Efter en ofrivillig paus med bortrest tränare var det dags att köra igår kväll igen. Yay! Det var event i hallen och mycket folk och upptagna banor men vi hade turen att ändå kunna boka en. Vi tränade anfall i 90 minuter och några bra träffar blev det väl men på det hela taget gick det ganska dåligt tyckte jag – inget riktigt klipp i ansatsen. Booh. Vi håller ju på att ändra lite i ansatsen, det jag kallar för galopp, och även om jag gillar den nya varianten tar det lite tid att lära om. Att starta på vänster ben istället för höger. Svåååårt. Glasklart är att man behöver nöta mycket mer och betydligt oftare för att det ska bli bestående resultat – oavsett idrott. Men det är svårt att göra karriär både på kontoret och i sandlådan samtidigt, liksom.
I Dagens Media igår läste jag om ”flow” och en jämförelse med idrottsmän. Att så fort man börjar tänka på det man ska göra så blir det fel. Det är när kroppen minns rörelserna utan att man behöver tänka på dem som det funkar. Inga big news men det blev väldigt tydligt igår. När vi väl spelade kändes det dock, som vanligt, mycket bättre! Undrar varför. Några kanske slutade tänka… Och så är det galet roligt!
Slipade under spelet på mitt block som hade kunnat vara vassare men när man får till det är det verkligen en grym känsla. Det gäller helt enkelt att föreställa sig själv som ett riktigt blockmonster och tänka sig som stor och stark när man hoppar upp. Riktigt skjuta ifrån med djupa ben. Helst skulle man väl lägga till ett vrål också… Den känslan. Känsla ja, inte så mycket tanke där heller faktiskt är mitt tips.
Benen var trötta när jag landade i soffan hemma senare på kvällen. Trötta av mycket hoppande. Ljuvligt! Vilodagar är klart tråkigare än träningsdagar.
 |
| Hela gänget. Tränar-Camilla fick vara fotograf. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar