Brasseträning - en utmaning som heter duga!

På väg ner i hissen till bilen (trodde jag) och Brasseträning. Lyckligt ovetandes om vad som komma skall.

Jag skulle ha postat en bild på mitt rosa underställ som var brunt av sand (lera?) igår, men jag orkade inte ta ett foto. Jag orkade överhuvudtaget inte blogga igår. Igår kväll var det premiär för brasseträning. Beachträning för Agnelo Santos från Brasilien (en av världens absolut bästa beachnationer, om inte den bästa). Tidigare på dagen fick jag ett sms av en kompis där det stod "förbered dig på terror".

Kvällen började med en sprint från jobbet för att hinna hem och laga mat och hämta grejer. Men andan i halsen satte jag av för att hämta bilen – men så är den inte där den ska vara. Panik. Om 15 min ska jag vara på Kärsön och jag har ingen bil att ta mig dit i. Ringer lillebror som bekräftar att den står hos honom. Att jag messat och sagt dag och tid som jag ska ha den ”har han glömt”. Jag har inget telefonnummer till varken brassen eller de andra i min grupp – inte ens ett busskort (även om jag ändå skulle bli en timma sen om jag åkte kommunalt). Och man spelar gärna inte beach två mot en om man planerat att vara fyra. Lillebror får således kasta sig iväg och hämta mig och skjutsa mig ut.

Ungefär en kvart sen skyndar jag mig ut på beachplanen. De andra är redan igång, tre duktiga tjejer med betydligt mer spel i ryggen än jag – ett par SM-vinster osv. Vi tränade sideout spel i två timmar och tempot var riktigt högt. Två snabba vattenpauser på hela träningen och regnet öste ner. Ganska snabbt såg det ut som att vi sysslade med typ speedway och inte beachvolley. Jag var klart sämst i gruppen och fick kompensera tekniken med kondition – jag blev nog minst trött av det verkligt höga tempot. Ganska nedslående träning även om jag fick beröm efteråt och jag var helt okej nöjd med min insats, men det kändes inte riktigt som att det räckte till. Mottagen var bra, passen sämre än vanligt och anfallen slutade mest i enkla shottar. Blockade bara ner en enda boll också. Ska jag hitta något positivt var jag bland de bättre på att placera bollen under en övning även om de andra slog hårdare. Efteråt andades jag ut. Kanske kan jag förtjäna en plats i den där gruppen trots allt. Agnelo tyckte ”inte det var några problem”. Häpp.

Jag vet själv hur det känns att ha med en person som är på en lägre nivå, jag tycker det förstör för alla. De som är duktiga, den som inte har samma rutin och även för tränaren som ska planera övningar. Hursom – efteråt var jag helt slut och lite deppad. Ska de stå ut med mig tre gånger till? Från att ha känt mig grym på Öland kände jag mig riktigt kass.

Vandrade tio minuter till en busshållplats och festade på min medhavda banan (ynkligt!) i väntan på bussen som dök upp efter 25 minuter. Regnet och myggorna krigade med mitt tålamod. Det var ett tag sedan det var SÅ fantastiskt att komma hem och duscha och lägga sig under duntäcket. I hallen hemma väntar ett grustag utan dess like på mig. På torsdag är det dags igen. Då ska jag visa att jag förtjänar min plats i gruppen!