torsdag 6 maj 2010
Jag å min cykel!
Min cykel är verkligen min kompis och vapendragare. Jag blir
glad på riktigt när jag ser den. Jag känner mig liksom helt oslagbar med den, fri! Jag kan ta mig runt överallt och dessutom på nolltid. Den är lätt och rullar fort och den får mig alltid att känna mig stark och snabb! Vardagskärlek kombinerat med träningskärlek. Erika gillar.
Här är jag i hissen på väg ut. På vägen upp var jag betydligt rosigare, snorigare och för trött för att fota!
I kväll strålade solen över träden som äntligen har blivit fulla med knoppar, koltrastarna sjöng i kapp och båtarna tutade ute på vattnet. Vårkväll över Stockholm. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle springa, cykla eller köra en repa på gymmet. Gymmet strök jag ganska fort ur planeringen, en kväll likt denna kan man bara inte missa. Och springa, med ett trasigt knä. Det är ju egentligen bara så himla dumt. Kände en omåttlig längtan efter lite hästmule och stall och tänkte att ska jag inte cykla ut på Ekerö i alla fall. Stod i hallen i löpartights och skaljacka och velade. Cykel känns som en helkväll och jag hade tänkt shoppa loss inne på Adlibris (böcker är tillsammans med träning min passion i livet) och baka muffins. Skit samma tänkte jag till slut. Mot stallet!
Vägen dit var härlig. Jag trampade på max och tog rygg på en av alla de med racercykel och måste säga att jag hängde med imponerande bra. En kille på cykel liknande min (en lätt cykel, hybrid med lite grövre däck men ingen mountain bike för det) körde om strax innan Tranebergsbron. Jag fokuserade på min cykling och på den gudomliga utsikten men inser halvvägs upp för bron att han inte är särskilt långt före längre. Jag sätter igång och trampar som aldrig förr. Givetvis cyklar jag om och sen trampar jag utav bara helsike när det börjar gå neråt på andra sidan. Han och jag (tror jag i alla fall) tävlade med varandra hela vägen till Brommaplan men där skildes våra vägar. Tyvärr saknar jag bilder på vattnet, båtarna och solen. (Jag cyklade...)
Konstaterade efter slottet att jag cyklat 1,6 mil på 36 min. Framme i stallet gav jag hästen en morot och mig själv en banan, sträckte på benen men blev inte långvarig. Cyklade iväg in mot stan och upptäcker att det är grym motvind. Jag får trampa som ett djur men mjölksyra nästan från början. Nockebybron känns evighetslång och fast att jag trampar mitt yttersta känns det som att jag står still. Jag hör inte ens musiken i lurarna längre. Det fortsätter att blåsa och jag är iskall om händer och fötter. Det dröjer inte länge förrän hela jag är iskall.
Men där händer det. Jag är skittrött, har mjölksyra och fryser. Men ändå är jag stark. Ändå känner jag att jag orkar mer. Ändå fortsätter jag hålla tempo. Det är här jag börjar gilla på ett nytt sätt. Det är nu jag känner att det finns grejer i de här benen minsann. Peppar mig över hela Tranebergsbron en gång till, uppförsbacken är dessutom längre åt det här hållet och sista milen är jag så nöjd med. Sen är det äntligen utför och flackt hela vägen hem.
Hemma står kalvgryta och pasta framdukat och till efterrätt finns det kardemummabullar. Det här sover jag gott på!
Etiketter:
cykling
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lät som du hade nån hemma och serverade middag, men så var det inte va - utan duktiga du som direkt tog tag i mat istället för att fastna ...
Grymt. och grymt jobbat!!!
Vilken härlig cykeltur det lät som och bra jobbat att du kämpade på trots motvinden.
Cykling nu på våren är grymt!
Skicka en kommentar