På lördag åker jag Svalbard Skimarathon

Känns som att jag kommer vara low hanging fruit för den här nallen på lördag ...

I fredags skakade jag och Katten hand på att åka loppet tillsammans. Katten hade velat fram och tillbaka och ett tag var även jag osäker på om jag verkligen ville göra det här.* I alla fall inte utan henne! Men i fredags taggade och peppade vi alltså över några glas vin. Vi bestämde oss för att åka tillsammans som i att ta våra systemkameror i ryggsäckarna och stanna och fota så ofta som vi vill, vänta på den andre så fort någon är trött, fika ofta och gå i nedförsbackarna om någon vill det. Tillsammans. Ingen prestige. Men igår morse fick jag sms:et jag var rädd för - Kattens förkylning är tillbaka och loppet är väldigt hotat. Jag är alltså on my own i detta äventyr och ska mest sannolikt skida fram genom marängerna (som någon beskrev landskapet som) utan min Katt. Det känns ärligt talat sådär. Nu är det tydligen fler i gruppen som tänker ta det lugnt och vänta på varandra men jag har inte lust att begära att de ska vänta på mig också. Jag vet att jag och Katta är ungefär lika talanglösa på längdskidor och jag vet att de andra är bättre på att åka. Det senaste dygnet har jag med andra ord fått börja tagga och peppa ännu en gång.

Känslan av glädje och "det här blir faktiskt kul ju" har jag inte riktigt hittat tillbaka till och jag kommer nog inte att göra det på samma sätt heller. Däremot har jag bestämt mig för (ännu en gång - nu i nytt format) att komma runt och åka det där #"%&/% loppet även om jag får göra det ensam. Jag får skämmas i nedförsbackarna utan vapendragare och jag tänker banne mig släpa med mig systemkameran! Vädret ser sådär ut men några eventuella Kodak moments ska icke missas. Förhoppningsvis kommer jag tycka att det är ganska coolt om än grisjobbigt och efteråt kommer jag att vara oerhört stolt! Och så har jag ju saknat tuff träning på senare tid. Det kommer jag garanterat att få på lördag. För att förtydliga: Jag är inte rädd för att jag inte ska orka, jag litar på min form, men jag har ju för sjutton ingen teknik!

Just nu är jag bara glad om min roomie kommer med till Svalbard alls. Vi ska trots allt göra en heldagsutflykt på egen hand också så lappsjukekänslan kan ju bli väl påtaglig utan hennes sällskap annars. Som tur är följer ju även Ulrika med och en annan hög med människor så jag får i alla fall frukost- och middagssällskap bland marränger och isbjörnar! Vi har även en gemensam hundspannstur inbokad så har jag inte blivit uppäten innan måndagen så ser jag väldigt mycket fram emot den!

Har gjort någon slags preliminär packlista i alla fall, kollat att jag har de prylar jag behöver ha med mig och siktar på att höja peppkänslan rejält kommande dygn. Jag menar - jag ska trots allt till S v a l b a r d. Så coolt.

*Är ingen vass längdskidåkare och har inte haft möjlighet att träna som förväntat i vinter och jag vill gärna att loppet ska vara i alla fall delvis njutbart!