Vättern jag tror jag är redo!

14, 5 mil skrapade jag ihop i dag. Mitt längsta pass hittills och genrep för Vättern om dryga två veckor. Jag hade inte trott att det skulle vara så jobbigt men kanske tråkigt och ganska segt i benen mot slutet. Mina föraningar stämde. Med facit i hand med några timmar i soffan sen avslutad färd konstaterar jag att det där inte var några större problem för mig men däremot tar det en jäkla tid! 6 timmar effektiv cykling närmare bestämt inklusive vätske- och snacksstopp och  transporten från Kungsholmen inräknad. Jag är rätt nöjd med den tiden även om den inte imponerar alls i cykelkretsar. Man hinner funderar på ganska mycket under tiden men största delen ägnade jag åt att fundera över motvind, medvind och sidvind, punkteringar och The Vätternrunda. Vilsamt för hjärnan på nåt sätt. Mycket sådär här och nu förutom tankarna på loppet kanske men det är ganska oundvikligt under 14 mil tillägnade just det.

Jag hade på mig samma kläder som jag tänkt ha på loppet och samma energi i alla fickor osv. Jag genrepade helt enkelt. På vägen ut var det en motvind från hell. Motvind, motvind och mera motvind som bara tilltog ju längre ut jag kom. Jag försökte rikta fokus på medvinden på vägen tillbaka och förundrades över att det ändå gick så pass "fort" som det gjorde. Sen vek jag av och så kom sidvinden. Det är ganska intressant att cykla på en racer delvis i karbon i kraftig sidvind. Jag ställde cykeln mot vinden och trampade på. På Färingsös slingrande vägar gäller det att hålla koll på vilken sida vinden kommer på härnäst så att man inte ställer den åt samma håll som vinden...


Framme vid Björkvik efter nästan fem mil klämde jag en Vitargo bar (dom är faktiskt rätt goda!) utan att känna nåt större behov av den. Hade fyllt på med sportdryck längs vägen men tänkte att det var bättre att förekomma sig. När det var 2-3 mil till mitt planerade matstopp var jag dock riktigt hungrig så den där baren satt nog fint tidigare och jag var inte upplagd för omständliga kunder före mig i kön och pratglada servitriser väl på plats. Till slut fick jag i alla fall min efterlängtade skink- och avokadopaj (sjukt god!) med sallad och saft och satte mig vid ett bord ute i solen. Då hade jag cyklat 10 mil och vid samma ställe får man mat på Vättern. Vid samma bord satt en kille som också var ute och Vättern-tränade, ursprungligen från Holland. Vem behöver en hund när man har en cykel. Benen kändes en aningens darriga och ryggen och nacken var stela som sjutton. Jag tänkte att man vill ju aldrig stanna om det är så här man blir.

Och så iväg igen. Benen och nacken hade slutat klaga under min matpaus och det kändes som en piece of cake och jag kan cykla hur länge som helst. Sen satte motvinden igång igen. Sportdrycken var slut och jag gjorde genrepets första check. En flaska behövs var 5e mil oavsett övrig energi. Jag svor för mig själv åt motvinden och lät förmodligen hur irrationell som helst. Efter ett par mil hällde jag i mig vatten ur min camelbak och tänkte att nu ska jag bara hem. Det var omväxlande mot- och sidvind och lårmusklerna började kännas tighta. Inte trötta men tighta. Och så kände jag hur huvudet var trött. Bestämde mig rakt av att börja öva på kaffe inför Vättern och packa med mig koffeintabletter. Kan vara bra att ha vant kroppen vid det med gissar jag.

Det blev medvind igen och det var inte långt hem men för första gången kände jag mig trött på riktigt. Stannade flåsandes efter en uppförsbacke och tryckte i mig en gel. Någonting så otroligt äckligt och kväljningsframkallande. Stoppet och vattenslurken gav mig dock snabbt krafter och nu var det medvind som hette duga. Ju fortare jag trampar desto snabbare är jag hemma! Jag föreställde mig målet under Vättern och hur det kommer att kännas eller bara hur det blir snart när jag rullar in på gården hemma. Klar energihöjare! Efter en halvtimma började jag känna av gelen också och vips så var jag hemma. Transportdelen på slutet var enkel med lite cyklar och flax med gröna ljus.

Det var med ett leende jag klev in i hissen, vad bra det här gick! Oväntat bra! Tänk om man kan få ha samma dagsform på Vättern. På cykeln i dag kändes 30 mil som något helt okej. Måste behålla den känslan. Det var egentligen bara en kort stund som det var verkligen jobbigt. Jobbigt som i jag orkar inte det här nu. Det är också en grej att lägga på minnet, att ibland är det jobbigt men det vänder. Man måste härda, aldrig börja ge upp.

Jag trodde jag skulle dö efteråt. Stretcha, äta, duscha, somna. Men jag stretchade, duschade och sen åt jag. La mig i soffan och blundade men var inte sovtrött. Har legat här hela kvällen men klockan närmar sig midnatt och jag är knappt trött än. Efter mina första 5 milsvändor var jag betydligt mer slut. Kroppen har vant sig check! Hungrig är jag ju dock alltid men inte ikväll heller. Jag begriper absolut inte det men har tvingat i mig diverse "bra saker".

Nu ska jag tvångssova och fascineras över hur man inte kan få ont i ryggen av 15 mil på en racer? När man får ont i ryggen av andra saker? Nåja, jag har drillat den hårt på gymmet på senare tid.

Vättern jag tror jag är redo!

Ps - Nä, inga bilder i dag. Jag c y k l a d e...