Sara bloggar om Hellners förmåga att ta ut sig. Medan jag läser konstaterar jag besviket att jag inte har den förmågan, att jag inte är en sån person. I alla fall kändes det inte så under gårdagens IntervallFlex. Under 30 minuters intervallträning vågar man ta i, och det gjorde jag. Jag tillhör knappast den kategorin av människor som "inte tycker om att bli svettig" eller som inte kan driva sig själva. Jag driver mig själv ganska hårt. Jag hör till den målmedvetna sorten och jag viker mig inte så lätt. Men om jag har det där lilla, lilla extra. Nä. Men så är jag ju inte elitidrottare heller och har ingen ambition att vara det heller. Inte som senior i alla fall (som junior är det nåt helt annat). Men det var bara trist att inse var jag drar gränsen för vad som är roligt. Jobbigt är roligt men inte hur jobbigt som helst.
Det är inte behagligt att vara alldeles nära sin maxpuls, det vet alla som testat. Det gör ont och det känns inte särskilt bra. Så kändes det under andra halvan av gårdagens (ynka!) 30 minuter. Jag var nära maxpuls, det gjorde ont och jag kan inte säga att jag gillade det. Jag tänkte i mitt stilla sinne att du dör absolut inte av det här. Det är nu, verkligen nu du ska köra fast att blodsmaken var nära. Men kroppen ville bara till en viss gräns. Den tyckte det var tillräckligt och jag kunde inte riktigt förmå den att ta i mer, eller så orkade den bara inte mer? Jag är övertygad om att jag såg ganska energisk ut på Friskis golv. Folk gör ju knappt armhävningar på tå! Jag tror snarare det handlar mer om det som sitter i huvudet, om känslan och insikten om sin egen förmåga. Det var inte direkt någon jag äger känsla igår förmiddag. Men jag körde mina intervaller efter bästa förmåga och flexdelen efteråt var fantastiskt bra. Jag gav inte upp, absolut inte. Men det såg jag andra som gjorde.
I övrigt var det roligt att vara tillbaka i stora salen på Friskis Kungsholmen. Jag har inte varit där på flera år men det var där jag började min Friskiskarriär. Nån gång i gymnasiet köpte jag mitt första Friskiskort och gick några gånger i veckan på medeljympa, the rest is history. Jag har vuxit upp i en aktiv familj, ridit och tävlat hela mitt liv, åkt skidor på vintern och cyklat, sprungit och paddlat på somrarna, allt under väldigt självklara och lustfyllda förhållanden. Men det var på Friskis jag för första gången började träna i ordets rätta bemärkelse och därför har jag en alldeles speciell förkärlek till det röda jympagolvet där det så småningom blev intensivjympa, skivstång (innan jag flyttade upp till gymmet vid sådär 22 års ålder), danspass och core. I dag skulle jag aldrig drömma om att gå på ett medeljympapass eller träna skivstång. Det ska vara tungt i gymmet, pulshöjande intervaller, crossfitträning eller timmar i sandlådan. Kraven har ökat i takt med benmusklerna. Cyklingen och löpningen har bakats ihop till triathlon- och multisporttävlingar men allt började på nåt sätt på Friskis.
Kanske har jag utvecklat lite pannben i alla fall med tanke på var jag är i dag jämfört med medeljympan?
3 kommentarer:
Jag tror du har mer pannben än du inser själv - det blir ju alltid så, oavsett vad det gäller, att man ser sin egen nivå som någon slags medel och kollar uppåt snarare än nedåt för jämförelser. Och det finns ju alltid någon som är värre (om du inte är typ Kalla då). Men jag förstår vad du menar. Jag har också svårt att driva mig själv över kanten, framförallt om jag tränar själv. Det är lättare i grupp liksom, där man lyfter varann.
Vi får väl ta och köra ihop och testa att pusha oss över den där smärtsamma men magiska gränsen..man får ju så mycket tillbaks!
Jag tror visst att du har pannben! Men det är ju inte alla dagar man är så inspirerad att ge allt. Plus att jag tror att vi båda bar rätt slitna redan före gårdagens pass..
Jo, man jämför med dom som är bättre än en själv. De andra märker man knappt ens, det är som att det inte räknas? Kanske har man mer pannben än man tror - det är väl svårt att kliva utanför boxen och se sig själv objektivt. Jag minns att Soheil sa att "dig kan man piska ganska mycket innan du protesterar". Hmm!
Och i går var det för som Ulrika skriver kanske inte min/vår piggaste muskeldag heller!
Skicka en kommentar