Jag var i sandlådan igår kväll ändå envis som jag är. Jag lindade ihop höger knä ordentligt, dvs från halva låret och ner mot smalbenet. Det gjorde stor skillnad och vartefter jag blev varm gick det oftast ganska okej. Vi tränade slängningar och försvarsspel och ganska mycket anfall. Det var inte lika högt tempo som det brukar vilket passade mig utmärkt just igår. Bara under slängandet hade jag lust att amputera höger ben. Vi avslutade med brasseövningen men då var jag så varm att det funkade bra. Det gick till och med riktigt bra att spela! Och det var kul hela vägen. Jag tror att jag har en ganska bra idrottsgen. Jag håller liksom ångan uppe, har en tävlingsmänniska inom mig som oftast dyker upp utan att jag beter mig som en iller på speed, jag bara taggar till lite extra och ger aldrig upp eller tappar humöret (oftast inte!). Även om det inte går så bra brukar det mentala hålla. Det är en bra gen. Tack för den!
Men jag visste vad som komma skulle. Det räckte med att dra av lindan i sanden och knata bort till omklädningsrummet för att känna den egentliga smärtan och inte var det bättre i morse. Jag är ur funktion och träningssuget är inte på topp då. Jag tappar liksom motivationen lite när jag inte kan göra det jag gillar att göra. Typ spela beach och köra crossfit. Förut har promenerande och spinning alltid funkat fint, nu funkar ingenting. Ingen aning just nu om jag kommer tagga till eller inte och gå all in på magmusklerna eller hänga i chinsräcket var och varannan kväll en tid framöver. Vi får väl se! Just nu sitter jag och dricker te och jobbar och knät bara gapar om hur ont det gör.
Snart kanske jag kommer att se ut såhär om jag inte kan träna ben utan bara överkropp?
2 kommentarer:
Illa! jag körde ju i stort sett bara överkropp när jag fick min stressfraktur i foten - just då helt ok eftersom jag tränade till Vasaloppet men i längden aptrist. Och förstår känslan av att tappa träningsmotivationen - så trist att behöva modifiera och inte göra allt det roliga.
skitknä!!
Skicka en kommentar