Att slippa vara elitidrottare

Igår såg jag dokumentären Medaljens pris på Svt Play. Jag får hela tiden för mig att den heter Medaljens baksida dock, för det är väl så jag ser det. Det är ju inte precis någon nyhet att elitidrottare pressar sina kroppar till det yttersta och både tränar och tävlar med skador med allvarliga konsekvenser som följd. De tycker tydligen att det är värt det och jag förstår inte hur det kan vara värt det att förstöra sig själv för livet. Att misshandla sig själv på det sättet. Elitidrott har inget med friskvård, hälsa eller välbefinnande att göra. Just det verkar många ibland glömma bort när man pratar om träningsmängd och tiden för återhämtning. Klart jag kan träna X antal timmar eller X antal pass i veckan och bara vila X tid. Elitidrottare tränar ju X mycket osv. Det är bara det att det de gör är galenskap. Egentligen. Absolut inget som har med hälsa att göra i alla fall. Idrott, gemenskap, kanske tävla också, föreningsliv, hälsa, rörelse, utmaningar, ja. Elitidrott, nja.

På min egen agenda igår stod löpning och backintervaller. Jag löptränar inte så mycket på grund av mina knän men intervallträning är grymt för konditionen och löpning upplever jag som mest effektivt för att komma upp i puls. Alltså lägger jag då och då in backintervaller i träningsschemat. Eftersom det mest blivit styrka de senaste veckorna, förutom beachvolleyn och transportcyklandet tyckte jag att det var dags. Men efter ovan nämnda dokumentär var jag faktiskt inte jättepeppad över att gå ut och plåga mig själv. Men jag fick vända på det.

Till att börja med var jag rätt trött också, har varit trött i flera dagar och vet inte riktigt varför. Men löpning om något borde ju få en att vakna till liv så med raska steg satte jag av mot Karlberg. På plats lämnade jag vattenflaska och en bar bakom ett träd vid min favoritbacke innan jag värmde upp. På slutet ökade jag på stegen några gånger och allra sist sprang jag lagom fort upp för min utvalda backe vid det gamla stallet för att tala om för benen vad som väntade.

Sen sprang jag 5 intervaller upp för backen, varje intervall avslutade jag dessutom med fem upphopp. Sen vilade jag ett par minuter innan jag upprepade samma sak två gånger till. (Uppochhoppa har hittat på passet från början). Good lord! Det där hade jag inte gjort på en stund kan man säga... Jag vet knappt om jag kan säga att det var sönt, det var mest bara vidrigt och nåt jag ville bli klar med. Tanken på att Carolina Klüft sprang upp för en dubbelt så lång backe 23 gånger tycktes helt ofattbart. Och vidrigt. Jag skulle i alla fall få den där sköna känslan i kroppen efteråt. Får hon det?

Jag tuffade hemåt igen och konstaterade att jag kände av knät men att det var helt okej. Intervallerna hade nog inte gått jättefort men de hade fyllt sitt syfte. Nu var jag hungrig och jag visste att ett dukat bord väntade hemma. Medan jag gick riktigt njöt jag av att inte vara elitidrottare. Av att få springa mina intervaller ifred mellan träden utan att behöva tävla mot någon annan än mig själv, att kunna ha lite ont i knät och att kunna äta en supergodmiddag hemma*. Det är livet det.

*En avlagd friidrottare vittnade om hur han toppade formen några veckor innan träning. Han tränade stenhårt och åt en dl havregrynsgröt till frukost, tränade 2 h, åt en macka med ett ägg och sen till kvällen lite tonfisk. Han var ofta på gränsen till undernärd. Vettigt.