Våren är ung och oanvänd...

Majkvällen var ljusgrön, varm i solen och sval i skuggan när jag med ett brett leende trampade över Tranebergsbron tidigare ikväll. Äntligen! Det var cykelpremiär. Antingen har dock min cykelpump eller ventilerna på cykeln gått i ide för gott för jag har stora problem med att pumpa cykeln. (Tänk dig Erika hängandes över fotpump med båda benen i luften utan att det kommer in luft...) Men efter en hel del envishet (en av mina paradgrenar) och lite svartare händer lämnade jag staden bakom mig och cyklade över kvällens första bro. Jag hade med mig det obligatoriska: vattenflaska, en nötbar, körkort (om jag behöver identifieras...), taxipengar, pump, slang och däckavvrängare. Tänk vad vintern hade gått fort ändå! Det var redan vår igen! Men vad högt upp jag satt och vad långt ner styret var och vilket håll hade man egentligen pedalerna åt? Hjälpes. Efter denna något tveksamma start vällde  dock härliga minnen fram och ljudet av spd-pedaler som klickar fast fick hjärtat att skutta. Känslan som bubblade runt i mig när jag rullade ut mot Drottningholm är svår att beskriva. Allting var så vackert att jag var helt tagen. Glittrande Mälare, strålande sol, kossor i hagarna, traktorer på åkrarna... Jag ville bara krama om allt ihop. Jag vill bo där ute. Jag ska banne mig hitta det perfekta huset och ta med mig pälsbollen och cykeln och flytta! Hur fort det gick idag? Ingen aning. Ganska långsamt. Ungefär tre mil blev det och ryggen måste ha service om den här kvällsaktiviteten ska bli en vana - och det ska den!

Mitt liv är så galet bra just nu. Det händer och är kanske på väg att hända så mycket bra saker att jag nästan spricker. I alla fall hade jag lust att hjula fram längs trottoaren tidigare i dag. Ni fattar va? Jag ska bara lägga klart pusslet så får ni alla details sen! ...Det är ett stort liv.