Den här dagen alltså - wow!

Halv sju i morse vaknade jag av att solen lyste in och av pälsbollen som trampade runt. Strax efteråt ringde min klocka och jag klev upp. Jag vet inte vem som strålade mest, jag eller solen, när jag gick ut på balkongen med min morgonsmoothie och konstaterade att ja - det skulle bli en underbar dag.

En timma senare satt jag på cykeln på väg ut mot Färingsö, 3,6 mil från Kvarnberga gård vid Färentuna. Jag gissade att jag skulle vara ganska så ensam på turen ut men jag mötte faktiskt ett gäng andra entusiastiska cyklister och rullskidåkare. Vissa var på väg hem när klockan bara var halv nio och jag undrar verkligen när dom gick upp i morse.

Givetvis var det vackrare än vackrast med vädret som var i dag och hela Mälaröarna doftade av gräs och blommor. Jag kände mig som den värsta tjuren Ferdinand där jag susade fram över broar, längs med vatten, genom alléer och förbi kohagar. Jag tog det lugnt och cyklade i "promenadtempo" och en timma och trekvart senare rullade jag in framför stallet. Det var tyst förutom koltrastarna som sjöng och trampet av hovar i hagen. Innan mitt bilburna ridsällskap dök upp i form av mamma och hennes ridkompis hann jag byta om och äta pannkakor (vanliga med massor av smör och vetemjöl) med keso, hallon och mango. Sen dök dom upp en efter en, mamma, Peter, katten, hunden och så vidare.

Jag red på Osk, en dam med mycket egen vilja och attityd. Men det är alltid dom hästarna som är roligast om rätt ryttare sitter på. Osk hade klart bråttom i början men det var inte så mycket att jaga upp sig över och snabbt var vi överens. Jag håller på med tusen grejer, cykling, skidor, beach, yoga och så vidare. Men det är egentligen bara en grej jag känner att jag är sådär riktigt, riktigt bra på. Att rida. Eller på djur i största allmänhet. Jag fattar dom.

Turen vi tog gick genom skogen och över ängar och vi töltade på ganska bra och dundrade ömsom fram i galopp och ömsom skrittade vi på lång tygel och njöt av vädret. Vi stannade till halvvägs och lät hästarna ta en slurk vatten och tre timmar senare var vi tillbaka på stallbacken igen. Hästarna fick mat och blev ompysslade men själv var jag ju inte riktigt klar än.

Jag bytte tillbaka till cykelkläder och laddade för att cykla hem också. Den här gången tog jag en liten extra krok förbi Svartsjö så hemvägen blev drygt fyra mil. Dock med medvind vilket är den yttersta lyxen för en cyklist! Stannade en liten stund och åt en macka med messmör och drack en Pucko innan jag bestämde mig för att ge allt sista biten hem. En och halv timma totalt blev turen hem och jag njöt hela vägen. Igår sprang jag 7 km och knäna har inte känts av ett dugg. Idag har jag cyklat nästan 8 mil och ryggen känns inte av alls. Jag har ju nya inställningar nu! Och själen - hur mycket boost den har fått är svårt att mäta...

Alltså den här dagen! Och den är inte slut än...