Det här med målbild och synen på sig själv

Det här med visualisera sig själv göra saker på ett visst sätt. Det var något jag låg och tänkte på en stund i natt.

Jag och Jens är anmälda till RAID på lördag, en multisporttävling med löpning, mountainbike, kanot och orientering. Idealtiden enligt arrangörerna är tre timmar. Detaljerad information om bansträckningen dök upp i helgen och jag har såklart gått och funderat på utförande, utmaningar, packning, mat och annat. Jag ser inte mig själv som en ”riktig multisportare”. Jag är inte särskilt bra i någon av grenarna (särskilt inte i orientering…) men tycker att det är kul att vara utomhus och att kombinera olika moment. Och så är det kul att göra sakerna i lag och med Jens. Jag har räknat med att vi hamnar max någonstans i mitten av resultatlistan, om ens det. Jag menar, jag kan till att börja med alltså över huvud taget inte orientera (det hänger på Jens) och vi har ju knappast tränat inför loppet eftersom vi anmälde oss bara två veckor i förväg. Jag äger ingen mountainbike utan ska hyra en. Allt det här ä helt okej för mig men så började jag kolla banan.

Tävlingen börjar med en prolog med 3,5 km löpning. Liksom för att sprida ut startfältet inför de riktiga momenten. Det står att man ska ta det lugnt och visa hänsyn. Men ingen kommer ju att ta det lugnt. Alla vill vara först. Jag har sprungit, cyklat och åkt (skidor) lopp förut. Det kommer bli spurt i 3,5 km och jag (och därmed även Jens som egentligen är en vit kenyan) kommer att hamna långt efter redan från start. Löpning är ju inte min gren. Om man i alla fall hade fått börja med cykling eller paddling. Det kändes bara sååå deppigt!

Men så i natt tänkte jag att den här synen och den här inställningen kan jag inte starta ett lopp med så nu har jag börjat tänka om. Jag är fortfarande ingen utpräglad multisportare, men, jag kommer ha roligt ändå. När starten går kommer ett stort gäng förmodligen att rusa iväg men jag kommer att starta i det tempot som jag tycker är bekvämt och sen öka så mycket som känns lagom. Det kommer kännas kul, jag kommer känna mig glad och jag kommer känna mig stark – oavsett vad som händer runt omkring mig. Det är målbilden, snarare än att jag kämpar mig fram, trött och långt efter alla andra. Genom hela tävlingen ska jag verkligen bara fokusera på mig och mitt lag och tävla utifrån våra förutsättningar. Inte sucka uppgivet när någon rejsar om på cykeln över hala rötter och stenar. Snarare tänka att kan hon eller han så kan jag – utifrån den träning som jag har i ryggen. Paddlingen ska bli spännande. Paddla kajak kan jag men en kanadensare? Det är ju som ett slagskepp. Lillebror gav mig en crash course via sms i morse och nu ska jag försöka behålla inställningen att det här blir en rolig och äventyrlig dag oavsett hur snabba de andra lagen är! Vi har nämligen inte hyrt en av de extra snabba kanoterna heller men det är väl som bara att hugga i. Nånting har jag i alla fall och det är envishet, vilja och pannben.

Plötsligt har den där prologen utvecklats till en spännande utmaning där jag får sätta mig själv på prov!