vi upp på cyklarna.