Surare än min grapefrukt

Istället för att vara på väg mot Odenplan och dagens crossfitpass sitter jag framför vinterstudion och äter havregrynsgröt med blåbär och mjölk - och en grapefrukt vid sidan om. Också en bra start på helgen (om frukosten inte fick komplement av dikoflenak) men just nu kan jag inte tänka mig en bättre start på helgen än ett tungt och svettigt crossfitpass. Men jag är avanmäld. Helgens pass är hemliga och man har ingen aning om vad som väntar. Ingen idé att gå dit med andra ord ifall man skulle mötas av säg overhead squats och burbpees på schemat med ett skadat knä. Eftersom jag inte är där blir det säkert bara stångrodd och pullups.

Igår kväll var jag på gymmet med Jens. Ganska ambitiöst kl 19 en fredagskväll efter en timmas promenad om du frågar mig. Det blev draken, tre olika axelövningar, sittande rodd, chins, dips och pullups, knees to elbows och lite planka. Jag var totalt oinspirerad och ville bara köra ben. Jag älskar ben. Stora muskelgrupper som får hjärtat att jobba och övriga kroppen att svettas. Och så är starka ben så himla bra att ha. Särskilt om man ska åka skidor i Åre om tre veckor. Som det ser ut nu ser det inte ljust ut för skidåkandet. Jag tar en dikoflenak till.

Snart blir det en långpromenad följt av, tja, överkropp på gymmet? Jag är redan less.

Men det känns redan bättre efter att ha bokat tid hos Soheil på måndag morgon, mailat jobbet och sagt att jag efter det på vägen till jobbet går förbi vårdcentralen och ber om en remiss på röntgen - igen. Handlingskraft liksom. Målmedveten har jag i alla fall alltid varit, oavsett skadad. Biverkningarna från Dikoflenaken har dock redan gjort sig påminda. Mindre bra. Men om knät blir bra kan jag stå ut med eld i magen.