Vänskap i en liten ask

Utled. Det var nog vad som bäst beskrev mig när jag klev innanför dörren ikväll. Igår var det nämligen dags igen. Att skada sig. Jag hade bara hunnit runt hörnet med cykeln på väg till jobbet när jag får sladd efter att ha kört över en slang som ligger dragen över cykelbanan. Jag vet att man inte kan cykla över snett, man måste korsa hinder tvärts över, men cykelbanor är smala och en städbil var dessutom ivägen. Cykelbanor är ju nån slags extra parkeringsplatser i den här stan... Pang sa det med andra ord. Mina nya jeans gick sönder och de är slut i min storlek nu. Och jag älskade dem. Knät gjorde ont nåt så in i h*lvete och blod och grus blandade sig på väl utvalda ställen. Killarna med slangen kom med första förband och ville ringa ambulans (!) och trodde jag brutit i alla fall tre ben. Men jag försäkrade dem bölandes på marken i en blöt grushög att det var lugnt och haltade efter en stund hem. Då insåg jag att skadan från skidbacken var uppdragen igen och bölandet nådde nya nivåer.

Resten av dagen var jag dödstrött, hade skitont och orkade inte skjuta undan deppigheten mer. Jag försökte tänka positivt i stil med att jag har ju inte brutit något i alla fall och jag kunde ha skadat mig mycket värre yadi yadi men det hjälper liksom inte riktigt. Att man står sig själv närmast är väldigt sant. Och jag tappar träningssuget av alla skador. Har haft några planerade vilodagar och gjort en massa andra roliga saker men nu var det liksom dags och återigen var jag helt handikappad och kan egentligen inte träna det jag faktiskt skulle vilja träna. Kvällen innan hade jag premiärcyklat på min nya racer och helt ärligt kändes det inte helt enkelt. Bockstyre, sitta fast i pedalerna och slicksdäck. Alltså hjälp. Jag trodde inte det skulle vara så svårt? Min approach har dock alltid varit och är att kan alla andra så måste väl jag kunna. Men efter den där vurpan var humöret inte top notch precis.

Men så kom jag hem ikväll med tusen olika känslor, mentalt trött och allmänt osugen på allt utom min säng oavsett att stod intervaller + styrka i kalendern. I brevlådan hittade jag en liten pappkartong med oklar avsändare. Säkert reklam tänkte jag och lät den ligga en stund. Efter en stunds deppande tog nyfikenheten överhanden och inuti hittar jag en ask chokladpraliner och en hälsning från Ulrika! Choklad som plåster på alla sår och skador och gulliga rader med ord från en underbar vän. Hela mitt känslotillstånd ändrades direkt. Det var kul med racer, jag ringde ett halvjobbigt samtal, jag lagade mat efter det nya receptet jag hittat och sen hoppade jag i träningskläderna och körde ett pass på gymmet.  Intervaller (i pulszoon fyra på gränsen till fem i varje intervall) och styrka (rygg och mage). Det gick strålande och jag känner mig boostad mitt i deppandet.

Tänk vad en ask choklad kan göra. Tack Ulrika!