Att känna istället för att göra

Det här blev en konstig dag. Jag hade tänkt cykla - ganska kort och ganska snabbt. Det vill säga uppvärmning ut till Drottningholm 20-30 min och sen lite tempo i 30 minuter (30 km/h ungefär - är ju andra cyklar och människor på vägarna också...) och sen vända och köra 30 minuter tempo tillbaka och så nedcykling från Drottningholm. (Det är där broöppningar, rödljus osv börjar och det är ingen idé att ha något tidsmål där). Men när jag kom hem, i god tid för att hinna med min plan, var jag ruskigt trött. Och hungrig. Igen. Som vanligt. Amen suck. Jag slängde mig på sängen med pälsbollen och somnade nästan med en gång. Jag sov inte så länge men när jag vaknade började det bli knappt om tid. Jens hade lovat att laga middag tills jag var hemma igen - inte läge att dyka upp en timma sent då och det kändes som att nattsömn kunde vara en bra grej till nästa natt. Så då tänkte jag att cyklandet till beachträningarna och till jobbet med för den delen med får duga tillsammans med helgens långpass. Och så tänkte jag backintervaller istället.

Löpning är ju rätt enkelt. Man behöver knappt några prylar och man kan sätta igång utanför dörren. Jag gäspade på vägen ut och började så sakteliga tuffa fram. Backintervaller alltså. Jag var extremt opeppad. Och extremt hungrig. Trots ett extra mellanmål. Jag var mitt i nån kombo av sömnbrist och energibrist. Highlife. Vad sjutton är det här tänkte jag? Jag byter nog backintervallerna mot en lugn tur bara. Men efter 1,5 km vände jag hemåt, gåendes. Jag kanske kan köra lite core hemma istället? Snacka om att aldrig ge sig. På gott och ont. I dag på ont.

Men det var vackert ute. Blommorna luktade som en hel parfymfabrik, fast godare, och luften var ljummet. Gräset är sådär ljusgrönt nu som det bara är såhär års och jag har mycket att vara glad för. Jag kände mig som värsta tjuren Ferdinand där jag promenerade och försökte gräva ner min besvikelse över en bortkastad träningsdag. På grund av för lite sömn? På grund av energibrist? Vilket känns rent ut sagt löjligt med tanke på vad jag har ätit i dag. Kött, potatis, avokado, havregryn, keso, bär, banan, yoghurt, ägg och så vidare.

Jag kom hem med känslan "vad har jag gjort i dag?". Den här #€"&& prestationsprinsessan gör mig
g a l e n ibland. Gjort! Till exempel jobbat en hel arbetsdag? I duschen (ja jag lyckades trots allt bli svettig av min lilla tur) gjorde jag en deal med mig själv. (Något corepass var inte att tänka på). Nu är det slut med att sammanfatta dagarna med vad jag har gjort. Ja - det är mycket jag vill göra, det är mycket som är kul och jag gillar tempo (jag är ingen riktig Ferdinand) men någonstans går gränsen även för den personlighetstypen.

Under kommande sju dagar ska jag fundera på vad jag har upplevt och vad jag har känt. Och det handlar inte nödvändigtvis om upplevelser som skidåkning på Svalbard utan om de små sakerna i livet. Om jag glömmer bort mig får ni påminna mig! Kommande sju dagar ska minst ett blogginlägg per dag beskriva något jag känt och något jag upplevt. (Helt bloggfria dagar är dock alltid okej). Jag vet att jag är bra på sånt också så det borde inte vara så svårt. Tycker ni att uppleva låter för likt göra? Jag tänker såhär: man kan inte uppleva att städa. Typ. Och slutligen, det behöver inte vara bara bra grejer jag känt och upplevt. Det beror helt på.

I dag har jag upplevt hur det doftar när tusen blommor (kändes så i alla fall) slår ut och blommar samtidigt. I dag har jag upplevt för första gången den här säsongen hur det är att sitta barfota på balkongen med fuktigt hår på elfte våningen på Kungsholmen och skriva ett blogginlägg. I dag har jag upplevt energy fail - en gång för mycket.

I dag har jag känt mig tacksam för att mitt liv innehåller världens bästa familj, underbara vänner och - kärlek!

Nu - nu ska jag få mat.