Race report Siljan runt

Katten, Erika och Sara

Dalarna är vackert och många gånger när jag har passerat med bil har jag tänkt att här skulle jag vilja kliva av ett tag. Så efter Vättern förra sommaren bestämde jag mig för att jag skulle cykla Siljan runt den här sommaren. Framför mig såg jag skön junisol, en vacker väg och bra sällskap. Siljan runt levde tyvärr bara upp till den sista förväntningen 2012. Dagen bjöd på fyra plusgrader, hällregn, och konstant motvind. Och tallar!

Resan hit igår gick bra. I alla fall för mig och Sara. Katten hade en mer stressig resa och det blev som sagt lite hönstema även här. Vem åker med vem och när och var och hur. Men vi kom fram, alla tre, och laddade med indiskt. En ganska tidig kväll lyckades vi med också och 05:30 ringde klockan nästa dag. Man kunde välja att starta någon gång mellan 07 och 09 och eftersom väderprognosen senare under dagen såg allt annat än lovande ut siktade vi på att starta tidigt. Efter en redig hotellfrukost kl 06 en lördagsmorgon (man är ju knäpp egentligen) var vi på plats vid starten strax före halv åtta. När vi fått på alla framhjul och förberett våra skor med damasker (regnet come hit us!) knatade vi upp till starten och möttes av en jättelång kö. Som tur var gick den snabbare än man trodde och strax efter 08 var vi iväg.

Våra 12 mil började med en lång utförslöpa och det var bara att trampa och le. Men ganska snart visade det sig att mina och Saras racerars utväxling skulle få Katten att slita på sin hybrid. Vi blev omkörda av en klunga och jag tänkte perfekt och la mig bakom. Ännu enklare cykling. Men sen märkte jag att Katta och Sara blivit avhängda och jag ville ju hellre cykla med dem!

Vi rullade förbi röda, gulliga hus och midsommarstänger men i övrigt väldigt mycket tallar. Väntade otåligt på sjön och fantastisk utsikt och så vidare. Var övertygad om att det blir nog inget regn idag ändå för himlen såg skaplig ut även om det var kallt. Famous last thought.

Första depån dök upp snabbt och vi fikade kardemummabullar och sportdryck. Men det blev kallt med en gång vi stod stilla och vi var snabbt iväg.

När jag cyklade Vätternrundan var jag väl förberedd. Jag hade mycket cykling i benen och hade tänkt igenom hela loppet med mat, utrustning och framför allt mentalt tänk. Jag minns Vättern som ett enda långt och roligt lopp med behagligt väder och där allting stämde. Visst är det jobbigt att cykla 30 mil men det var bara jobbigt på rätt sätt. Till det här loppet hade jag inte cyklat lika mycket vilket var okej - det var bara 12 mil - men jag hade också bara ögnat igenom banskissen och insåg när vi var ute att jag inte visste var depåerna låg eller vad som skulle finnas att äta och dricka riktigt. (Dessutom var det riktigt dåligt skyltat så där får arrangören stort minus). Med mig på cykeln hade jag sportdryck, vatten och choklad (en äggmacka hade nog varit smart också!). Och nån gång efter den där första depån skulle en annan avgörande skillnad infinna sig - vädret!

Satan vad det blåste. Hur kan man ha (så jäkla mycket!) motvind (18 sekundmeter!) hela vägen när man cyklar runt något? Och det var inte precis så att det hettade från asfalten. Dalarna bjöd på några försiktiga plusgrader och efter halva loppet (tror jag) så kom regnet. Först några tveksamma droppar men som snart övergick till hällregn. Och vinden, den bara stormade oss rakt i ansiktet som en meterologisk höger. Såhär i efterhand känns det som två olika lopp och tyvärr gjorde det senare mer bestående intryck.

Och så en helt annan grej, det såg inte alls ut som jag trodde! Bitvis cyklade vi genom några gulliga samhällen - som var svåra att se eftersom jag försökte hålla cykeln upprätt i sidvinden där - men mesta tiden var vi omgivna av tallar. Raksträcka efter raksträcka på landsväg inklusive överdrivet många sugande backar kantade av tallar. Var var sjön? Den såg man då inte ofta. Vätternrundan är ett vackrare lopp.

Vi svor högt åt vinden, skrattade högt åt denna galenskap, sjöng sommarsånger och fotbollslåtar och lovade dyrt och heligt att aldrig åka Vasaloppet. För mig själv gladde jag mig åt sommarens inbokade vecka i Kroatien. Garanterat sol, garanterat ryggläge, ingen mjölksyra. Och när vi bokade resan tänkte jag att vi kanske skulle cykla någonstans istället, eller vandra, eller rida. Bars sola liksom? Verkligen? Nu är jag glad att vi ska just bara det. All ledig tid behöver kanske inte bestå av strapatser. #t ex Svalbard för en månad sendan

I dom första vindbyarna blev jag bara förbannad. Pannbenet sa att jävlar i dig vinden jag tänker vinna det här och jag trampade fortare. Det var kul och jag blev peppad. Och förvånad över min egen tävlingsjävul! I backarna skulle jag bara upp fort och snabbt och förbi. Förbi, förbi, förbi och oj vad många jag trampade om. Mera pepp! Jag minns när pappa kallade mig bergsgeten.

Men till slut blev det segt. Jag frös som en gris, händerna domnade bort, fötterna plaskade i vattenfyllda skor (trots damasker!) och sådär höll det liksom på. Jag var givetvis trött i ryggen och i knäna också. Banan var dåligt skyltad och jag fick lita på min kännedom om min egen cykling och magkänsla för att lista ut hur långt det var kvar och hur långt det skulle ta.

När jag var som mest less sjöng Katten Idas sommarvisa bakom mig och det sammanfattar vår trio väldigt bra. Ingen klagade högt, ingen gnällde, alla peppade. Vi turades om att dra och att vänta och jag var så himla imponerad av båda mina kamrater. Sara har så galet starka ben och är segare än kola, en slitvarg av rang. Katta cyklade på hybrid och hängde på i racertempo som ingen annan skulle kunna - hela tiden positiv. Jag var på riktigt verkligen imponerad av dem båda. Eloge och applåder!

Det var långt till målet på slutet. Sista milen kände jag på allvar att jag orkar inte mer, jag orkar inte en backe till, jag vill äta. Katta trampade utan att komma framåt (enligt hennes egen utsago) och vi lovade varandra att cykla hand i hand i mål (om jag kunde hålla balansen då). Vi orkade inte säga så mycket men det vi sa var bara hejarrop och ja kanske en del svordomar ...

Till slut tornade så Solleröns kyrka upp sig och vi jublade när vi seglade över målmattan. Fy fan. Det blev målkramar med Sara som spurtat (!!!) före på slutet och sen frös jag.

Gud vad jag frös. Jag frös så att det var läskigt. Sara hängde kvar i målet med sin mormor och morfar och jag stapplade till bilen. Och frös. Det värkte i hela mig och hjärtat hoppade och slog. Jag kom fram och skulle ta av framhjulet, packa in cykeln, dra av mig alla kläder, dra på mig torra, starta motorn och sätesvärmaren - klart. Målmedvetet. Bara göra. Men jag kunde inte göra någonting. Jag började med hjulet. Men händerna vad helt bortdomnade och jag hade ingen känsel i dem. Jag skakade och hakade tänder och började bli stressad. Försökte få av mig skor med damasker men det gick inte heller. Ville gråta. Frös ännu mer. Försökte komma in i bilen, gick tillbaka till cykeln, var anfådd. Då kom grannbilens cyklist och frågade hur läget var. "Jag fryser så mycket".  "Du måste andas lugnt" "Ja okej" "Andas långsammare!" Sen undrade han om jag var ensam och skulle köra bil men nä Sara skulle nog rädda mig snart. Jag kravlade mig in i bilen och lyckades få av mig det blötaste och droppade allt i en hög utanför dörren. (Det kändes som att det tog timmar!) Så satt jag och skakade när Sara kom, med stora svårigheter att svara på hennes sms. Fingrarna var obrukbara. Av hennes mormor och morfar fick jag hett te och macka och så hämtade de min dalahäst åt mig. Det kändes som att de räddade mitt liv! Tillsammans med Sara som packade in cykeln och alla grejer. TACK! Det var kanske det mest underbara på hela dagen.

Duschen, duntäcket och middagen efteråt - ord överflödiga för att beskriva. Har moffat i mig energi, vilat och recapat loppet flera gånger med mina darlings.

Avslutningsvis: Hade jag cyklat Vätternrundan idag hade jag fortfarande varit ute och cyklat och ändå var inte Vättern i närheten en såhär jobbig upplevelse. Galet!