Sju mil i världens vackraste land

Ibland är inte ord tillräckliga för att beskriva hur vackert något är. Jag har rest över hela världen. Jag har besökt alla världsdelar men i slutändan är Sverige alltid vackrast. Vet ni vilket otroligt vackert land vi bor i? Igår kväll stod jag en lång stund i hänförelse och tittade ut över gröna ängar, gula blommor, blommande äppelträd, blå himmel och ett rött hus med vita knutar. Enda sorgen var att jag inte hade min riktiga kamera med mig. Det är en bra motivationsfaktor allt det där vackra. Ju längre ut på Färingsö man cyklar desto vackrare blir det. Så man vill liksom aldrig vända hem utan bara cykla lite till och vips har man cyklat sju mil.

Det var ännu vackrare i verkligheten!

 Jag hade planerat att cykla 8 mil efter jobbet igår kväll men det blev ”bara” sju. Tydligen är sju mil efter jobbet hyfsat imponerande av sms och Facebook-kommentarer att döma. Jag tycker inte att det är så farligt. Jag ska ju cykla 30 sen! Men pappa tror inte att det kommer vara några problem om jag cyklar sju mil en kväll efter jobbet.

Det känns som att jag kan ligga och cykla ganska länge i ett jämnt tempo. I början känner jag ofta av knät men sen släpper det (när jag blir varm?) I backar dyker det ofta upp igen och ibland annars under mina mil för att sen försvinna igen. Ibland är jag trött och seg och plötsligt går det lätt igen. Det var en tokig motvind på vägen ut och det kändes som att jag inte kom nån vart trots tungt trampande. Därav det sju milen istället för åtta. På vägen hem bara öste jag istället. Det är nåt att komma ihåg på Vättern. Ibland har man ont men det går nog över ibland, ibland är man trött men man blir pigg igen. Bara övre delen av ryggen och nacken är knepiga. Det blir stelt onekligen!

Cykelturen hade kunnat sluta illa. På vägen ut insåg jag att jag skulle synka ganska bra med Fredrikshofs grupper men valde ändå att köra själv. Dels är det faktiskt ganska skönt och så var jag lite osäker på tempot. Jag passerar Brostugan där de samlas och ute på Föringsö blir jag omkörd av deras snabbaste grupp som kommer i belgisk klunga (tror jag? Gick ganska fort!). (Lite förvånad över att de inte dök upp tidigare!) Efter fiket på Svartsjö sluttar det nedför samtidigt som det är en 90 graders-kurva som man får ganska bra med fart i. Jag ser att snabba gruppen har stannat och ser det inte ut som att en cykel ligger ner? Hinner inte fundera så mycket mer innan jag hör tio killar vråla GRUUUUUS! Mellangruppen är strax bakom mig så jag törs inte slå på nån tvärnit precis innan gruset och plötsligt är det under mig. Jag rullar igenom gruset väldigt försiktigt. De andra är lite modigare men jag är inte sugen på att få sladd. Tack för varningen Hofvet! På vägen hem igen möter jag massor av cyklar på rulle från Fredrikshof och de ser inte alls ut att cykla lika fort. Kanske man skulle följa med dem nån gång i alla fall? Nån som hakar på?

Väl hemma stretchade jag på balkongen med pälsbollen och konstaterar att kylskåpet börjar bli tomt. Äggröra och gröt eller grekisk take out? Äggröra är så fantastiskt gott men jag tänker att jag kanske behöver nåt annat efter sju cykelmil. #villinteblisjuk. Så jag knatar ner till Kolgrillen som håller extra öppet för mig och beställer en gyros med klyftpotatis. Att somna gott en timma senare trots en liter sportdryck, en bar och en gyromiddag var inga problem. Fattar inte allt snack om socker även om det makes sense. Verkar bara inte stämma på mig just.

Tänker att jag skulle vilja ha ett hus på Färingsö. Att jag ska köpa ett. Fast på vintern? Jag tror Svartsjö är riktigt svart då. Och inte har de någon kolgrill med take away heller. Eller 7 Eleven. Kanske sommarhus? Så kan man bo där maj-okt och planera mathandlingen lite noggrannare just då. Annars är det ju cykelavstånd från Stockholms innerstad. Lyx!