Löpning är som bekant inte min favoritgren. Mesta möjliga energi för minsta förflyttning framåt enligt mig. (Att jag dessutom har en meniskskada och allmän icketalang för denna konditionsform gör inte saken bättre). Tacka vet jag cykel. Det till trots hade jag en fantastisk löprunda igår kväll!
Med stundande multisporttävlingar och triathlonlopp är det bara att regelbundet ge sig ut i löpspåret. Det blir liksom enklare sen då. Jag har ganska nyligen slutat med Endomondo och springer istället med musik i öronen ungefär i det tempot jag vill. Jag håller koll på distansen genom att springa Karlbergsparkens uppmätta löpspår och på tiden genom hålla koll på vilken tid jag springer iväg. Verkligen skönt att springa utan statistik.
Igår hade det regnat hela eftermiddagen och lagom till att jag skulle ge mig ut hade det slutat och solen tittade fram, sådär lagom mycket så att jag såg den men slapp springa rakt under den. Stigarna var som nybäddade och luften fyll av syre. Karlbergskanalen låg spegelblank och det var en fantastiskt vacker kväll med båtarna som speglade sig i vattnet.
Efter en heldag i kajaken hade jag bra med träningsvärk - även i benen vilket helt enkelt tyder på en bra paddelteknik, kul! Tänkte att en löprunda säkert skulle vara skönt för mina stela ben. Första kilometern var just det, stel. Men vartefter släppte det och det kändes som att jag höll ett ganska bra tempo. En snabbkik på klockan efter två km avslöjade att jag hade rätt. Sen kom den spegelblanka sjön och jag sprang i ännu lite bättre tempo. Det kändes härligt att orka! Härligt att inte ha ont i knät. Härligt att vilja springa mer.
Efter fem km och 30 min ganska exakt var jag i "mål" men beslutade för mig att fortsätta springa hemåt. Vi talar nu om en lååång, seeeg uppförsbacke. Jag tuffade på en bra bit för att slutligen spurta allt jag kunde ungefär 200 meter (obs - brant uppför!). Ungefär halvvägs hem stannade benen, liksom av sig själva och jag var härligt slut och svettig. Benen var verkligen just det, slut. I sista nedförsbacken hem fick jag någon slags kramp i båda låren och blev lite nervös över att den gamla sträckningen skulle skita sig. Det var som en mix av kramp, sendrag och sträckning- i båda låren. Gick väldigt försiktigt i zickzack ner bredvid kaninerna som säkert trodde jag var en extremt ödmjuk människa. Stapplade slutligen in i hissen.
Efter varm dusch och blåbärssoppa jag var som en ny människa efteråt och benen bara härligt trötta!
2 kommentarer:
Kul att läsa om din löparupplevelse! För precis som du skriver är det inspirerande att läsa om andra icke-löpare som ändå springer och kan tycka att det är skönt. Att släppa statistiken tror jag är ett hett tips för oss som liksom aldrig blir så mkt snabbare. :-) Vem vet, kanske kan det till och med lossna när vi bara springer av lust utan tidshets?
Ja, jag tror verkligen att springa på känsla är grejen. Att lyssna på sig själv när man springer och anpassa därefter istället för att jaga sekunder på fel ställe. Bättre att öka farten när benen vill, eller när man hör en bra låt. Man får ju samma träning i slutändan men kanske bättre om man går på känsla. Iaf för "icke-löpare" som sagt.
Hehe exakt, jag kommer liksom alltid att springa i ungefär det här tempot oavsett, har jag insett :) Varför räkna under varje löpning då?
Skicka en kommentar