Och så 8 mil till. Eller - Man kan inte få allt

8 mil till. Sammanfattas enklast med en "note to self". Samla inte ihop mil på cykeln dagen efter en kväll med rosé och appletinis och en natt på Pacha. Alltså jag tog det verkligen lugnt med drinkarna (Givetvis! Jag är ju inte alldeles dum i huvudet), men dansa tyckte jag man kunde göra så det gjorde jag även om jag gav mig hemåt i skaplig tid. Men det tar ju sin lilla stund allting så klockan var över 03 när jag somnade och klockan 09 nästa morgon gick det inte att sova mer. Efter en mors dag-brunch hoppade jag upp på min lilla vita och som sällskap hade jag Katten på min svarta springare och Christopher på sin turkosa Bianchi. Lite törstig men i övrigt tyckte jag formen var bra. Well, det blev ganska slitiga 8 mil vill jag lova. Men jag var vid några tillfällen i alla fall uppe i 33 km. Katten var desto piggare (hon klarade av Cliff Barnes bättre än jag klarade Pacha uppenbarligen) och påminde om vilken ljuvlig sommarkväll vi cyklade i, tack kompis! Och förlåt för att jag ljög. Innan avfärd sa jag svävande att jag skulle cykla en sådär 5 mil. Jag var väl rätt säker på att det skulle bli längre än så. Men lika säker på att Katten skulle greja det enkelt!

På förmiddagen vräkte regnet för alla stockholmare som bekant ner men jag var övertygad om att det skulle bli sol och finväder på eftermiddagen. Klockan 14 kör vi! närmast beordrade jag Katten. "Jag är grym på väder." (Famous last words?) Den blåa himlen började kika fram och jag svidade om och sms:ade entusiastiskt Katten; Nu kommer solen! Sagt och gjort vi trampade iväg. I exakt samma stund kom de första regndropparna och uppför Tranebergsbron stormade det motvind och stora plaskvåta droppar smällde i ansiktet. Pannben! ropade Katten. I Alvik avtog det och ja, det blev sol! Tjoho.

En halvtimma innan The Energy Fail. Glad i ny vindjacka  som jag har fått från Craft!

Enda gången det höll på att gå tokigt var på vägen hem när vi närmade oss Svartsjö där vi skulle fika. Det var medvind och nedförslut, en sträcka där det vanligtvis går undan. Men jag hade tagit slut. Trots all extra skjuts orkade jag inte trampa och började känna mig ganska rörig i huvudet. Vinglade av cykeln inte en ynka meter för tidigt och kände blodsockret krypa nere i hälarna. Jag trodde en kort stund på allvar att jag skulle svimma. Jag är ganska svimmningsbenägen. Bacon- och broccolipaj OCH äppelpaj med vispad grädde och massor av Vitargo gjorde susen. Vi cyklade hem i ett lugnt tempo och jag var mer sömnig än trött fysiskt. Men energy fail är verkligen inte min grej.

Sammanfattningsvis en skön runda i en ljuvlig vårkväll med goda vänner men som jag lite besviket inte kunde utnyttja till fullo. Men erfarenhetskontot har fyllts på och det är bra det med och nu mår jag som en prinsessa. Kvar på to do listan är bara att få Katten att köpa sig en egen racer. Fina cykelbilder finns inne hos Katten!

Inte alla som har en egen materialare. Pappa pumpar däck och mamma riktade hjulet strax därefter.