Långt inlägg! Hoppa ner till inlägget under det här om ni vill bara vill se riktigt grymma bilder!
När man kliver in i min hall i dag anar man en omisskännlig doft av liniment. Dofter för med sig väldigt starka minnen för mig och framkallar ofta olika känslor, starka känslor. Men jag vet inte riktigt hur doften av liniment får mig att känna. Det är blandad, härlig och lite pirrig känsla. Helt säkert är att doften av Linnex och Ormsalva starkt förknippas med Vätternrundan 2011. 30 mil runt Sveriges största sjö och dofterna hänger kvar i kläderna i tvättkorgen och min väska.
Vi kom fram till Motala flera timmar senare än planerat på grund av trafikkaos ut ur Stockholm. Olyckor och avspärrad E4:a. Jag var stressad och min ursprungsplan började ruckas. Vi åkte från Stockholm vid halv ett och var framme i Motala först vid 17. Kön för att byta starttid och kön till nummerlapparna gick dock fortare än jag hade trott och ganska snart var det klart att jag och Maja skulle starta 04:48 istället för 06:00. Lite lugnare. Vätterrundan har två stopptider man måste klara av, samma tid oasvett när man startar (?) och vi var rädda att det skulle bli tight för oss om något oförutsett skulle inträffa. När vi väl var framme för att byta grupp var det dock väldigt fullt och det enda vi kunde välja på var 04:48. Det visade sig senare vara en perfekt tid!
Maja ägnade en hel del tid och shoppingtältet och istället för att få massage och testa cykeln gick jag och Hans och rekade restauranger. Inte riktigt min tanke med kvällen och jag var inte helt nöjd. Tiden gick men till slut hamnade vi i alla fall på O’learys. Jag hade tänkt äta pasta men var så urless på det att det blev en hamburgertallrik och två stora glas vatten istället. Smaskens! Vi köpte frukost och vid 20-tiden mötte vi upp pappa som körde oss till huset där vi skulle bo. Jag trodde jag skulle ha flera timmar på mig att varva ner men nu var vi alla fall ”hemma” äntligen. Jag fixade det sista med cykeln, drack Resorb och la mig på kudden. Packningen var minutiöst förberedd och det enda som behövde göras nästa dag var att fixa sportdryck. Väskorna var packade och nummerlappen fastsatt. Vi hade turen att bo hemma hos några riktiga cykelproffs visade sig och våra cyklar var väl omhändertagna! Jag fick flashbacks till att vara ute i världen med ryggsäck och träffa nya människor och få nya erfarenheter när mannen i huset från Australien pumpade mina däck och justerade Majas växlar. Lugnet började äntligen lägga sig.
Klockan var strax efter 02 när jag vaknade till. Då hade jag inte sovit mer än tre timmar. Klockan var ställd på 03:30 och jag började stressa upp mig över att det var för lite tid. Allt hade ju tagit längre tid än planerat. Maja är något av en tidsoptimist och det är inte jag som verkligen vill ha god tid för allting, särskilt en sådan här gång. Låg och tänkte på hur olika vi var och hur jag skulle hinna allt utan att stressa (motsägelsefullt!) och vid 03 gav jag upp och klädde på mig och kokade gröt.
Strax efter 04 var vi all set, hade cyklarna på bilen och blev skjutsade till starten. Jag hoppade upp på min cykel och tänkte att det är ju verkligen att ha is i magen att inte testcykla den efter en transport från Stockholm … Vi kom i alla fall fram till startområdet i god tid och jag hann gå på toa och så vidare.
04:48 släpptes grupp 280 iväg. Jag väntade mig någon form av euforisk känsla men var mitt vanliga lugna jag. Vår startgrupp drog iväg ganska snabbt. Min camelbak började genast läcka som en galning och jag fick börja med att stanna och fixa den! Sen var vi ensamma i soluppgången jag och Maja. Vi höll redan från början ett ganska bra tempo. Efter en stund märkte jag att det låg en tjej bakom oss och hon frågade om vi ville köra ihop. Jag och Maja turades om att dra. Det kom några klungor som vi försökte haka på men de var för snabba. Sen kom en i mera måttligt tempo när Maja drog som hon hakade på. Jag låg sist och vår nya tjej hängde inte med och därför hamnade vi efter. Jag hade tänkte köra förbi henne när min ena vattenflaska hoppar av cykeln! Shit. Bara en flaska med sportdryck plötsligt. Men jag stannade inte. Det var cyklister bakom och det skulle bli för rörigt.
Jag bromsade dock in och nästan stannade först och tappade därför min draghjälp. Det var motvind. Jag minns den dock inte som så farlig som den beskrivits i efterhand men jag kanske är härdad av Färingsö? Jag trampade på för att komma ikapp de andra och efter en stund trots ett till snabbt stopp var jag ikapp den nya tjejen. Pust! Hon hade dock tappat Maja och vi körde ensamma. Jag lät henne dra eftersom jag var rätt trött efter min spurt.
Vid depån vid Hästholmen efter 4,4 mil svängde hon och en annan klunga in men min flaska och camelbak var nästan fulla, i alla fall halvfulla, och jag bestämde mig för att köra vidare och stanna först i Gränna efter 8 mil. Jag kände mig riktigt pigg i benen, ryggen var bra och huvudet var med. Jag kände ett litet lyckosrus och tänkte att jag kommer att greja det här! Det kommer inte vara några problem. Efter en stund dök pappa upp vid vägkanten. Mera energi!
Sen började jag fundera om jag mindes fel. Borde inte Gränna-depån dyka upp snart? Jag letade efter min lilla inplastade karta men den var borta! Skit! Insåg dock att jag memorerat kartan fram till Hjo (17,7 mil) ganska bra men stopptiden kl 16 visste jag inte var den var. Nåja, det borde inte vara några problem och jag cyklade på.
Den första stora klungan passerade mig och långt innan hörde jag ett vrålande HÅÅÅLLL HÖÖÖÖGEEEER! Hade hört att det kunde vara läskigt när de stora klungorna på 50-70 pers passerade i hög fart men jag tyckte det var sjukt härligt!
Men den jäkla depån vid Gränna ville ju aldrig dyka upp. Jag cyklade in i Gränna (kullersten wtf!) och ut igen. Gnagde på en bar och undrade var depån var. Nästa stopp efter Hästholmen kunde inte vara Jönköping (10,7 mil) det var jag 100% säker på. Och plötsligt visade sig depån sig. Och pappa med sin kamera!
Jag hoppade av cykeln och var lite förvirrad. Var fanns vattnet? Jag vill inte ha saltgurka? Jag måste ju gå på toa. Fixade i alla fall mera sportdryck, fyllde på vatten när det var lokaliserat och irrade tillbaka till cykeln, sa hejdå till pappa som försökte ge mig fil och så stack jag iväg igen. Pappa tyckte jag var snabb till Gränna!
Passerade den första tidsmattan. Piip piip! Några glädjetårtar letade sig fram. Kändes skitlöjligt men jag blev helt varm. Jag visste att det pep i pappas mobil och i mammas som var hemma och i Kattas. Senare under loppet fick jag veta att det även pep i Ulrikas. Fick otroligt mycket energi av att veta det! Hade inte trott det innan men det var lycka och glädje. Ni var med mig där på cykeln och det var fantastiskt.
Nu var det bara 2,5 mil ca till Jönköping. Enkelt! Började känna av ryggen lite mer. Men mest var det stelhet i nacken och mellan skuldrorna, inte där jag hade mitt ryggskott i sidan. Och stelhet kan jag cykla med så det kände samtidigt bra. Men tänk om det blir värre och flyttar ner? Hade ingen aning om utgången. Dock slappnade den av bara av väldigt korta ”sträck-stopp” vilket kändes lovande. Jag tänkte ändå att jag skulle ta en Dikoflenak i Jönköpings-depån. Där serverade de köttbullar och mos och det var ingen kö där heller som väntat. Det märks att arrangörerna har rutin. Vätterrundan var ett otroligt bra arrangerat event. Allt flöt på och var genomtänkt. Jag slevade i mig min ”mosbricka rätt fort” med en lättmjölk och drog vidare. 10, 7 mil avklarade. Insåg uppe på cykeln att jag aldrig tagit någon Dikoflenak.
Nu började det gå uppför och jag mindes att det stått något om ”Habobackarna” på banskissen. Jo man tackar. Det var grymt långt uppför. Segt som sjutton. Många gick upp och jag älskade min cykel. På ett lite flackare parti kom en kille upp bakom mig och frågade om han fick haka på. Visst sa jag. Han hade tydligen startat en timma innan mig, med en sub 9-grupp (?) och nu hade han problem att hänga med mig (!) och klagade över mjölksyra i backarna. Jag slapp den, lättaste växeln på minsta klingan och tuffade långsamt uppåt. Insåg efter ett tag att den här killen aldrig skulle hjälpa till att dra och i en av backarna tog jag därför i lite. Snart var jag av med honom och susade utför istället. Funktionärerna viftade med gula flaggor. Sakta ner. I Jönköping var det många som hejade. Applåder har en fantastisk effekt. Det var publik här och där längs hela banan men förhållandevis få som hejade. Tråkigt!
Jag pratade med vänstersidan av ryggen som började göra lite ont nu. Jag sa att åt den att bara slappna av och hänga med. Benen skulle göra grovjobbet och högersidan skulle kompensera för vänstersidan. Och jag hade ju mage och ländrygg. Jag pratade med den om och om igen och sa att häng på bara. Ligg där bak och vila så gör vi andra jobbet. Och banne mig det hjälpte! Så otroligt. Jag lyckades förmodligen få de musklerna att slappna av.
I Bankeryd rullade jag över nästa matta. Återigen glädje! Jag stannade snabbt i Fagerhult och fyllde på med sportdryck, vatten och tvångsåt en banan. Bet i min ena bar. Jag hade med mig sju bars och hade inte ens gjort slut på EN efter nästan 14 mil. Små-drack Vitargo och vattten då och då men barsen var jag sämre på att äta. Däremot åt jag kardemummabullar i nästan varje depå att bädda med i magen. Så sjukt goda. Åt två stycken i alla depåer jag stannade i tror jag.
Depån i Fagerhult dök upp efter 13,8 mil och här nån gång hittade jag kartan jag trott att jag tappade. Minns inte mer av den depån. Nu börjar allting blanda ihop sig. Efter mitt första depåstopp i Gränna började jag dock i förväg tänka ut nästa stopp och hur jag skulle lägga upp det. Först kissa, sen fylla på Vitargo och hämta vatten till det och Camelbacken. Lämna vid cykeln. Hämta släta bullar och dricka lite saft. Iväg. Snabbt gick det på rutin.
Nu kom banans roligaste del som jag minns det. Jag var på väg till Hjo och cyklade bakom två tjejer. Ibland drog jag lite men ofta körde de om. Den ena tjejen var ganska lång och stor och alltså tung. Den andra tjejen var inte så lång men överviktig. Det funkade ganska bra på flacken men uppför drog jag hela tiden om och utför drog de om. Jag hade redan innan dess konstaterat att jag har starka ben. Det visste jag innan Vättern men fick det återigen bekräftat. Mycket muskelmassa i förhållande till mina 65 kg på 177 cm tydligen. Jag tycker varken det är lätt eller tungt men på Vättern kände jag mitt lätt! Jag var tvungen att besöka skogen vid ett tillfälle och glömde bort min halvgamla bristning i baksida lår. Kan inte dunsa ner på huk bara sådär. Aj. Som tur var kändes det inget på cykeln sen ändå. Tjejerna som jag tappat var jag snart i kapp. Två killar dök även upp under den här sträckan som jag la mig bakom. Jag cyklade om och märkte att de hakade på. Det blev lite tungt efter en stund och de la sig före igen. Trodde de skulle sticka men tempot var perfekt. Bakom mig hade jag tjejerna och vi blev en liten klunga på fem. Det gick fort, fort, fort! Kändes som att ha en hand i ryggen när vi öste fram. Det gick lätt och var skitkul och jag var nästan besviken när vi rullade in i Hjo efter 17,7 mil. Det var en stor depå och jag tappade bort alla direkt. Innan depån låg tidmattorna. Piip piip! Glädjetårar!
I Hjo serverades lasagne men jag var absolut inte sugen på att klämma varm mat och framför allt inte pasta eller lasagne. Jag var väldigt uppe i varv. Istället åt snabbt jag fil, crunchy, socker och sylt. Hade aldrig trott att jag någonsin skulle ha socker i fil. Haha. Folk låg i gräset och solade (?!) men efter en kardemummabulle drog jag vidare. Kände hur höger lårmuskel där jag har en gammal sträckning och en ärrbildning började bli stum. Stenhård faktiskt. Stannade efter 100 m och drog ner brallorna (hade korta under!) men det kändes ändå sådär att stå med brallor i knävecken på en gata i Hjo framför ett gäng 15-åringar. Jag rollade på Linnex. Nöden har ingen lag. Sen var jag var ensam. Verkligen ensam. En lång rak väg och få andra cyklister. Cyklade om en kille som klagade på kramp. Nöta, nöta, nöta.
Jag närmade mig 20 mil och det var första gången som det faktiskt började kännas lite segt. Eller om det var efter Karslborg när 20 mil passerats precis. Jag minns inte. Jag hade kollat på klockan tidigare och konstaterat att det var många (absurda) timmar kvar men bara lagt bort det direkt. Det mentala var i högform! Det var inte ens svårt. Men nu började jag känna mig uttråkad. Stannade till i vägkanten och åt en halv bar och funderade lite. Insåg att nu räckte det med att stanna 15 sek för att det skulle krävas en del för att få igång höger lår igen. Jag visste att det bara handlade om cirkulation, men jag behövde kunna stanna ibland och i nästa depå i Karlsborg bestämde jag mig för att skulle be om massage.
20,7 mil avverkade i Karlsborg. Massagen hjälpte verkligen men stoppet blev hela 45 minuter inklusive fika och gå på toa två gånger. Det hade jag inte räknat med och började cykla på. Det kanske låter som att jag var modfälld nu men så var det inte. Jag hade fortfarande väldigt roligt under mitt "lilla projekt", alltså Vättern runt, och slutet närmade sig fortare än jag trott. Det var bara 10 mil kvar! I timmar räknat kändes det längre och återigen absurt med tanke på när jag började så jag fokuserade på att räkna mil. Däremot hade ryggen i princip sluta göra ont helt. Hade inte ens ont i nacken. Minns inte när det släppte men efter Jönköping blev det gradvis bättre. Eller så vande jag mig? Helt otroligt hur som helst. Jag förstår inte hur det kunde gå till!
Bestämde mig för att hoppa över nästa depå i Boviken och cykla direkt till Hammarsundet. Dit var det 6 mil och jag hade fullt med vätska, flera bars och var nymasserad. Kunde stanna snabbt ute på vägen nånstans istället. Folk såg allt tröttare ut. Jag var lite seg och höll ett långsammare tempo och det gick mycket uppför. Men eftersom jag kommit så långt och slutet var så nära kände jag mig ändå peppad. Fick tre trötta killar på släp och som uppenbarligen inte tänkte dra någonting. Ändå var det lite skönt med sällskap tyckte jag. Jag misstänkte att de skulle stanna i Boviken och det gjorde de också. Jag var ensam igen. Men det var skönt det med. Jag gillade faktiskt att köra loppet i princip ensam. Jag behövde bara ta hänsyn till mig själv.
Jag närmade mig Hammarsundet efter 26 mil som skulle bli min sista depå. Sista depån i Medevi tänkte jag hoppa. Jag insåg att tiden inte såg tokig ut trots mitt långa stopp i Karlsborg. Cyklade över en tidsmatta och cyklade ännu fortare och laddade fram till Hammarsundet. Jag behövde egentligen bara kissa. (Man dricker ju som en gris hela tiden!) Stoppet gick fort och jag bedömde att vätskan skulle räcka de sista fyra milen.
Nu la jag i högsta växeln. Jag cyklade på max, vad nu max är efter nästan 30 mil..! Men det gick ganska fort. Det var mycket backigare än jag trott men jag gav mig inte och cyklade förbi fler än på hela rundan hittills. Det gick mycket utför också. Jag var taggad till tusen på målet. Ge mig en 3:a! Ge mig en 2:a! (Mil kvar att cykla). I toppen av en backe tryckte jag en gel just in case. Ville inte råka ta slut pang bom. Jag cyklade för allt jag var värd när jag började inse att jag hade chans på sub 15. Jag tänkte komma in på 14 nånting trots mitt långa massagestopp. Jag kände mig helt vild och stirrade ömsom på klockan och ömsom på asfalten. Då och då var jag trött och tänkte att jag från början tänkt att det säkert kunde ta 17 h med stopp, massage och kanske punktering. Efter halva loppet tänkte jag att det blir nog 16 h och nu kunde det bli under 15! Egentligen hade tiden aldrig varit det viktiga och skulle jag ge mig själv slack och lugna ner tempot? Nej! Jag hade ju krafterna. En tid på 14 vore wow! Jag ville ha den så jag körde och körde.
Jag började se Motala och undrade om jag aldrig skulle komma fram. Det var en mil kvar och jag skulle bara hinna. Jo, jag kollade klockan och det skulle gå! Öste in över den sista tidsmattan med ett jätteleende och där stod Pappa och Maja som kommit i mål en stund innan. 14:48 ropade Maja och höll fram mobilen med alla tiderna. Va! Jag fattade ingenting? Hade jag så mycket tid till godo?! Wow! Jag var glad och hög på endorfiner. Är det redan över? Vad fort det gick plötsligt?
Jag var yr i huvudet och hela kroppen darrade. Jag hade svårt att böja mig fram och ta av mig chipet på foten och fick vänta en stund för att inte rasa omkull. Hackade fram ord och skrattade. Stelheten sköljde över mig direkt. Har aldrig varit med om liknande. Lämnade cykeln, drog på mig dunväst och mössa och hämtade mat. Hans var också där och alla pratade och chitchattade. Jag var yr och trött och okoncentrerad. Jag frös men var glad och efter att ha petat i pastasalladen och ätit en liten tugga av kycklingen stapplade vi upp och hämtade våra diplom med medaljer runt halsen. Vi åkte direkt hem till huset och jag duschade, drack Resorb och la mig under täcket.
Kroppen var stel och värkte och jag frös. Har jag feber tänkte jag. Jag kunde inte slappna av. Jag tog på mig en tröja och svalde en halv sömntablett som verkade på några minuter. Kände hur hela kroppen slappnade av och jag sov drömlöst i 10 timmar.
Nästa dag var kroppen helt annorlunda. Ryggen mådde ”bra” och bara knäna var stela. Lite stumma ben men inte värst farligt. Jag var törstig och trött men hade väntat mig något mycket värre. Särskilt efter hur jag kände mig vid läggdags. Jag verkar ha någon enorm återhämtningsförmåga. Jag åt gröt, ägg, juice och te och en korv med bröd och en drickyoghurt. Sov i bilen, sov i soffan hemma och firade på kvällen med en storslagen middag på B.A.R. Grillspett, pommes, bea. Grillade grönsaker; sparris, tomater i ugn, lök i ugn, granatäpple och massor av annat gott. Och Coca Cola. Men jag undrar hur mycket vatten jag drack igår? 10 liter? Jag drack kopiösa mängder. Kroppen var okej men jag var dödstrött och väldigt förvirrad och okoncentrerad.
Vättern var en otroligt rolig upplevelse! Jag hade jätteroligt hela vägen. Jag njöt och det gick mycket enklare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag räknade väldigt sällan totalt antal mil som var kvar. Jag räknade milen till nästa depå eller eget stopp. Ibland i mil, ibland i uppskattad tid. Ibland kom jag på att klockan är 08 på morgonen (eller någon annan tidig tid) och att jag kommer vara i mål klockan 20 ikväll. Men tanken var så absurd att jag släppte den direkt. Jag hade ont i knäna hela loppet men aldrig så att det blev ett problem. I dag känner jag ingenting. På träning hade jag oroat mig men i lördags körde jag bara. Nu sitter jag på kontoret utan att ha ont någonstans. Jag levde större delen av loppet på sportdryck – och vetebullar. Förutom det åt jag 1,5 bar, en halv banan, köttbullar och pulvermos, fil och flingor.
Jag startade 04:52 och kom i mål 13:48 h senare. Att ha startat 06 hade inte varit några problem heller. Jag gissar att jag cyklade effektivt drygt 11 timmar. 30 mil. Jag jäklar i mig gjorde det!
