Solen var på väg ner som ett glödande klot i Mälaren när jag var högst uppe på Tranebergsbron. Och jag insåg att nu var det den där kvällen jag har pratat om, skrivit om och längtat efter så länge. Den där ljusa vårkvällen, lite sval efter en ljummen dag, när jag är ute med min cykel och cyklar på riktigt. Wow.
Premiären blev bara två mil, sen var fötterna som isbitar och jag totalt uppskruvad över hur sanslöst kul det var! Vet ni hur fort man kan cykla när det går utför? Jag började med Norr Mälarstrand tur och retur. Rakt, flackt och slät asfalt. Enkelt att få tag i taxi. Men jag var ju ett med cykeln med en gång när vi susade fram. Det var annorlunda att sitta på en vit racer i neonrosa tröja jämfört med att ha jobbkläder och cykla hybrid. Folk höll undan på nåt helt annat sätt, höll avstånd, höll sig ur vägen. Och jag cyklade inte ens särskilt fort. Det var komiskt. Jag vände och cyklade ut mot Drottningholm, ja inte hela vägen, och testade olika lägen och växlade igenom större delen av registret. Det var med ett brett leende jag cyklade högst upp på Tranebergsbron. Nu var kvällen här! Jag har cyklat mina två första mil inför sommarens Vätternutmaning.
2 kommentarer:
Skoöverdrag och strumpor av ull. Ett måste om det inte är minst 15 grader konstant under dygnet. Då klarar man sig med bara ullstrumpor. En strumpblogg kanske vore nåt för mig.. :)
Åh vad härligt. Jag blir nästan lite för sugen på att slänga ut 15 loppor och riskera livhanken med fastsatta fötter :)
Skicka en kommentar