Up and go

Jag hade inte tänkt skriva det här inlägget först. Inte för att jag försöker vara perfekt (det måste ni väl ha märkt...), i alla inte mer i bloggen än i livet i övrigt. Jag hade inte tänkt skriva det här inlägget för att jag tycker det är lite mycket skade-inlägg här inne och det är ganska trist att skriva och läsa om. Möjligtvis är det "intressant" om man har samma skada. Men så skrev Sara det här och jag tänkte att då skriver väl jag också. Och då är det här väl en sån blogg. En träningsblogg med skolios och knäskada. Det måste väl också funka. Jag funderar till och med på att ta med det i presentationen om mig själv. Det kan låta knäppt men det är ju bättre att acceptera fakta istället för att hela tiden försöka motarbeta sig själv. Stirra sanningen i vitögat istället för att bete sig som en struts. Samtidigt vill jag så fort ryggen är bättre köra på igen.

I alla fall. Beachträning i sandlådan i eftermiddags. Träningen skulle följas av seriespel (istället för tvärt om eftersom vi gått upp en division). Ingen blir väl förvånad när jag säger att vi tränade anfall. Vi fortsatte med ansatsen, stegen alltså och slipade sen lite extra på det sista steget. Här ska man vara explosiv och armarna måste upp snabbt. Så ett enda steg bara, upp med armarna och pang. Det kan låta enkelt. Det är inte enkelt. Up and go kallade någon övningen en gång och vi slet som små djur. Alla var ungefär lika missnöjda med sin insats och fick inte till det där riktiga klippet. Min skoliosrygg och effekterna av att ha en sned ryggrad började kännas efter 90 minuter av monotont rörelsemönster. Beach har alltid funkat bra med ryggen men en efter en hopar sig grejerna som min rygg inte längre gillar - också! Senast i morse tänkte jag att även om nu också spinning har hamnat på svarta listan trodde jag att jag kunde spela beach som vanligt. Jag har accepterat att jag aldrig kommer köra tunga marklyft och kan leva med det. Jag kan bespara ryggen mycket crossfit, det gör mig inget, och på racern behöver jag inte cykla lika långt och mycket (det är däremot trist!) Jag kan rida, bikramyoga och trodde jag, köra spinning och spela beach. De två sistnämnda går inte heller nåt vidare längre.  Jag har tränat en del i veckan och det har märkts.

Jag skippade träningens sista 20 minuter och det där mörka, blöta täcket av deppighet la sig över mig. Något seriespel blev det inte heller och vi lämnade WO.  Jag är livrädd för att hamna här igen och ville inte chansa. (Jag lyckades inte beskriva exakt hur hemskt det var inser när jag läser ikväll). Jag hade velat vara ute i dag. Ett fantastiskt höstväder har varit parkerat över Stockholm. Men nu var det sandlådedags med träning och match och man kan inte göra allt. Och så åker jag dit, missar solen och vädret och får istället en strejkande rygg. Det var också nåt jag inte hade tänkt skriva.

Efter varm dusch, massage och massor av liniment känns det lite bättre och de första minuterna med avslappnad rygg kände jag hur glädjen sipprade fram igen. Lyckligt. I veckan ska jag försöka boka om min kiropraktortid i november. Räta ut mig lite igen och låta musklerna vila. I veckan ska jag fundera vidare på det där med mål. I veckan ska jag lära mig inse fakta. Upp och hoppa med mig!