In alles en mycket bra helg. Men varför går helgerna så snabbt! Jag har
inte "hunnit" träna ett enda pass. Däremot har jag sovit rätt mycket,
ätit väldigt gott och njutit av ett gudomligt höstväder. Hunnit är
alltså en sanning med modifikation.
Min fredagseftermiddag var crazy. Jag stack från jobbet tidigt för att cykla till min nya naprapat i Årsta (Hammarby fotbolls- och bandylags naprapat som jag fiskade upp på Centralbadet) och var inställd på att njuta lite extra länge av fredagskänslan med tidig hemgång/naprapatcykling. Well, det blev inte så. Ett, det var inte så jäkla enkelt att cykla till Årsta. Att på cykel ta sig från city till söder och ut ur stan var fullkomligt förenat med livsfara. Massor av trafik, galna cyklister och obefintliga eller toksmala cykelbanor. Jag var helt säker på att jag skulle dö och trampade i snigelfart med maxpuls. Kom ut på Skanstullsbron och fick mer utrymme men var sen, stressad och det gick bara uppför. Fortsatt hög puls. Sen har jag kommit för långt plötsligt. Var skulle man ha kunnat svänga höger? Svär och irrar runt på baksidan av Gullmarsplans busstation som bara är en återvändsgränd. Och alla vägar är sådana där motortrafikleder. Där kan man verkligen inte cykla. Släpar min cykel i vägrenen i högklackat och med svetten rinnandes. Kommer till slut rätt och ska bara sprinta sista biten ut till Årsta IP. Det fortsätter att gå uppför. Rullar in 30 min sen och får en bra men smärtsam behandling av rang.
Sen var det dags att navigera hem igen, gick ungefär lika dåligt (vad har Stockholm stad emot skyltar?), och hitta till Adam som jag skulle låna mountainbike av till Raid nästa helg. Fortsätter med att inte kunna navigera (ens på Kungsholmen!), inte ens med hjälp av iPhone. Och jag är alltså anmäld till en tävling som går ut på att man kan orientera nästa helg punkt, punkt, punkt. Försenar Adam till hans middag som han skulle iväg på med ca 45 minuter men till slut leder jag i alla fall två bångstyriga cyklar hem till min del av ön och får på köpet ett statiskt överkroppspass. Benen är redan är helt slut. Detta var ju alltså dagen efter mitt tabatapass från hell.
Väl hemma var jag helt schlut av arbetsvecka, stress, felcykling, cykling generellt i backar, cykelledning etc och satte på "Nature Buddha Sounds", tände alla ljus jag äger och duschade utan att tända en enda lampa ihop med eteriska oljor. Sen fick Jens stå för matlagning, efterrättsfix och disk. Han hade köpt mina favortitljus och ny massageolja. Satt så fint! Jag ber om ursäkt för att jag tjatar så mycket om denna fantastiska man. Börjar ni bli less? Det kanske mattar av snart men ett tag till kommer jag nog att fortsätta. Ni som tycker jag är tjatig kan ju bara skumläsa de delarna.
Lördagen bjöd på långpromenad runt Brunnsviken med mamma, pizza på CiaoCiao och filmen Moonrise Kingdom på kvällen. Stillsamt så det förslog. Men jag hann handla, tvätta och städa också. I dag har jag och kusinen brunchat på Björk (bäst brunch i Stockholm) och sen släpade jag och Jens runt på oss själva två timmar ute i höstsolen. Nu är han i sandlådan och jag och pälsbollen har retirerat till soffan. Tänkte stanna här. Orka träna, nu?
Min fredagseftermiddag var crazy. Jag stack från jobbet tidigt för att cykla till min nya naprapat i Årsta (Hammarby fotbolls- och bandylags naprapat som jag fiskade upp på Centralbadet) och var inställd på att njuta lite extra länge av fredagskänslan med tidig hemgång/naprapatcykling. Well, det blev inte så. Ett, det var inte så jäkla enkelt att cykla till Årsta. Att på cykel ta sig från city till söder och ut ur stan var fullkomligt förenat med livsfara. Massor av trafik, galna cyklister och obefintliga eller toksmala cykelbanor. Jag var helt säker på att jag skulle dö och trampade i snigelfart med maxpuls. Kom ut på Skanstullsbron och fick mer utrymme men var sen, stressad och det gick bara uppför. Fortsatt hög puls. Sen har jag kommit för långt plötsligt. Var skulle man ha kunnat svänga höger? Svär och irrar runt på baksidan av Gullmarsplans busstation som bara är en återvändsgränd. Och alla vägar är sådana där motortrafikleder. Där kan man verkligen inte cykla. Släpar min cykel i vägrenen i högklackat och med svetten rinnandes. Kommer till slut rätt och ska bara sprinta sista biten ut till Årsta IP. Det fortsätter att gå uppför. Rullar in 30 min sen och får en bra men smärtsam behandling av rang.
Sen var det dags att navigera hem igen, gick ungefär lika dåligt (vad har Stockholm stad emot skyltar?), och hitta till Adam som jag skulle låna mountainbike av till Raid nästa helg. Fortsätter med att inte kunna navigera (ens på Kungsholmen!), inte ens med hjälp av iPhone. Och jag är alltså anmäld till en tävling som går ut på att man kan orientera nästa helg punkt, punkt, punkt. Försenar Adam till hans middag som han skulle iväg på med ca 45 minuter men till slut leder jag i alla fall två bångstyriga cyklar hem till min del av ön och får på köpet ett statiskt överkroppspass. Benen är redan är helt slut. Detta var ju alltså dagen efter mitt tabatapass från hell.
Väl hemma var jag helt schlut av arbetsvecka, stress, felcykling, cykling generellt i backar, cykelledning etc och satte på "Nature Buddha Sounds", tände alla ljus jag äger och duschade utan att tända en enda lampa ihop med eteriska oljor. Sen fick Jens stå för matlagning, efterrättsfix och disk. Han hade köpt mina favortitljus och ny massageolja. Satt så fint! Jag ber om ursäkt för att jag tjatar så mycket om denna fantastiska man. Börjar ni bli less? Det kanske mattar av snart men ett tag till kommer jag nog att fortsätta. Ni som tycker jag är tjatig kan ju bara skumläsa de delarna.
Lördagen bjöd på långpromenad runt Brunnsviken med mamma, pizza på CiaoCiao och filmen Moonrise Kingdom på kvällen. Stillsamt så det förslog. Men jag hann handla, tvätta och städa också. I dag har jag och kusinen brunchat på Björk (bäst brunch i Stockholm) och sen släpade jag och Jens runt på oss själva två timmar ute i höstsolen. Nu är han i sandlådan och jag och pälsbollen har retirerat till soffan. Tänkte stanna här. Orka träna, nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar