Svalbard å jag

Jag och vintern känner hatkärlek för varandra. Jag älskar snö och allt man kan göra i snön. Åka skidor utförs och på längden, köra hundspann, köra skoter, tolka efter hästen, åka skridskor, pimpla fisk, bada bastu, dricka varm choklad och så vidare. Men jag hatar att frysa.

I dag har jag frusit hela dagen. Hela. Jag frös på en skoter till Östkusten mellan halv tio och sex. Vi åt till och med lunch ute och vindpinades i en mjölkvit snöstorm. Eftersom jag frusit i åtta och en halv timma frös jag när jag duschade och när jag hade duschat klart och medan vi åt middag också. Men jag älskar Svalbard.

Det är svårt det där att älska en plats som man bara fryser på ska ni veta. Men det är lätt att älska en plats där solen skiner dygnet runt trots att det är vinter. Och det är lätt att älska en plats där jag åkte maraton på skidorna i lördags. Då frös jag banne mig inte i underställ och vindjacka. Svetten dröp i värsta vårsolen och det var både lä och sorbet i början. Och det är lätt att älska en plats med de här hundarna. På hundspannet dagen efter strålade jag av lycka. Jag var så lycklig och levande att jag nästan blev olycklig. Förstår ni vad jag menar? Det var sol igen och fem huskies drog min och Kattens släde med en arbetsglädje sällan skådad på ett kontor i Stockholm.

Svalbard - jag kommer saknar dig något för jävligt när jag kommer hem. Från första början kände jag mig tusen gånger mer hemma här än på någon gata i Stockholm. Det är en häftig känsla. Det är en känsla jag känner igen från ranchen i Montana i somras. Det är en känsla som kommer ta mig lite närmare dit jag vill. Det är lite hatlärlek att veta exakt vad man vill men inte riktigt hur.