Är det här det som kallas för runners high?

Vi var 30 personer och jag låg i tätklungan större delen av våra 75 minuter löpning. Ni kan gnugga er i ögonen men ni läste faktiskt rätt. Jag.sprang.först.

I ett svagt ögonblick hade jag anmält mig till 75 minuter Cross med Friskis & Svettis. Det är ett löpbetonat träningspass med inslag av styrketräning. Att det huvudsakligen skulle vara löpning verkade jag på något sätt ha ignorerat men det blev ganska klart för mig vad som komma skulle när jag och Jens satt i repan och lyssnade på genomgången av passet. Jag fick en lätt släng av ångest när jag insåg det här. Jag + löpning inte lika med sant ju.

Vi stack iväg och joggade ner mot Långholmen. Precis, det var löpning med en gång och givetvis på asfalt. Hur ska detta sluta tänkte jag och bad till mina knän. Men jag försökte tänka att jag känner ju dom nu, det blir inte värre än på ett visst sätt och det går att vila bort. Det här grejar vi. Bara inte benhinnorna lägger av istället (fick diagnosen kronisk benhinneinflammation när jag var 19 och sedan dess är dom väldigt känsliga, väldigt). Jag och Jens hamnade någonstans i mitten och efter en stund började det bli glapp till täten. "Kom igen nu vi springer ikapp tätklungan sa Jens", aka den vita Kenyanen ... Herregud tänkte jag  - är detta uppvärmningen? Vi kom i alla fall fram till en gräsmatta efter ett tag där vi fick sträcka ut muskler och leder innan vi sprang vidare. Jag konstaterade att tempot var klart högre än om jag joggar omkring själv i lämplig park (vilket jag typ aldrig gör längre på grund av knäna) men att folk inte såg allt för spänstiga ut ändå. Ja förutom täten förstås.

Det första styrkepasset fokuserade på coremuskulaturen och dessutom gjorde vi jag vet inte hur många armhävningar. Många i alla fall. Dags att springa vidare och plötsligt började jag springa om folk. Kändes väldigt märkligt men tävlingsmänniska som jag är blev jag peppad av att springa om ännu fler. Plötsligt ligger jag och Jens i täten och jag känner mig plötsligt som en löpare och undrar varifrån löparkonditionen, de starka knäna och klippet i benen kom från. Benen sprang av sig själva och ville bara vidare framåt. Jag hade klipp i benen i backarna och det kändes som att det här kan jag hålla på med ett tag.

Vi körde mer styrka, den här gången för rygg och biceps. Och så gjorde vi spänsthopp över bänkar och det mina kära vänner, det var minsann min paradgren. Jag blev förvånad själv över hur jag fullkomligt flög fram över bänkarna som en kanin, studs studs studs! Medan de andra i gruppen metodiskt hoppade en bänk i taget, stannade till, samlade ihop sig, hoppade igen. Vad gjorde min kropp? Men well, en beachspelare ska gärna kunna hoppa mycket förstås. Tre varv körde vi innan vi sprang vidare och nu väntade fartlek upp för backar. Lyckades inte hålla mig i absoluta täten men sprang i alla fall med de 10 första personerna. Och det var så obeskrivligt vackert! Solen blänkte över vattnet medan vi sicksackade fram över klipphällar. Bakom varje krön väntade något nytt väldigt vackert.

En sista styrkedel för triceps och core väntade innan det var dags för riktiga backintervaller. Jag fick flashbacks till mina dagar som friidrottare i USA men konstaterade snabbt att sprintformen som fanns då är long gone. Det var ändå kul och jag sprang för allt jag hade.

Sen väntade en längre nerlöpning, ja för det var ingen jogg direkt, bland annat upp för en lång, sugande backe. Jag sprang med så små steg jag kunde och hade bara som mål att inte gå. Till slut var jag uppe och efter en lite huttrig stretch vände vi tillbaka till Friskis. Men såatt - mitt första regelrätta löppass på flera år alltså och det gick ju rätt bra kan man säga! Och. Jag kände aldrig något i knäna. Varken under passet, efteråt eller i dag. Faktiskt är jag mest trött i axlarna i dag. Detta är HELT OTROLIGT. GALET.

Västerbon på vägen hem var ganska sugande på cykeln och jag lovade mig själv riktigt middag. Är annars svag för omeletter, pannkakor eller gröt på kvällarna men efter en halvtaskig lunch kände jag att jag behövde något annat så jag svängde förbi kolgrillen. Vad sägs om grillspett med lamm, klyftpotatis, tzatsiki och sallad på tomat, paprika, oliver och gurka?

När jag ändå var igång satte jag ihop en ny hatthylla, monterade ner den gamla och borrade upp den nya. Sådär.

Fick inga fotomöjligheter men kände mig i alla fall såhär!

Vill också ge en eloge till Friskis proffsiga engagemang. En ledare i täten och en längst bak. Alltid. Hela tiden. Believe me - jag har sprungit med många grupper som sagt sig ha det konceptet men den bak har alltid tröttnat, sprungit iväg och lämnat någon ensam. Denna någon har varit jag. Inte kul när man plötsligt är vilse i en okänd skog... Dessutom delade de ut löpskolningstips och hjälpte till under alla styrkemoment. Vill du springa med sällskap och inte känna någon press på tempo och vara rädd att bli lämnad sist - spring med Friskis! T ex sprang täten en extra krok en gång igår vilket gjorde att jag plötsligt sprang sist innan jag var ikapp täten igen. Stannade till för att fixa ett skosnöre och ledaren bakom väntade tills jag var klar. Bara en sån sak.