Stockholm Triathlon 2010 - min triathlonpremiär!

Kul, jobbigt, spännande och till slut ett alldeles perfekt triathlonväder vid Sjöhistoriska museet i dag. Här kommer en resumé av dagen för er som vill läsa!

Bilder kommer senare. Jag väntar otåligt på att proffsfotograf pappa ska tanka in dem i datorn.

Igår kväll blev det pasta med oxfilé i tomat- och gräddsås och för säkerhetsskull en resorb på kvällskvisten. Ändå kände jag en begynnande huvudvärk precis när jag skulle sova. Jag trodde att den skulle ha gått över av sig själv nästa morgon efter en natt med mycket sömn men icke. Vaknade med samma huvudvärk i morse och började dagen med en ipren och en resorb. Sen blev det en frukostsmoothie deluxe. 2 dl havre- och råggryn, 1 ägg, en skopa wheyprotein, en banan, lagom mycket hallon, mjölk och yoghurt. Väskan var packad och klar och jag cyklade bort för att möta upp mamma och pappa. Mamma skulle tävla och pappa vara chaufför och fotograf. Inser att mina nya strumpor i vitt och grått med söta kaniner på, trodde jag, är fulla med kaniner som, hrm, sätter på varandra(!)

Cykelstället pappa skulle ha fixat fram hade tydligen inte gått att hitta (?) och plan B när jag kom fram var att rymma båda cyklarna i Volvo v70s bagageutrymme. Efter en del pyssel och en stressad Erika men cool-lugn pappa och medlande mamma var vi iväg. På väg ut på Norr mälarstrand möts vi av avspärrningar och förklaringen att det ska vara Stockholm Triathlon här i dag. Såklart! Vi får ta en annan väg och kommer till slut fram till Djurgården och Sjöhistoriska trots allt i god tid.

Vi går in med cyklarna och våra saker i växlingsområdet och jag lägger fram mina saker jag ska använda. Jag känner mig väl förberedd och det går snabbt att bli klar. Vi hinner småprata med de andra runt omkring oss och säga hej till några killkompisar som också ska vara med, Johan som spelar beach och Torkel, en tidigare kollega. Sen är det 30 min kvar till start och jag hinner gå på toa två gånger. Ålar i mig min våtdräkt och kämpar en sista gång med badmössan som sitter otroligt tight. Det är i princip omöjligt att få in min långa och tjocka man i den. Simglasögonen lyckas jag slita sönder när jag ska trä dem ovanpå allting men jag har simmat utan hela sommaren och det är ju varken klor eller salt i vattnet.

Nere vid starten får vi en snabb genomgång av sträckningen för simningen och sen radar vi upp oss på bryggan. Pappa har tagit sig längst fram för att fota och jag känner på vattnet. 16 grader är kallt. Jag hoppar i en minut innan start och det är omöjligt att inte grimasera. När startsignalen går är jag någonstans i mitten av startfältet och det känns genast inte kallt längre. Jag hittar snabbt ett bra flyt i simningen och en bra andning. Jag känner mig inte stressad och blir inte omsimmad av någon. Det känns som att vi har ett ganska jämnt tempo i min klunga. Längre fram blir det lite trängre och jag håller undan. Ångrar mig lite efteråt och när det blir trångt nästa gång ser jag till att hålla mig framme. Ökar på lite extra på slutet mest för att det börjar bli så jäkla segt att simma. Nu vill jag cykla!

Väl uppe ur vattnet är jag totalt vimmelkantig, en känsla jag känner igen från mina simträningar. Tydligen har det något att göra med det kalla vattnet i öronen som ställer till det för balanssinnet. Känns knappt som att jag kan gå rakt och fattar inte hur folk kan springa bredvid mig. Testar ändå att springa eftersom jag inte vill vara sämre än dom och det går faktiskt lättare än att gå. Vinglar in till min cykel och försöker andas lugnt för att få ner pulsen. Har hört innan att pulsen ofta är väldigt hög efter simningen och det stämmer verkligen. Tillsammans med en del adrenalin och lite överladdning klappar den på bra. Efter att ha fått av mig våtdräkten och bytt ut den mot en funktionströja, löparskor, hjälm och nummerlapp hänger jag på mig Camelbaken med Vitargo och lyfter ner cykeln och börjar springa mot skylten där det står Bike out. Är orolig att jag ska ha glömt något men funktionären vid utgången synar alla och när han inte säger något gissar jag att allt är okej.

Cyklar ganska snabbt om två personer och tänker att det här känns ju himla bra. Inte känns det kallt att cykla blöt heller som jag trodde. Bara fötterna är som isbitar. Det är kul att cykla genom Stockholm, min egen stad. Gatorna är avspärrade och det känns väldigt stämningsfullt på något sätt. Jag kan inte bestämma mig för om jag känner mig malplacerad som deltar i en tävling där gatorna måste spärras av eller om det bara är kul och jag känner mig lite speciell. Förmodligen en blandning. Trampar på men det känns inte som att jag håller det tempo jag vill. Det blåser motvind hela tiden men jag tänker att det är ju samma för alla. Efter Söder mälarstrand när jag ska upp på Västerbron känns det segt. Det är inte samma tempo i benen som det brukar vara men det är förstås inte så konstigt med tanke på simningen innan. Konstaterar att jag borde ha tränat mer växling mellan simning och cykel för att ha varit beredd på detta. Dricker regelbundet två, tre klunkar Vitargo och märkte efter tävlingens slut att jag faktiskt drack upp alltihop under cyklingen, en och en halv liter vätska, fast att det inte kändes som mycket då.

Tänker att andra milen ska gå bättre för det brukar den göra på träning men tempot känns ganska jämnt, liksom motvinden som inte ger sig. Känner av min gamla sträckning i lårmuskeln vid ett tillfälle men det släpper som tur är. Cyklar på allt jag förmår in mot växlingen där funktionerna ropar att man måste hoppa av och springa in. Det vet jag redan men förmodligen har många missat den detaljen.

Det känns konstigt att lämna cykeln och hjälmen i växlingsområdet, nästan som att jag har glömt något och jag känner mig tomhänt när jag springer iväg och vrider nummerlappen från ryggen till magen. Det är dock väldigt roligt för det är mycket folk nu och det är i växlingsområdet man verkligen känner tävlingsstämningen. Pappa lyckas dyka upp med kamera och teleobjektiv i alla växlingar och det är peppande i sig bara att ha en egen fotograf med grym kamera.

Ute på löparbanan är det redan mycket folk. Det är lite konstigt skyltat för hur långt man har sprungit och jag blir ett tag rädd för att jag har sprungit fel. Men hur skulle det ha gått till och efter en snabb kik omrking mig ser jag att alla ju springer åt samma håll så då måste det ju vara rätt. Sen kommer jag ihåg banan från kartan och känner mig lugnare. Benen känns otroligt pigga och jag fattar faktiskt ingenting. Känns superroligt och jag får ännu mer energi bara av det. Vågar ändå inte springa på för mycket vilket jag ångrar lite efteråt. Mitt i allt dyker Katten upp på inlines och med hejarrop. Ännu mer energi! Har dock ruggigt ont i högerfoten som hindrar mig från att öka tempot ytterligare. Har aldrig känt av foten tidigare. Störande men jag ignorerar så mycket jag kan.

Banan är väldigt lättlöpt och efter första varvet tänker jag att nu är det ju bara ett varv kvar och jag känner mig inte ens särskilt trött. Trött, det är förstås en defintionsfråga men jag var pigg med tanke på omständigheterna. Knät gör ont först efter fyra km. Ökar tempot den sista kilometern och springer in i ett härligt målområde och ett hav med folk. Pappa och Katten återfinns i målet och senare dyker övriga vänner samt kusinen upp. Mamma kommer i mål en bara en stund efter mig och vi skålar i Vitamine Well och proteindrink från Axa och alla tävlande får en tröja som det står "Triathlet" på ryggen. Efter ett tag säger vi hej då till Sjöhistoriska och cyklar ner på stan och äter lunch och efterrätt! Nu har familjen precis skålat i champagne om än ett väldigt litet glas för mig.

Mamma imponerade vill jag tillägga genom att komma på en fjärde(!)placering av 99 startande i löpningen. Mamma är 60 år och har Parkinson. Iron woman på den?

En fantastiskt dag är till ända och självförtroendet och självkänslan är sådär härligt boostad. Jag vill, jag kan och jag törs!

Sträcktider
Simning 750 m: 20:22 minuter
Cykling 2 mil: 46:25 minuter
Löpning 5 km: 25:49

Tiderna är jag därför helt klart nöjd med. Simningen var jag osäker på hur fort det skulle gå men hade gissat på mellan 20 och 25 minuter beroende på vatten. Jag ville cykla på 50 minuter, gärna 45, men beroende på trängsel etc kunde det kanske ta upp till 60 min var jag rädd för. Jag kände aldrig att jag kom igång ordentligt på cykeln, jag ville hela tiden cykla lite fortare men den totala tiden blev ändå bra, 24,12 km/h. Jag har på träning som snabbast cyklat 25 km/h men ofta inte snabbare än 22 km/h också. Löpningen är jag allra mest nöjd med eftersom jag räknade med att den skulle ta minst 30 minuter, minst! Kanske 35.

Jag har sedan juni cyklat ganska mycket men bara simmat några få gånger, mest för att testa distansen och heller inte sprungit särskilt mycket med tanke på mitt taskiga knä. Har tränat växlingar några gånger och kört ett minitriathlon en gång, halva distansen. Jag är från början ganska bra grundtränad med många timmar i sanden i ryggen, spinningpass och en del skidåkning.

Utrustning
Kortärmad våtdräkt från Clas Olsson (!) som jag fick låna. Passade inte optimalt, lite fört kort, lite för bred men det märktes inte i vattnet och det var grymt att slippa köpa en egen. Lite coolt att vara den enda utan hypad våtdräkt från Orca tyckte jag.
Scott Sportster P3. En hybrid/urban cykel med 28' hjul och skönt rull.
Löparskor från Adidas. Supernova Sequence. Toppensköna för mig med smala fötter och lågt fotvalv. Lätta men stabila.
Cykelbyxor utan vaddering (hade dem under våtdräkten) för 189:- på Intersport.
Funktionströja från Craft.
Underkläder från Nike och Rönish, strumpor från Canondale. Strumporna kan vara det skönaste jag haft på fötterna.

Nu blir det en kvällsmacka och soffan, at its best!