Kalla mig Kalla. Mera skidåkning.

Juldagen bjuder på samma väder som julafton, sol och några minusgrder. Strax efter klockan 09 satt jag i mormors kök och väntade på att solen skulle gå upp. Jag åt gröt med rivet äpple, kanel och mjölk, drack te och åt ett ägg. Kändes fint efter gårdagens mat- och fikafest. Vid halv elva klev jag ut i snön med skidorna under armen och promenerade iväg till Grisberget. Bestämde mig för att dubbla gårdagens sträcka och hoppades på inte allt för kuperad terräng. Spåret börjar med en backe om än väldigt liten men den där backen är ganska isig och ingen kul start. Men jag stod på benen även i dag och skidade iväg. Det var verkligen vackert ute men jag hade fullt sjå med skidandet för att riktigt kunna se mig omkring. Tyckte varken jag hade särskilt bra glid eller bra fäste men jag gnetade på och försökte ignorera tankarna på hur långt drygt 2 mil är. Jag har så kallade vallningsfria skidor men de är grundvallade med glid och jag hade tejpat för fäste men den där tejpen var kanske inte optimal. Men när snön var mjuk och spåren flacka gick det bra och jag hade riktigt trevligt. Satsade på att fokusera på att åka med benen och inte låta armarna och stavarna göra för mycket av jobbet. Uppför var ingen hit men upp kom jag. Det var bara när det var utför jag hatade längdskidor och tänkte att jag ska aldrig mer åka. Så blev det flackt och mjukt och sol och jag tänkte att jag kan åka hur långt som helst.

Med risk för att inte vara så originell men det här är i alla fall från i dag. Jag är mig ganska lik säg.

Även om det var vackert kan det inte hjälpas. Utförsåkning är ungefär en miljard gånger roligare. Men ett bra träningspass blev det. Och jag gillar att lära mig nya saker. Och jag gillar utmaningar. Och vissa nedförsbackar på mina stålkantslösa skidor är verkligen en utmaning. Varenda gång jag står upp hela vägen är jag lika förvånad. Jag har faktiskt bara ramlat en gång och det var igår. Stolt.

Det var lugnt i spåren i dag. Det var några till åkare förutom jag men annars alldeles lagom tomt. I Stockholm får man aldrig vara ensam och jag hatar det. Inte heller kan man lämna sin jacka och ryggsäck helt öppet vid sidan om spåren och räkna med att den ska ligga kvar, tror jag. Jag åkte förbi stallet där jag alltid var på ridläger på somrarna när jag var liten och det var lite nostalgiskt. På vägen hem blev jag passerad av några skotrar och bilar med extra lyktor. Trots att jag varit här uppe på sommaren och jul lika mycket som på landet i Roslagen känns det alltid lite exotiskt på något sätt. Jag tror inte att jag skulle vilja bo här. Det är mörkt på vintern och sällan någon riktig sommar. Men jag avundas dem lugnet och närheten till allting. Men det är mycket som finns i Stockholm som jag vill ha. Skärgården, Färingsö, bikramyoga, mitt jobb, teater, crossfit, Blueberry, Mälaren ja egentligen hur mycket som helst. Min familj!

Här bakom skymtar stallet

Mina höftböjare känns helt massakrerade vid det här laget och nåt kvällspass i elljusspåret blir det knappast. Har inget minne av att jag inte kunnat sätta på mig strumpor efteråt. Känns som att jag sprungit Stockholm maraton med mina höfter.

Imorn ska jag mellandagsshoppa. Det är också så himla enkelt jämfört med hemma. Alla blir alltid lika förvånade när jag "passar på" att gå på stan i Piteå när jag kommer från Stockholm. Så är det.

Fråga: Jag får liksom lite kramp i fötterna när jag åker, särskilt i början. Hur slippa det? Det kanske är mina fötter för jag får det när jag yogar eller styrketränar "på ett ben" också?