Fyra löpare såg ut så här i spåret i kväll

Snygg tröja, tycker ni inte? Lite fånig kände jag mig när jag stack ut med min nya triathlontröja ikväll och tanken slog mig att nu gäller det ju att hålla uppe tempot med de här versalerna på ryggen. Upp till bevis tjejen. Men i löpspåret såg jag inte mindre än tre (!) andra personer i likadana tröjor. Uppenbarligen var det fler ikväll som var stolta och glada över att kunna kalla sig triathleter och som var sugna på höstlöpning. 5 tuff tuff km blev det - trots tröja. Rågflingegröt med rårörda lingon och mjölk på det här?

Triathlet!

Det här är en bra dag!

10:00 Kollar mailen för första gången i dag efter maratonmöte. Frida berättar att jag har vunnit en träningshelg med Scandscape i slutet av september! Det blir alldeles perfekt med en helg i träningens tecken när det börjar hösta till sig och man vill ha ny inspiration för nästa säsong (nu blir det en del vila för mig, sen uppbyggnad och sen tävling nästa sommar igen - beach och triathlon tillsammans med multisport - hur många kombinerar det säg?) Med mig på träningshelgen tar jag Katten! Tack igen Frida och Scandscape.

11:40 Idrottsmassage på Centralbadet. Gudomligt. Samlar på mig flera bra tips om stretching och löpsteg också och kliver ut som en ny människa strax före 13.

17:45 Info räknar ut att vi har nått våra mål för augusti med råge. Vi firar med bonus (sälj hjälper till) och gemensam lunch på ons.

Nu blir det coltingpannkakor och höstlöpning. Eventuellt beger jag mig bara direkt hem till sängen och boken utan att passera gå. Jag är trött.

Aktiv vila?

Promenad längs med vattnet i världens vackraste stad. I vilken innerstad mer kan man bo och ta en sån här bild? Massor av höstluft, höstsol och höstjackan är premiärpå!

Gräsligt fult självporträtt för övrigt men vad gör man inte för bloggen.

Stockholm Triathlon - i bilder

På väg ner mot vattnet och starten. Otroligt smickrande outfit. Don't you say? Jag i grått och orange.

16 grader i vattnet och galet kallt. Men det glömde man i tävlingsivern på något sätt ganska fort.

Här går starten och jag har 750 m simning framför mig.

Tillbaka på Djurgården efter 2 mil cykling. Ser ju jäkligt glad ut om jag får säga det själv! Camelbaken är numera tom.

Inte lika happy längre. Löpning är segt. Men jag sprang om flera stycken i alla fall och var gladare än jag såg ut!

MÅLGÅNG!

Katten var assisting photographer och officiell påhejare på inlines! Och triathleter vet hur man gör. Enligt information var det ingen som behövde åka ambulans denna dag. Skönt med friska och glada tävlande!

Bilderna har pappa tagit och nedan kan ni läsa en fullständig race report!

Stockholm Triathlon 2010 - min triathlonpremiär!

Kul, jobbigt, spännande och till slut ett alldeles perfekt triathlonväder vid Sjöhistoriska museet i dag. Här kommer en resumé av dagen för er som vill läsa!

Bilder kommer senare. Jag väntar otåligt på att proffsfotograf pappa ska tanka in dem i datorn.

Igår kväll blev det pasta med oxfilé i tomat- och gräddsås och för säkerhetsskull en resorb på kvällskvisten. Ändå kände jag en begynnande huvudvärk precis när jag skulle sova. Jag trodde att den skulle ha gått över av sig själv nästa morgon efter en natt med mycket sömn men icke. Vaknade med samma huvudvärk i morse och började dagen med en ipren och en resorb. Sen blev det en frukostsmoothie deluxe. 2 dl havre- och råggryn, 1 ägg, en skopa wheyprotein, en banan, lagom mycket hallon, mjölk och yoghurt. Väskan var packad och klar och jag cyklade bort för att möta upp mamma och pappa. Mamma skulle tävla och pappa vara chaufför och fotograf. Inser att mina nya strumpor i vitt och grått med söta kaniner på, trodde jag, är fulla med kaniner som, hrm, sätter på varandra(!)

Cykelstället pappa skulle ha fixat fram hade tydligen inte gått att hitta (?) och plan B när jag kom fram var att rymma båda cyklarna i Volvo v70s bagageutrymme. Efter en del pyssel och en stressad Erika men cool-lugn pappa och medlande mamma var vi iväg. På väg ut på Norr mälarstrand möts vi av avspärrningar och förklaringen att det ska vara Stockholm Triathlon här i dag. Såklart! Vi får ta en annan väg och kommer till slut fram till Djurgården och Sjöhistoriska trots allt i god tid.

Vi går in med cyklarna och våra saker i växlingsområdet och jag lägger fram mina saker jag ska använda. Jag känner mig väl förberedd och det går snabbt att bli klar. Vi hinner småprata med de andra runt omkring oss och säga hej till några killkompisar som också ska vara med, Johan som spelar beach och Torkel, en tidigare kollega. Sen är det 30 min kvar till start och jag hinner gå på toa två gånger. Ålar i mig min våtdräkt och kämpar en sista gång med badmössan som sitter otroligt tight. Det är i princip omöjligt att få in min långa och tjocka man i den. Simglasögonen lyckas jag slita sönder när jag ska trä dem ovanpå allting men jag har simmat utan hela sommaren och det är ju varken klor eller salt i vattnet.

Nere vid starten får vi en snabb genomgång av sträckningen för simningen och sen radar vi upp oss på bryggan. Pappa har tagit sig längst fram för att fota och jag känner på vattnet. 16 grader är kallt. Jag hoppar i en minut innan start och det är omöjligt att inte grimasera. När startsignalen går är jag någonstans i mitten av startfältet och det känns genast inte kallt längre. Jag hittar snabbt ett bra flyt i simningen och en bra andning. Jag känner mig inte stressad och blir inte omsimmad av någon. Det känns som att vi har ett ganska jämnt tempo i min klunga. Längre fram blir det lite trängre och jag håller undan. Ångrar mig lite efteråt och när det blir trångt nästa gång ser jag till att hålla mig framme. Ökar på lite extra på slutet mest för att det börjar bli så jäkla segt att simma. Nu vill jag cykla!

Väl uppe ur vattnet är jag totalt vimmelkantig, en känsla jag känner igen från mina simträningar. Tydligen har det något att göra med det kalla vattnet i öronen som ställer till det för balanssinnet. Känns knappt som att jag kan gå rakt och fattar inte hur folk kan springa bredvid mig. Testar ändå att springa eftersom jag inte vill vara sämre än dom och det går faktiskt lättare än att gå. Vinglar in till min cykel och försöker andas lugnt för att få ner pulsen. Har hört innan att pulsen ofta är väldigt hög efter simningen och det stämmer verkligen. Tillsammans med en del adrenalin och lite överladdning klappar den på bra. Efter att ha fått av mig våtdräkten och bytt ut den mot en funktionströja, löparskor, hjälm och nummerlapp hänger jag på mig Camelbaken med Vitargo och lyfter ner cykeln och börjar springa mot skylten där det står Bike out. Är orolig att jag ska ha glömt något men funktionären vid utgången synar alla och när han inte säger något gissar jag att allt är okej.

Cyklar ganska snabbt om två personer och tänker att det här känns ju himla bra. Inte känns det kallt att cykla blöt heller som jag trodde. Bara fötterna är som isbitar. Det är kul att cykla genom Stockholm, min egen stad. Gatorna är avspärrade och det känns väldigt stämningsfullt på något sätt. Jag kan inte bestämma mig för om jag känner mig malplacerad som deltar i en tävling där gatorna måste spärras av eller om det bara är kul och jag känner mig lite speciell. Förmodligen en blandning. Trampar på men det känns inte som att jag håller det tempo jag vill. Det blåser motvind hela tiden men jag tänker att det är ju samma för alla. Efter Söder mälarstrand när jag ska upp på Västerbron känns det segt. Det är inte samma tempo i benen som det brukar vara men det är förstås inte så konstigt med tanke på simningen innan. Konstaterar att jag borde ha tränat mer växling mellan simning och cykel för att ha varit beredd på detta. Dricker regelbundet två, tre klunkar Vitargo och märkte efter tävlingens slut att jag faktiskt drack upp alltihop under cyklingen, en och en halv liter vätska, fast att det inte kändes som mycket då.

Tänker att andra milen ska gå bättre för det brukar den göra på träning men tempot känns ganska jämnt, liksom motvinden som inte ger sig. Känner av min gamla sträckning i lårmuskeln vid ett tillfälle men det släpper som tur är. Cyklar på allt jag förmår in mot växlingen där funktionerna ropar att man måste hoppa av och springa in. Det vet jag redan men förmodligen har många missat den detaljen.

Det känns konstigt att lämna cykeln och hjälmen i växlingsområdet, nästan som att jag har glömt något och jag känner mig tomhänt när jag springer iväg och vrider nummerlappen från ryggen till magen. Det är dock väldigt roligt för det är mycket folk nu och det är i växlingsområdet man verkligen känner tävlingsstämningen. Pappa lyckas dyka upp med kamera och teleobjektiv i alla växlingar och det är peppande i sig bara att ha en egen fotograf med grym kamera.

Ute på löparbanan är det redan mycket folk. Det är lite konstigt skyltat för hur långt man har sprungit och jag blir ett tag rädd för att jag har sprungit fel. Men hur skulle det ha gått till och efter en snabb kik omrking mig ser jag att alla ju springer åt samma håll så då måste det ju vara rätt. Sen kommer jag ihåg banan från kartan och känner mig lugnare. Benen känns otroligt pigga och jag fattar faktiskt ingenting. Känns superroligt och jag får ännu mer energi bara av det. Vågar ändå inte springa på för mycket vilket jag ångrar lite efteråt. Mitt i allt dyker Katten upp på inlines och med hejarrop. Ännu mer energi! Har dock ruggigt ont i högerfoten som hindrar mig från att öka tempot ytterligare. Har aldrig känt av foten tidigare. Störande men jag ignorerar så mycket jag kan.

Banan är väldigt lättlöpt och efter första varvet tänker jag att nu är det ju bara ett varv kvar och jag känner mig inte ens särskilt trött. Trött, det är förstås en defintionsfråga men jag var pigg med tanke på omständigheterna. Knät gör ont först efter fyra km. Ökar tempot den sista kilometern och springer in i ett härligt målområde och ett hav med folk. Pappa och Katten återfinns i målet och senare dyker övriga vänner samt kusinen upp. Mamma kommer i mål en bara en stund efter mig och vi skålar i Vitamine Well och proteindrink från Axa och alla tävlande får en tröja som det står "Triathlet" på ryggen. Efter ett tag säger vi hej då till Sjöhistoriska och cyklar ner på stan och äter lunch och efterrätt! Nu har familjen precis skålat i champagne om än ett väldigt litet glas för mig.

Mamma imponerade vill jag tillägga genom att komma på en fjärde(!)placering av 99 startande i löpningen. Mamma är 60 år och har Parkinson. Iron woman på den?

En fantastiskt dag är till ända och självförtroendet och självkänslan är sådär härligt boostad. Jag vill, jag kan och jag törs!

Sträcktider
Simning 750 m: 20:22 minuter
Cykling 2 mil: 46:25 minuter
Löpning 5 km: 25:49

Tiderna är jag därför helt klart nöjd med. Simningen var jag osäker på hur fort det skulle gå men hade gissat på mellan 20 och 25 minuter beroende på vatten. Jag ville cykla på 50 minuter, gärna 45, men beroende på trängsel etc kunde det kanske ta upp till 60 min var jag rädd för. Jag kände aldrig att jag kom igång ordentligt på cykeln, jag ville hela tiden cykla lite fortare men den totala tiden blev ändå bra, 24,12 km/h. Jag har på träning som snabbast cyklat 25 km/h men ofta inte snabbare än 22 km/h också. Löpningen är jag allra mest nöjd med eftersom jag räknade med att den skulle ta minst 30 minuter, minst! Kanske 35.

Jag har sedan juni cyklat ganska mycket men bara simmat några få gånger, mest för att testa distansen och heller inte sprungit särskilt mycket med tanke på mitt taskiga knä. Har tränat växlingar några gånger och kört ett minitriathlon en gång, halva distansen. Jag är från början ganska bra grundtränad med många timmar i sanden i ryggen, spinningpass och en del skidåkning.

Utrustning
Kortärmad våtdräkt från Clas Olsson (!) som jag fick låna. Passade inte optimalt, lite fört kort, lite för bred men det märktes inte i vattnet och det var grymt att slippa köpa en egen. Lite coolt att vara den enda utan hypad våtdräkt från Orca tyckte jag.
Scott Sportster P3. En hybrid/urban cykel med 28' hjul och skönt rull.
Löparskor från Adidas. Supernova Sequence. Toppensköna för mig med smala fötter och lågt fotvalv. Lätta men stabila.
Cykelbyxor utan vaddering (hade dem under våtdräkten) för 189:- på Intersport.
Funktionströja från Craft.
Underkläder från Nike och Rönish, strumpor från Canondale. Strumporna kan vara det skönaste jag haft på fötterna.

Nu blir det en kvällsmacka och soffan, at its best!

Dagen före

Sweet dreams

Efter AW på jobbet med fortsättning på Berns som avslutades med middag och brittisk tv-deckare i soffan och en anmälan till multisporttävlingen Uppsala Raid togs den här bilden. Sleep tight allihopa!

26 augusti i bilder

Jag på toppen av Västerbron. Genrep av cykelbanan i loppet på söndag men i ett lugnt tempo bland transportcyklister i rusningstrafik. Ingen risk att jag cyklar fel nu efter att ha dubbelkollat vägen från Slussen och ner på Söder mälarstrand.

Mamma fick också följa med. Jag var hare. Mamma läste karta.

Avslutade mitt ärevarv runt Stockholms öar med middagsshopping på ICA. Sats (alla har fått lön?) var på plats för att värva medlemmar och högg mig såklart direkt när jag promenerade förbi i löpartights med cykelhjälmen under armen. De var roliga att prata med men jag har inga planer på att byta från ett gym som är lika bra, hälften så dyrt och ligger i samma hus som jag bor. Ändå fick jag en "testa en gång gratis" utan att lämna mina kontaktuppgifter. "Du verkar tillräckligt seriös med träningen ändå". Jo.

Efter att ha guidat några fransmän (på franska märk väl!) hur de skulle cykla ut till Bromma var jag hemma och det här blev min middag. Paella med kyckling, lufttorkad skinka, svamp, paprika, basilika och saffran.

Sidospår

Igår var jag hos Brombergs bokförlag och träffade Karin Alvtegen (en av mina absoluta favoritförfattare all times!) och en hel hög med bokbloggare. Dom är som vi träningsbloggare fast att de bloggar om böcker. Kul! Också bara tjejer. Egentligen borde jag ha en bokblogg också. Kanske kommer! Det var en fantastiskt rolig kväll med god mat och bubbel och massor av intressanta diskussioner och frågor om böcker, läsning och skrivande. Mycket av det Karin pratade om när det handlar om utmaningar, prövningar och inspiration i hennes skrivande gick att översätta till träning märkte jag efter ett tag. Det var väldigt spännande att jämföra. Dessutom gillar jag ju själv att skriva också. Inte mindre än fem (!) inbundna böcker fick jag med mig hem från ett otroligt generöst bokförlag. En toppenkväll som fyllde på med massor av energi mitt i veckan!

Visste ni förresten att Karin Alvtegen är släkt med Astrid Lindgren och uppväxt i Bullerbyn?

Dagens insikt

Första helgen i juni förra året. Back to the beach-turnering i Varberg. Då var det kallt mellan matcherna. Kommer jag se likadan ut på sö innan start och efter målgång?

Det kommer vara sjukt j-a kallt på söndag.

Väderprognosen för söndag har under veckan inte sett lovande ut alls. (På sö premiärtävlar jag i Triathlon). Regn och 12 grader. Jag hade inte räknat med värmebölja sista helgen i augusti (även om det inte varit omöjligt) men efter några veckors stabilt sensommarväder trodde jag det skulle fortsätta så. Icke. Regn och 12 grader var till en början dock bara regn och 12 grader och det låg inga direkta känslor i det. Det är nog så jag funkar. Om varje (negativt) besked direkt skulle få en ur fattning/att tappa lusten/att ge upp skulle man ju inte ha kommit långt här i livet. Per automatik verkar min hjärna inte lägga någon värdering i olika information utan rationellt bara konstatera vad det innebär rent praktiskt. I det här fallet att jag nog måste dra på mig en tröja efter simningen för bara sport-bh resten av loppet blir för kallt även om man tappar tid på det. Jag är så taggad inför detta lopp att en negativ känsla inför det inte känns rimligt just nu. Jag har tänkt att det blir kallt men inte vad "kallt" faktiskt innebär. Det här loppet ska bli kul och så är det med det. Fokus ligger bara på uppgiften i sig och diverse väderinformation lyckas inte störa. Nåt väder ska det ju vara liksom.

Men i dag på lunchen slog det mig vad regn och 12 grader faktiskt innebär. Jag stod och småfrös under mitt paraply i ösregn medan vätan trängde in genom mina tygskor. Plötsligt insåg jag hur lätt jag fryser och hur mycket jag hatar att frysa. Plötsligt insåg jag hur det förmodligen kommer att kännas att stå i det iskalla vattnet i väntan på starten endast iförd en kortärmad våtdräkt. I regn och 12 grader. Plötsligt insåg jag hur det kommer kännas att komma upp ur vattnet, dra av sig våtdräkten och cykla iväg blöt med fartvinden mot sig. Och min spontana tanke inför allt detta var KÖLD! Hur ska jag kunna röra mig? Hur ska fingrarna få på mig mina skor? Jag har ju både varit blöt och frusit förr. Det kanske är lika bra. Den överjävliga fryskänslan kommer inte komma som en överraskning och den enda lösningen är att cykla fort som sjutton. Och att innan ha investerat i ett par hela cykelvantar. Och att ha med sig övermäktigt många ombyten att ha innan och efter. Borde jag kasta mig ut till Enebyberg och våtdräktsbutiken och köpa en långärmad våtdräkt till sö? Eller bara härda? Jag tror på härda.

Wow, det kommer verkligen vara kallt.

Frågor på det?

Inför ett av sommarens bästa cykel- och löppass som ändå bjöd på halsont efteråt. Märkligt!

För ganska exakt två veckor sedan var jag grymt förkyld. Parkerad i soffan fast besluten om att slå rekord i att bli frisk snabbt. Allra mest i och med mitt stundande triathlonlopp (som är nu på söndag!) Jag ville tappa så lite kondition och styrka som möjligt och snabbt kunna träna som innan och var frisk ett par dagar senare.

Efter två dagar utan halsont eller sjukdomskänsla sprang jag en långsam tur på 3 km. Kände av halsontet. Dagen efter var det borta. Dagen efter den dagen testade jag spinning. Halsontet kändes efter en kvart och jag gick efter halva passet. Det var okej dagen därpå igen när vi kickoffade med wakeboard och tennis. Väldigt lågintensivt och halsontet var borta på kvällen trots en ändå aktiv dag. Vilade ändå två dagar till fast besluten om att det skulle försvinna för gott nu. Cykelpass den tredje dagen som kändes utmärkt. På eftermiddagen kom halsontet smygande för att sedan vara borta nästa dag igen. Dagen därpå cykel och löpning. Mitt bästa pass på länge och inget halsont. Vid sovdags var halsen sitt värsta sen jag egentligen blivit frisk. Detta var alltså igår. Under dagen idag har jag känt av det för att nu återigen försvinna helt. Say what?! En gång när jag var liten, typ 14, hade jag halsont varenda morgon i jag vet inte hur länge, ett år? Det försvann inte förrän jag fick halsfluss och åt penicillin. Det raderade liksom ut allt en gång för alla.

Bryter det inte ut ordentligt igen efter söndagen med hjärtmuskelinflammation som följd verkar allting jättekonstigt. Jag tänkte att jag i sådana fall bara kör på? Eller så vilar jag hela september och ägnat mig uteslutande åt yoga, massage och långpromenader. Zzzz...

Några tips från läktaren?

Vilket härligt träningspass!

Cykel, löpdojor och vattenflaska med Vitargo. All you need!

Strålande sol och alldeles lagom varmt. Lite sån där luft med höst i. Vår beachtränare sjukskrev sig från kvällens träning och vi var lämnade åt vårt öde. Jag valde bort beachen för att köra ett triathlon-genrep (egentligen duathlon) och de andra fick underhålla Rålis själva ikväll.

2 mil cykel och 5 km löpning stod på mitt schema. Ärligt talat var jag ganska hungrig när jag gav mig iväg och jag hatar att träna hungrig. Jag hade egentligen velat äta coltingpannkakor innan men eftersom jag inte hade stekt några blev det fil med banan, hallon, nektarin och müsli på jobbet. Swosh sa det och så var det borta trekvart senare, eller nåt, innan jag ens hade börjat cykla. Jag blev aldrig helt mätt på lunchen heller trots en stor portion kyckling och ris. En halv proteinbar och en flaska Vitargo bestämde jag fick bli min räddning.

Direkt jag hoppade upp på cykeln kände jag mig pigg i benen och det rullade på bra hela första milen. En del rödljus och "transportcyklister" gjorde dock att jag fick hålla nere farten lite ibland. Mil nummer två var omväxlande trött och omväxlande pigg och jag slutade på en snittid på 25 km/h vilket känns rätt bra över Tranebergsbrons rusningstrafik. Ett fantastiskt väder, en spegelblank Mälarsjö och en salt och svettig panna. Tog mig sen först upp och sen ner till Karlbergsparkens löpspår.

Jag hade bestämt mig för att inte spara på krutet på cykeln bara för att jag skulle springa sen. Det kommer jag ju inte att göra på söndag. Men benen kändes oförskämt pigga och satte av mycket snabbare än jag hade trott. Första km gick på fem (!) minuter och resterande fyra på drygt 6 minuter. Alla som känner mig vet att jag inte brukar springa så "fort". Under km 4 kommer jag på att shit, kan det vara min flaska Vitargo jag aldrig haft med på träning förr? Verkar ju helt insane men kanske! Jag fullkomligt strålade när jag kom hem och stretchade, duschade länge och tryckte i mig både nyponsoppa, ostmacka och banan.

Sedan två timmar har jag lagat lammfärsbiffar i ugnen med matvete, morötter och olika kryddor i. Vilket projekt! Note to self: Läs recepten ordentligt innan du börjar laga maten! Har ni lagat mat med bovete någon gång? Inte visste jag att det skulle sköljas och sen kokas i en hel evighet innan man kunde göra något med det, att det kletade (värre än Vitargo) och så vidare. Bränner fast i botten av kastrullen gör det också. Enligt receptet ska biffarna sedan vara inne i ugnen i 10 minuter. Mina har varit inne i 20 minuter och är inte i närheten av klara. I ren panik kommer jag snart äta dem ändå - två timmar! Dessutom vill jag sova.

Det luktar i alla fall alldeles galet gott från ugnen...

Från det ena till det andra

Erik, Love, jag (liggandes) och Patricia en höstdag på Brunnsvikens brygga för ganska många år sedan. Sen blev killarna grymma på kajak och vi satsade på beachen istället.

Helgen har pågått i kajakernas tecken då jag mesta tiden varit omgiven av kajakfantaster. I går efter mitt cykelpass ställde jag upp som publik i kajakloppet jag redan har glömt namnet på även om min insats som publik var minst sagt medioker. Deltagarna paddlade i tre stycken åttor runt Reimersholme och Långholmen och jag började med att missa starten. På väg över Västerbron mot otrygg mark (Söder är inte mitt hood direkt) och en fast blick på gps:en inser jag att batteriet i telefonen snart är slut. Jag lokaliserar i alla fall Långholmsbron och hinner precis se Daniel gå i mål. Något snabbare än jag trott. Jag trodde han skulle passera minst en eller två gånger till och att jag skulle hinna gå och köpa fika och sitta på bron en bra stund. Han gick dock i mål 50 m senare och jag fick istället skynda dit med mitt dåliga samvete.

Vartefter helgen har rullat vidare har min bror adderat till kajaktemat och vid Brunnsvikens kajakklubb har jag lyssnat till han och Daniels kajaksnack och nickat igenkännande men undrat vad de egentligen riktigt pratar om. En hel del nya kunskaper om paddlar (paddel i plural?), "racelådor" och vågor har jag dock fått på köpet. Och ett riktigt paddelsug. Jag paddlar ju redan men inte i någon racer direkt...

Nu närmar jag mig dock mitt eget element. Är precis inne efter en löjligt bekväm löprunda som jag fegsprang hela vägen. Jag tycker mig ana ett återkommande halsont. I vanliga fall hade jag kört på tills jag blev sjuk, 5 snabba km, men nu törs jag inte inför nästa helgs triathlon. Vände hemåt efter ynka 2 km och kompenserade med att springa upp för 11 trappor. DET är pulshöjande! Halsen fortfarande tveksam men benen rastlösa som bara den.

Nu blir det lunch och omstart i solen på balkongen innan en hög med tjejer tar hand om Rålis två beachplaner. Beachvolley en solig söndagseftermiddag och jag avslutar på topp!

En bild säger mer än tusen ord?

Såå gott!

Morgoncykel!

En mil senare är jag ute på Ekerö. Bra start på helgen! Halsont zero.

Kör bara kör!

Nu har det kommit. Jag klickade fram sidan med all information om tävlingsdagen samtidigt som min all time favorit-träningslåt Jump med Van Halen dånar ur högtalarna. Jag är sååå laddad!

Alla andra har planeringsmöte men efter en kommunikationsmiss med tryckeriet visade det sig att onsdagens deadline egentligen var i dag (!) fredag och därför har jag kastats från mötet tillbaka in i produktions mode av 2010 års viktigaste, är forcerat kreativ och lite galet stressad.

Jag älskar när det händer grejer!

Från tävlingsområdet utanför Sjöhistoriska kan du se simning, växling och löpning. För att se cyklingen kan du gå några hundra meter in mot stan (nedanför Amerikanska ambassaden) där varvningen på cyklingen är belägen. Cyklingen kan givetvis också följas var som helst utefter cykelbanan.

Ut i rätt spår igen

Nystart. Det är ett ord jag verkligen inte gillar. Det klingar negativt i mina öron för det låter som att man levt den mest miserabla tid dessförinnan. Och hurdå start? Starta livet? Igen? Livet pågår ju hela tiden (hur miserabelt den eventuellt än är ). Istället för att starta om handlar det väl om att komma på rätt spår igen - om man har tappat kursen. I augusti tappade jag kursen. Under AIM Challenge var jag den bästa versionen av mig själv och det kändes som att hela jag strålade efteråt. Det var tre veckor kvar till Stockholm Triathlon och kände mig vara på väg mot toppform. Sen blev jag sjuk och så gick det bara utför. (Notera att det har gått ca en vecka sedan den inträffade sjukdomen - Drama Queen speaking). Det känns som att jag inte har varit på bra humör på veckor och jag saknar min träning något helt otroligt. Hela min vardag, mina rutiner, mitt jag - är rubbat känns det som och jag släpar omkring på en håglöshet som gör mig galen. Varenda försök till träning har gjort att halsontet har kommit tillbaka. Nu är mitt humör nere på noll och jag behöver verkligen hitta ut på rätt spår igen.

Varför tycker du om att träna? På riktigt alltså. Svaret tycks till en början självklart. För att må bra, för att leva ett hälsosamt liv, för att orka mer, för att se bättre ut, för att klara av en tävling, ett lopp eller en annan prestation. Prestation. Det tror jag att det handlar väldigt mycket om för mig. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska i ordets rätta bemärkelse - däremot är jag väldigt bra på att tävla med mig själv. Eller mot mig själv. Jag är en prestationsmänniska. Jag gjorde ett persontypstest inför en jobbintervju en gång och fick svaret: Du mäter ditt värde i prestationer och anser dig aldrig vara mer än din senaste prestation. Jag inser hur negativt det låter och visst behöver sådana människor lära sig att må bra utan att prestera i allt. Däremot är jag fast övertygad om att man aldrig kan göra om någons personlighet. Man är den man är och sen kan man bara jobba utifrån det. Man kan bli den bästa versionen av sig själv men aldrig någon annan än den man är. Många tycker att en person som jag ska "lära sig att ta det lugnt". Det är som att man inte är normal om inte kan ligga en hel dag på en strand utan att göra någonting. Ska det föreställa avstressande? För mig känns det som att livet går förbi. Tricket är snarare att få göra saker, röra på sig, vara kreativ eller lära sig något nytt - utan att det ska vara en prestation. Men att behöva kunna ligga still i en solstol på Mallis tycker jag faktiskt inte är nödvändigt. Jag är mer avstressad efter en dag i skogen på min cykel. Enda gången jag kan ligga stilla i timmar och "göra ingenting" är när jag har en riktigt bra bok. Jag kan läsa en bok från första till sista sidan i ett sträck när jag har den tiden.

Jag tycker om att prestera i allt och vill ständigt förbättras och åstadkomma något- inte bara när det gäller träning. Men det är i träningen jag får allra mest utlopp för mitt prestations-jag. Där känner jag att det inte finns några gränser och där är det bara jag som bestämmer vad som ska hända. Träningen är mitt sätt att få utmana mig själv på mina egna villkor, att få göra "min grej". Då känner jag mig levande. I slutändan är det just det som får mig att må bra - mentalt.

Så när jag inte kan träna måste jag hitta något annat. Prestationsbehovet hänger ihop med effektivitetsbehovet jag har. Jag har svårt för att göra ingenting (jag vill cykla, springa, rida, simma, slå på bollar, åka skidor, paddla kajaker), jag mår dåligt av att göra ingenting. Det har resulterat i ungefär 100 olika hemmaprojekt den senaste veckan (förutom att jag har jobbat övertid varenda kväll och läst sjukt mycket böcker). Jag har sorterat nästan 4000 bilder i datorn, börjat göra fotoböcker av alltihop, bakat bröd, gjort egen müsli, beställt hyllor på IKEA, storstädat, planterat om blommor, beställt (ännu fler) böcker, skött om cykeln, städat i förrådet, sorterat pärmar och mappar med "viktiga papper" och putsat fönsterna. You name it. Nästan ingen gång har jag parkerat i soffan framför tv:n. Tanken har liksom aldrig slagit mig. Det går bra om jag har sällskap. Det verkar min hjärna räkna som kvalitetstid. Det finns hopp säg. Självklart kollar även jag på tv ibland. Efter en lång dag i skidbacken bangar jag inte kladdkaka och film. Men efter en hel dag på jobbet framför datorn finner jag inget nöje i att bara flytta till nästa skärm.

Efter att ha varit sjuk i en vecka (det känns som minst tre!) känns det som att jag börjar må dåligt på riktigt. Ingenting är kul, jag har inga kompisar, ingen tycker om mig och jag har ingenting att göra - och så vidare. (Absolut inte sant men man har ju bara sin egen verklighet att tillgå). Idag hade jag ledsnat på riktigt. Jag tog fram ett blankt A4-papper och skrev ur huvudet (tips - detta kan ni göra själva någon gång!).

Jag skrev ner i punktform allt jag tyckte var anledning till att mitt humör dalar. Det blev för mig fyra punkter varav den ena var träningen och de andra tre av mer privat karaktär så de får ni klara er utan. Efteråt skrev jag under varje punkt några rader om just den punkten där jag försökte vara ärlig mot mig själv och se vad det egentligen handlade om. Ärligt och konkret. Var precis så löjlig som du faktiskt känner dig. Och glöm inte, varje känsla handlar om ett behov.

Nästa steg var... tata... lösningen! Hur ska jag göra för att respektive punkt ska kännas bättre. Det behöver inte vara något konkret som direkt går att koppla till den punkten (även om det såklart är lysande om det går!) men det ska vara något socker som kompensation för allt salt. En av mina lösningar var: Ring, sms:a eller maila minst fem av mina bra kompisar och föreslå dag och tid då vi hittar på något kul. Vänner är bra grejer. Inom en timma hade jag följande inbokat under kommande veckor: Beachvolleyboll med middag och tjejhäng efteråt, brunch, benpass på gymmet, middag på stan, muffinsbak och frukost innan jobbet. Jag avslutade med att göra en väldigt liten sak men som innebär en väldigt stor och viktigt (och fantastisk!) sak för mig och en av mina äldsta vänner. En prestation större än AIM och traithlon tillsammans. Den kan ni suga vidare på... Det har jag levt på resten av kvällen!

Snart är jag frisk igen med en hög av roliga kompisplaner framför mig, tjusiga krukväxter och fina fotoalbum. Jag kommer kunna träna som vanligt igen och vara på väg vidare mot nya utmaningar. Målet för min triathlondebut är reviderat. Hur bra tid kan man göra med en grym träning men med två veckors vila som uppladdning. Hur mycket bättre kommer det gå nästa år?

Ikväll: Superladdad att fortsätta mitt härliga liv! Stort tack till mig själv!

Jag är på rätt spår!

Back to the...

Saxat från ett mail från Sofy som precis ramlade ner i inkorgen (mailet alltså). Erika gillar när hon värvar fler till världens roligaste sport! Sommar året runt, sand mellan tårna, och skön stämning. Tuff träning i veckorna och paraplydrinkar på helgerna. Say no more.

Stockholm Triathlon slår rekord!

"Med knappt 2 veckor kvar till tävlingen har deltagarantalet nått över 1000 personer (Borde ju verkligen inte komma allra sista då! Reds. anm). Vi har redan överträffat tidigare års siffror i motionsklasserna. Det känns extra kul att så många nya triathleter hittar till vår idrott och vår tävling.

55% av deltagarna gör sin första triathlontävling (That would be me. Reds anm). Det är också en väldigt internationell tävling med deltagare från över 30 länder, även det rekord. Detta visar att Stockholm som stad har en stor dragningskraft inte bara för det internationella förbundet med önskan om framtida elittävlingar här, utan även för vanliga motionärer.

Fram till den 19 augusti går det att anmäla sig till årets tävling via hemsidan www.stockholm-tri.se"

Ta helt enkelt chansen att anmäla er till en ny, kul, utmaning! Man kan välja på tre klasser, super sprint, sprint och olympisk. De två första klasserna grejar de flesta med bra grundträning i ryggsäcken.

- Saxat från KarinTri som har saxat från Svenska Triathlonförbundets hemsida.

Vad gör ni på betald arbetstid?

Jag åker wakeboard.

Packat å klart

Måndag morgon. Jag och cykeln är snart på väg mot jobbet. I ryggsäcken har jag nästan allt jag ska äta i dag (jag har redan druckit min frukostsmoothie och kommer garanterat äta något mer innan jag somnar ikväll). När man skriver upp det är det en jäkla massa mat! Vart tar allting vägen? Ja uppenbarligen någonstans.

Dagens mat

• Dubbelmacka med fullkornsbröd och ost.
• Vegetarisk gryta på quorn, kikärter och kidneybönor med fullkornsris. Tomatsallad. Den slängde jag ihop igår kväll mellan löpträning och soffhäng hos Katten enligt söndagsplanen.
• Coltingpannkakor. Två nektariner.
• Vitargo Endurance. Godis för benen att blanda i vattenflaskan.
• Proteinbar från Dalblads.

Dagens träning

• Cykel t/r till jobbet. 15 min X min. Jag tycker faktiskt det räknas om man jämför det med tunnelbana...
• Cykel till Kärsön 1,3 mil.
  
• Träningsmatch ca 60 min.
• Träning 2 h.
• Cykel hem till Kungsholmen 1,3 mil.

Jag längtar till resten av den här måndagen! Weehoo!

Det är väldigt mycket bilder på kanelbullar i den här bloggen för att vara en träningsblogg... I'm busted.

Cross check and report

När vi var nöjda med Lidingös triathlonlopp åkte vi till Djurgården och Sjöhistoriska museet där vi ska tävla själva om två veckor. Jag och mamma tänkte provspringa banan och kolla läget. Sa jag att jag gillar att ha kontroll? Väl framme inser vi dock att vi missat detaljen att det är dagen för DN:s årliga gratiskonsert och de Kungliga Filharmonikerna. Drygt 30 000 personer flanerar på växlingsområdet. Hmm...

Vi tog en vända i skogen bakom och runt Gärdet och lyckades till och med hitta parkering till bilen en dag som denna! Bilden är tagen åt fel håll. Ser väldigt urbant ut för att vara Djurgården säg.


Lagom tills vi var klara drog konserten igång och det fanns lunch och fika att köpa. Med andra ord blev det underhållning och lite gott krubb efter vår löprunda. Perfekt!
Katten messade precis: Thai-take away och kladdkaka (jag har bakat!) klockan 19? Man bah bra söndag.

Lidingö Triathlon

Vi är på Lidingö Triathlon och spanar in dagens tävling. Vad har dom för cyklar? Långa eller korta våtdräkter? Frisim eller bröstsim? Snart går starten!

Om två veckor är det min tur!

Mat - 60% av träningens effekt

Gillar man att träna fokuserar man gärna på just... träning. Det är ganska enkelt att glömma bort att lika stor del av resultaten beror på vad vi äter och hur vi sover. Utan de två sistnämnda komponenterna vågar jag påstå att träningen blir ganska meningslös.

Ulrika skrev om matinispiration i sin blogg och jag håller med om att det är ett ständigt återkommande problem. Jag vill äta bra mat, nyttigt, varierat och gärna ekologiskt. Men, jag tycker inte det är kul att handla, jag tycker inte om att laga mat och har helt enkelt ingen lust att offra särskilt mycket av min dyrbara tid på matlagning. Man anar ganska snabbt ett dilemma!

Det är alldeles för enkelt att handla dag för dag utan vidare planering, att därför ha väldigt bråttom när man ska handla middag och få problem med att hinna både laga och äta den innan beachträningen börjar och därför nöja sig med fiskpinnar-ish. Eller, faktiskt inte hinna handla och äta gröt och ägg till middag. Jag älskar frukost. Jag skulle kunna äta frukost tre gånger om dagen och motiverar det med att det ändå är nyttig mat. Men tre gånger om dagen?

Lösningen är helt enkelt planering (något jag istället är väldigt bra på och det gäller ju att nyttja sina talanger inom alla områden!). Oftast blir det på söndagar som jag funderar på veckans planerade träning, räknar antalet middagar jag kommer äta hemma och hur många matlådor till jobbet jag kommer behöva. Viss justering kan ju tillkomma men då vet man på ett ungefär. Eftersom jag i princip aldrig är hemma på vardagskvällarna gäller det att ha styrt upp inköp och gärna ett gäng matlådor innan måndagen kommer.

Så här ser dagens inköpslista ut

Mitt nytillskott till planeringen är mellis. Jobbet har fått ny adress. Mycket tjusig sådan med guldläge vid vattnet men matbutikerna lyser med sin frånvaro. Och är man en matmaskin som jag måste man se till att det inte blir energibrist på vägen. (Många säger ofta att det inte skadar att vara lite hungrig, att man inte måste vara mätt för att träna osv. Vi är olika och jag vet att jag inte fungerar alls om jag är hungrig. Jag har inte ett system som spar på energin). Varje morgon kommer jag därför inte bara med en matlåda i väskan utan grejer till två olika mellis. Ganska mycket kan jag ju förvara på jobbet förstås så jag behöver inte släpa varje dag - men min matpackning överträffar vida mina kollegors vill jag lova.

Hur gör ni? Hur ofta handlar ni? Lagar ni middag varje dag? Tar ni med er mellis till jobbet hemifrån eller köper ni det på eftermiddagen innan träningen? Planerar ni inför veckan eller tar ni det dag för dag? Tycker ni det är kul att laga mat?

Hell yeah!

Vaknade utan feber och utan halsont. Bara lite matt i pälsen. Nu kör vi alldeles snart igen!

Gissa vad jag är?

Kan man inte träna får man läsa om det istället. Tre favorittidningar, Fitnes Magazine, Blossom och Outside tillsammans med rött kanelte, Esberitox och kanelbullar istället för cykelpass och långsamma kollisar och vatten.

Just det. Jag är sjuk. Förkyld, trött och bara i form för soffläge. Förkylningen kom som ett brev på posten. Mitt immunförsvar fixar inte dåligt med sömn och efter nästan två veckor med för lite sömn - förra helgen erbjöd inte direkt någon vila utan tidiga mornar inklusive en tuff utmaning för kroppen - kom förkylningen som givet. Man ska ju inte ta ut saker i förskott men jag visste att det här med all risk skulle innebära en vända med sjukdom. Jag trodde precis jag hade klarat mig när jag igår kväll i sängen kände ett växande halsont samtidigt som jag började frysa. Näej!


Lyckligtvis har jag världens bästa sambo. Gustav. Han har sympatisovit tätt intill mig i soffan hela dagen. Jag lovar att jag har världens finaste kisse som har har de bästa sidorna av bådde en vovve och en katt! Världens mest sociala och pratsamma lilla typ som älskar att gosa och sover i sängen varje natt. Kommer när man lockar och sitter gärna med vid middagen. Självständig och hänger utan problem hemma en hel dag medan matte jobbar. Men idag har vi haft en heldag!

Hade planerat ett cykelpass i dag och var verkligen laddad. Jag samlade vuxenpoäng genom att flytta cyklingen som var planerad igår till i dag istället. Tänkte att jag måste verkligen sova ut ordentligt innan jag utsätter kroppen för tuff träning igen. (Vad fick jag för det? Ingenting!) Efter jobbet möttes jag av punktering på framdäcket och istället för att en kort cykeltur hem till en lugn hemmakväll fick jag promenera en dryg timma hem till pappa på Sankt Eriksplan. Vi fixade min cykel och jag hann med två minuter till godo till djurbutiken för att köpa Gustavs specialmat. Det är inte bara jag som äter nyttigt i det här hushållet. Cykeln fick alltså fungera till lite andra saker än träning igår och står fortfarande i viloläge i hallen.

Nu försöker jag slå rekord i att bli frisk snabbt så att jag fortast möjligt kan vara i form för Stockholm Triathlon den 29 augusti. Fyra koppar grönt te och powernaps på tre timmar och jag klättrar på väggarna här hemma!

Jag kan inte hålla mig längre!

Jag älskar dig och passerar de flesta när vi är ute - men till Vättern behöver jag nog någon annan att rida på. Dags att ge sig ut i cykeldjungeln?

Jag vill cykla Vätterrundan. Ingen tjejvariant eller halvrunda. Jag vill cykla alla 30 milen! Ska det vara så ska det vara liksom. Jag hade egentligen inte tänk blogga om det förrän jag var anmäld, klar och betald men det här med tålamod är inte precis min grej.

Det vore grymt roligt att ha ett så stort mål att träna och se fram emot. Efter helgens AIM Challenge vill jag som sagt bara ha fler och större utmaningar! Jag är riktigt glad över att jag är anmäld till Stockholms Triathlon den 29 augusti och längtar på samma gång till ett ännu större och mer avlägset mål.

Maja påminner mig om att 30 mil är långt. Hon har säkert rätt. Jag tror inte jag kan ta till mig hur långt det är. Mamma har cyklat Vätterrundan då det begav sig och jag har ju trots allt hennes gener-ish och är övertygad om att det funkar!

Jag hade tankar på att börja med halva Vättern men är rädd att det ska vara tillräckligt jobbigt och avskräcka mig från att cykla alla 30 mil sen. Så kanske är det lika bra att satsa allt med en gång istället? Hur träna? Hur äta? Hur tänka? Vilken cykel? Köpa en till? Låna? Hyra?

Är det nån som ska med?

Kolfiberram, Vitargo och vänskap. AIM Challenge 2010!

Jag och Maja ovanför trädgränsen i Sälenfjällen efter att ha tagit post nummer 12

Söndagen den 16 maj ringde Maja mig när jag var på väg ner i tvättstugan. Hon hade varit inne på www.multisport.se (Maja hur hamnade du överhuvudtaget där från början?) och fastnade för något som hette Discovery AIM Challenge, en multisporttävling i Hemsedal i Norge och i Sälen i de svenska fjällen. Mountainbike, löpning, paddling, klättring och såklart orientering. Eftersom jag älskar både cykel, paddling, fjäll och framför allt nya utmaningar sa jag ja omgående utan vidare eftertanke. Resten är historia. Lördagen den 7 augusti klockan 16 och i målgång hade jag blivit hooked på multisport, fått blodad tand och vill bara köra mer!

Vi har cyklat, läst karta, sprungit, cyklat, cyklat, läst karta, vadat genom myrar med sankmark över låren, cyklat, läst karta, cyklat, sprungit, simmat, sett storslagen natur, kan man kalla det klättrat, slagit rekord i intag av Enervit, gått balansgång och framför allt haft otroligt roligt! När vi kom i mål (och egentligen långt innan det) var jag så otroligt nöjd och stolt över vår insats på fjället. Maja visade sig vara en kartläsare av rang och vi hade hög energi i pedalerna hela vägen från start och in i mål. Jag älskar att cykla och i en av de allra mest sugande backarna mot toppen kom jag på mig själv med att le brett. Vi turades om att dra i de branta backarna och hejade ivrigt på varandra mellan varje kontroll. Vi ägnade inte en gång tid eller energi åt onödiga diskussioner, eller åt att gnälla på varandra eller diskutera tidigare eventuellt dåliga beslut. Kramar, applåder och glädjerop tog oss framåt - och team work. Tänk er en iskall sjö på fjället. Ovanför, ganska högt upp hänger kontrollen. Tänk er jag och Maja som vadar i med kläderna på och vatten upp till midjan, som klättrar ovanpå varandra, gemensamt tar kontrollen, simmar i land och hur glada som helst kastar oss upp på våra cyklar för att ta nästa kontroll.

Förra årets vinnare i damklassen tog 17 poster (av 60 möjliga så ni kan ju gissa att man har att göra...) och vi tog i år 15 poster. Check! I år tog det vinnande damlaget, multisportproffs hemmahörande i Sälen, hela 32 poster!

Varken jag eller Maja kan egentligen orientera - även om Majas talang för att ta ut riktning och läsa karta kan beskrivas som större ... Varken jag eller Maja äger en mountainbike - men vi gillar cyklar och har varsin cross och hybrid i vår ägo. Både jag och Maja insåg på tävlingsdagens morgon att vi inte hade någon aning om vad vi hade anmält oss till. Det är svårt att förbereda sig mentalt (och även fysiskt förstås!) inför något man knappt vet vad det innebär. Vår taktik var att träna orientering (en gång, tre dagar innan tävling), fixa varsin grym mountainbike, ha en camelbak på ryggen, mycket socker i väskan och äta en stor frukost. Det höll hela vägen tillsammans med bra grundfysik och mycket vilja. Som totala rookies i multisportsamanhang. har vi dock lärt oss en hel del saker inför nästa år. Bland annat kommer vi ha en ny taktik för hur vi väljer kontroller och kommer på så sätt ta kontroller som är värda mer poäng än de vi tog i år. Nu fick lag med betydligt färre tagna poster ändå bättre poäng totalt sett.

Det var kul att tävla som damlag. Mixedlagen tog över lag fler poster än damlagen vilket är ganska lätt att lista ut. De har hela tiden en som är starkare och som kan dra. De har hela tiden en som är starkare och kan springa i förväg och ta en kontroll och möta kompisen på vägen ner. De har hela tiden en som är starkare och kan klättra upp för rep i liftstolpar osv, något som är ganska omöjligt för de flesta tjejer. Därför var det kul att vara ett damlag. Jag och Maja var jämlikar som turades om och delade på allt. Båda drog, båda sprang i förväg och ingen var mer självklar än den andra till att ta en kontroll. Väl hemma i Stockholm var det också jag och Maja som bestämt hävdade att vi lika väl kunde plocka av cyklarna från taket som killarna. Måste man göra själv, klara av själv, då blir man handlingskraftig - och det är kul!

Ikväll har jag surfat på multisport.se och redan blivit sugen på flera andra lopp. Jag vill bara kasta mig ut bland alla utmaningar som finns där ute och se hur mycket jag kan klara av. Vad tror ni om att klättra över Globen? En hel del andra utmaningar har också dykt upp i mitt huvud men de väntar jag med att avslöja...

Sammanfattningsvis är jag efter den här helgen toppfylld med glädje, energi och förväntan. Jag vill och jag kan och jag törs! Självkänsla och självförtroende har boostats massor. Mina skor har inte torkat än, mer än ett dygn senare.

Jag har varit den bästa versionen av mig själv!

I startfållan

Discovery AIM Challenge startar NU!

Vi är framme i Sälen!

Mätta, packade och lagom laddade har vi landat i Sälen. Bra känsla!

Orientering check!

Maja får påbörja kartläsningen något tidigare än planerat.

Inför vår stundande multisporttävling tyckte vi att det var dags att slipa orienteringskunskaperna våra. Från Gärdet, via Humlan och ut till Ursviks naturområde laddade som bara den. Regnet har upphört och solen strålar genom en härlig kvällssommarluft. Motionsgården där vi ska köpa vår karta är dock stängd och istället måste vi bege oss mot apoteket i Sundbyberg. Vad skulle vi göra utan våra iPhones? Försäljningsinfo, karta och gps. Kartletandet börjar lite tidigare än vi trodde.

På Apoteket Kronan får vi beskedet att alla deras kartor är slut. Klockan är 18:50 och vart kan man köpa en karta nu? Vi konsulterar återigen våra iPhones och siktar på första bästa bensinmack med garanterat bra öppettider! OK Q8 i Helenelund säljer kartor för Törnskogen i Tureberg/Sollentuna och vi åker vidare norrut.


Bestämda steg in i butiken. Nu jäklar ska vi väl får tag i en karta! Maja har till och med ringt och bett dem lägga undan en.

Success! Tredje gången gilt! Världens trevligaste mackkille hjälper oss fram i kartljungen och vi satsar omedvetet på den svåraste i Törnskogen. Åter igen på strålande humör!

Här har Maja precis hittat den andra (extremt väl gömda kontrollen). Notera lyckan i ögonen. Maja är helt klart en envis orienterare som aldrig ger upp! Kvällen bjöd på tät skog, berg och en hel den sankmark. Blöta skor är snart ett faktum men det bekommer oss inte utan stämningen är fortsatt mycket bra i laget.

Orienterar oss fram till kanske den här kvällens vackraste sjö och stannar till i häpnad. Bländande vackert precis innan mörkret lägger sig. Nu har vi kutat runt med karta och kompass i närmare två timmar och Maja vill helst ta i alla fall tre till kontroller. Mitt förnuftiga jag (på riktigt orientera i mörker i en skog?) och även irrationella jag med stark mörkrädsla kräver dock att vi orienterar tillbaka till bilen som jag efter en stunds löpning är säker på att vi tappat bort. Maja verkar dock cool-lugn bakom mig och jag hoppas på det bästa.

Lyckan är total när bilen plötsligt dyker upp i skogsbrynet. Var vi så nära!

Härligt att vara ute på E4an igen med stora vägskyltar ingen kan missa. Mot Stockholm! Längtar till Sälen!

Ikväll höll jag mig varm med en tjockare underställströja från Soc, en funktionströja för löpare i svart med lila och vita detaljer. Otroligt skönt material, bra passform och andas suveränt. Smart ficka på ryggen och meshtyg längs med sidorna. Betyg 4+. Den skulle ha varit snäppet längre bak för en 5a. Ovanpå en turkos löparväst från Nike. Blåste för lite för att jag ska kunna utvärdera den men färgen får en 5a och likaså passformen. Den har en bröstficka men skulle gärna kunna haft en till någonstans. En liten reflex finns, varför inte en till? Smart andastyg på ryggen. På benen? Mina favorit-löpartights från Craft med gammelrosa detaljer!