Känns bra att tappa en 70-kilosstång inför publik

Julstöket drar sig ihop sig även här. Klappar ska slås in, vänner ska träffas och pälsbollar ska åka till sina julvakter och så vidare. På fre morgon spänner vi för renarna och sticker 100 mil norrut. Skidorna kommer givetvis att följa med. Men innan vi åker ville jag hinna med ett styrkepass. Egentligen hade det passat bättre med rehabstyrka, t ex enbensknäböj på bosuboll, leg curls med ett ben i taget, kliv upp på bänk och så bra grejer för ryggen och kanske lite axlar - eftersom det var ett tag sedan. Men nu hade jag bara en lunchrast på mig och när kroppen känns så bra som den gör nu, inte perfekt men bra, vill jag passa på att köra lite tungt!

Jag är en kvällsmänniska av rang. Jag är fruktansvärt trött på morgnarna. Det är faktiskt väldigt jobbigt att konstant kämpa emot sin egen klocka. På kvällarna är jag som mest kreativ. Hemma från fotokursen igår vid halv elva hade jag gått och tränat om gymmet varit öppet. Och om jag kunnat sova nästa morgon. Jag hade massor av idéer om allt möjligt. Jag fotade lite och funderade på lite jobbgrejer. Pigg som aldrig förr ställde jag klockan på 06 för att morgonträna innan jobbet. Låg och läste min tjocka bok ett bra tag och insåg att nästa morgon skulle bli tuff. Det blev den. När mobilen ringde valde jag att snooza med pälsbollen i över en timma. Jag tog inte ens en promenad till jobbet utan åkte tunnelbanan. Och jag hade inte en gnutta dåligt samvete. Jag var trött. Min räddning - inte så mycket träningsmässigt som pigg- och humörmässigt skulle få bli ett lunchpass. När klockan närmade sig 12 masade jag mig iväg mot gymmet ändå bara måttligt motiverad. Jag gillar egentligen gymmet på Lindhagen bättre än det på City och hade tusen andra ursäkter till varför jag inte var sugen. Gav mig själv en mental bitchslap och sa att kör igång nu bara.

Dagens pass blev marklyft, knäböj, chins, pullups, situps på bosuboll med vikt och planka.

Jag började med en fin uppvisning i marklyft framför tio personer på löband. Jag är alltid lite stressad när jag lunchtränar vilket inte är någon höjdare när man ska lyfta tungt och måste vara lite koncentrerad på vad man gör. Vikterna såg helt annorlunda ut än på Lindhagen och jag fick stöka runt för att hitta rätt, räknade fel och blev än mer stressad - övertygad om att hela gymmets uppmärksamhet var riktad mot mig - denna svaga och förvirrade kvinna. Bra start. Jag värmde upp med lite lätta marklyft efter att ha fått i ordning stången och tyckte sen att det var lagom att safta till med 70 kg. Detta är astungt insåg jag när jag greppade stången. Mycket riktigt orkade jag (mina händer, som vanligt!) bara fyra lyft innan stången föll i golvet. Jag var inte ens medveten om att jag höll på att tappa den när den plötsligt bara gled ur händerna. Försökte se oberörd ut inför löpbandspubliken och fortsatte med något lättare vikt. Knäböjen gick mycket bättre fast att jag la på vikt där också och sen rullade passet på.

Såhär i efterhand känns det strålande att ha varit och tränat. Förstås. Nu har jag tappat en skivstång också, inför publik, och klivit utanför min comfort zone.

Hade kunnat döda för ett bikramyogapass innan avfärd norrut men nästa träningspass kommer att bli längdskidor. Inte heller så dumt i och för sig.