Ut i rätt spår igen

Nystart. Det är ett ord jag verkligen inte gillar. Det klingar negativt i mina öron för det låter som att man levt den mest miserabla tid dessförinnan. Och hurdå start? Starta livet? Igen? Livet pågår ju hela tiden (hur miserabelt den eventuellt än är ). Istället för att starta om handlar det väl om att komma på rätt spår igen - om man har tappat kursen. I augusti tappade jag kursen. Under AIM Challenge var jag den bästa versionen av mig själv och det kändes som att hela jag strålade efteråt. Det var tre veckor kvar till Stockholm Triathlon och kände mig vara på väg mot toppform. Sen blev jag sjuk och så gick det bara utför. (Notera att det har gått ca en vecka sedan den inträffade sjukdomen - Drama Queen speaking). Det känns som att jag inte har varit på bra humör på veckor och jag saknar min träning något helt otroligt. Hela min vardag, mina rutiner, mitt jag - är rubbat känns det som och jag släpar omkring på en håglöshet som gör mig galen. Varenda försök till träning har gjort att halsontet har kommit tillbaka. Nu är mitt humör nere på noll och jag behöver verkligen hitta ut på rätt spår igen.

Varför tycker du om att träna? På riktigt alltså. Svaret tycks till en början självklart. För att må bra, för att leva ett hälsosamt liv, för att orka mer, för att se bättre ut, för att klara av en tävling, ett lopp eller en annan prestation. Prestation. Det tror jag att det handlar väldigt mycket om för mig. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska i ordets rätta bemärkelse - däremot är jag väldigt bra på att tävla med mig själv. Eller mot mig själv. Jag är en prestationsmänniska. Jag gjorde ett persontypstest inför en jobbintervju en gång och fick svaret: Du mäter ditt värde i prestationer och anser dig aldrig vara mer än din senaste prestation. Jag inser hur negativt det låter och visst behöver sådana människor lära sig att må bra utan att prestera i allt. Däremot är jag fast övertygad om att man aldrig kan göra om någons personlighet. Man är den man är och sen kan man bara jobba utifrån det. Man kan bli den bästa versionen av sig själv men aldrig någon annan än den man är. Många tycker att en person som jag ska "lära sig att ta det lugnt". Det är som att man inte är normal om inte kan ligga en hel dag på en strand utan att göra någonting. Ska det föreställa avstressande? För mig känns det som att livet går förbi. Tricket är snarare att få göra saker, röra på sig, vara kreativ eller lära sig något nytt - utan att det ska vara en prestation. Men att behöva kunna ligga still i en solstol på Mallis tycker jag faktiskt inte är nödvändigt. Jag är mer avstressad efter en dag i skogen på min cykel. Enda gången jag kan ligga stilla i timmar och "göra ingenting" är när jag har en riktigt bra bok. Jag kan läsa en bok från första till sista sidan i ett sträck när jag har den tiden.

Jag tycker om att prestera i allt och vill ständigt förbättras och åstadkomma något- inte bara när det gäller träning. Men det är i träningen jag får allra mest utlopp för mitt prestations-jag. Där känner jag att det inte finns några gränser och där är det bara jag som bestämmer vad som ska hända. Träningen är mitt sätt att få utmana mig själv på mina egna villkor, att få göra "min grej". Då känner jag mig levande. I slutändan är det just det som får mig att må bra - mentalt.

Så när jag inte kan träna måste jag hitta något annat. Prestationsbehovet hänger ihop med effektivitetsbehovet jag har. Jag har svårt för att göra ingenting (jag vill cykla, springa, rida, simma, slå på bollar, åka skidor, paddla kajaker), jag mår dåligt av att göra ingenting. Det har resulterat i ungefär 100 olika hemmaprojekt den senaste veckan (förutom att jag har jobbat övertid varenda kväll och läst sjukt mycket böcker). Jag har sorterat nästan 4000 bilder i datorn, börjat göra fotoböcker av alltihop, bakat bröd, gjort egen müsli, beställt hyllor på IKEA, storstädat, planterat om blommor, beställt (ännu fler) böcker, skött om cykeln, städat i förrådet, sorterat pärmar och mappar med "viktiga papper" och putsat fönsterna. You name it. Nästan ingen gång har jag parkerat i soffan framför tv:n. Tanken har liksom aldrig slagit mig. Det går bra om jag har sällskap. Det verkar min hjärna räkna som kvalitetstid. Det finns hopp säg. Självklart kollar även jag på tv ibland. Efter en lång dag i skidbacken bangar jag inte kladdkaka och film. Men efter en hel dag på jobbet framför datorn finner jag inget nöje i att bara flytta till nästa skärm.

Efter att ha varit sjuk i en vecka (det känns som minst tre!) känns det som att jag börjar må dåligt på riktigt. Ingenting är kul, jag har inga kompisar, ingen tycker om mig och jag har ingenting att göra - och så vidare. (Absolut inte sant men man har ju bara sin egen verklighet att tillgå). Idag hade jag ledsnat på riktigt. Jag tog fram ett blankt A4-papper och skrev ur huvudet (tips - detta kan ni göra själva någon gång!).

Jag skrev ner i punktform allt jag tyckte var anledning till att mitt humör dalar. Det blev för mig fyra punkter varav den ena var träningen och de andra tre av mer privat karaktär så de får ni klara er utan. Efteråt skrev jag under varje punkt några rader om just den punkten där jag försökte vara ärlig mot mig själv och se vad det egentligen handlade om. Ärligt och konkret. Var precis så löjlig som du faktiskt känner dig. Och glöm inte, varje känsla handlar om ett behov.

Nästa steg var... tata... lösningen! Hur ska jag göra för att respektive punkt ska kännas bättre. Det behöver inte vara något konkret som direkt går att koppla till den punkten (även om det såklart är lysande om det går!) men det ska vara något socker som kompensation för allt salt. En av mina lösningar var: Ring, sms:a eller maila minst fem av mina bra kompisar och föreslå dag och tid då vi hittar på något kul. Vänner är bra grejer. Inom en timma hade jag följande inbokat under kommande veckor: Beachvolleyboll med middag och tjejhäng efteråt, brunch, benpass på gymmet, middag på stan, muffinsbak och frukost innan jobbet. Jag avslutade med att göra en väldigt liten sak men som innebär en väldigt stor och viktigt (och fantastisk!) sak för mig och en av mina äldsta vänner. En prestation större än AIM och traithlon tillsammans. Den kan ni suga vidare på... Det har jag levt på resten av kvällen!

Snart är jag frisk igen med en hög av roliga kompisplaner framför mig, tjusiga krukväxter och fina fotoalbum. Jag kommer kunna träna som vanligt igen och vara på väg vidare mot nya utmaningar. Målet för min triathlondebut är reviderat. Hur bra tid kan man göra med en grym träning men med två veckors vila som uppladdning. Hur mycket bättre kommer det gå nästa år?

Ikväll: Superladdad att fortsätta mitt härliga liv! Stort tack till mig själv!

Jag är på rätt spår!