Uppdatering från sandlådan

På morgonen innan Back to the Beach på Öland sommaren 2009.

Känner mig ruggigt sliten i benen. Körde crossfit hemma i onsdags. Kopierade Sofys pass efter ett snabbt konstaterande att det här kan man ju köra hemma. Hade egentligen beachträning men jag var alldeles för stressad för att orka kasta mig ut till hallen så istället valde jag att träna hemma och sen äta middag i lugn och ro framför tv:n i gott sällskap med värmeljus och hela paketet. Förutom Sofys pass körde jag två varv uppför och nerför trapporna i mitt 18-vånings(!)hus. Slutsats av mitt hemmapass: Det tar på benen.

Igår torsdag var det som vanligt seriespel och jag var laddad i huvudet men inte lika laddad i benen. Såg verkligen fram emot att spela och var riktigt sugen på att vinna. Benen kändes dock som stela stockar, axlarna var ömma och jag undrade hur jag hade resonerat på onsdagskvällen när jag laddade upp för morgondagens matcher med crossfit?! Vi spelade i alla fall riktigt bra tycker jag - ändå blev det två oavgorda matcher. Men vi slet på bra och grävde upp mycket bollar i försvar och placerade anfallen bra. Vi vann de två första seten och förlorade de två andra med bara några få bollar. Vi spelar irriterande nog allt oftare oavgjort – vi vinner första set och förlorar andra (i seriespelet spelar vi bara två set inte tre som man normalt gör, därför kan det bli oavgjort). En otroligt dålig vana eller vad man ska kalla det. Det verkar nästan som att vi blir nöjda när vi har vunnit första set och sen inte spelar lika bra i andra. Även fast vi inte alls är nöjda med att spela oavgjort.

Min paradgren brukar vara servemottag men irriterande nog missade jag onödigt mycket mottag igår, de var inte alls särskilt bra. Blir mottaget dåligt är det svårt att passa och en dålig pass genererar förstås ett dåligt anfall. Bra mottag är a och o. Resten löser sig. (Enkelt uttryckt!) Jag var dock nöjd med mitt mentala spel igår. Det är en konst i sig att bli sjukt arg över en förlorad boll för att på några få sekunder kunna ladda om och säga att det här blir mitt bästa servemottag någonsin och så blir det så. Eller att tänka ”en boll i taget” och verkligen spela en boll i taget. Att inte tänka vi ligger under med sju poäng som vi måste ta tillbaka snabbt nu. Man spelar en boll i taget, lugnt och fint och plötsligt har man spelat till sig fem bollar. Eller bara en sak som att kunna fortsätta att fokusera på mottagen, ett i taget förstås, fast att lagkamraten fullständigt har tappat humöret och därför samtidigt peppa henne till att spela likadant. Det är glädje när kompisens humör äntligen vänder och man har tagit tillbaka de där fem bollarna. Kanske ska börja hålla kurser i mental träning?

Är det någon som vill testa beach? Grundkurser i beachvolleyboll börjar var femte måndag hos The Beach i Södertälje. 8 banor med sand och sommarvärme året runt! Sand mellan tårna i receptionen och i baren, hängmattor bredvid planerna och massor av sköna människor som älskar världens roligaste sport!